Den dokumentära sanningen ifrågasätts i Göteborg | Fria Tidningen
Fria.Nu

Den dokumentära sanningen ifrågasätts i Göteborg

Filmkonsten har alltid haft en grundläggande förankring i det dokumentära. Trots att alla innerst inne är medvetna om bilders inte sällan manipulativa tillkomstsätt är det vanligt att förknippas bilder med stora ord som verklighet och sanning. Det här är en relation som allt fler i vår tid börjat rikta kritik mot, också på årets jubilerande filmfestival i Göteborg.

Oväntat många festivalfilmer, exempelvis norska Comrade Pedersen och den bioaktuella The Queen, utgör på olika sätt historiska rekonstruktioner och arbetar växelvis med fiktivt material och dokumentära bilder – något som alltid tenderar att angränsa till en omskrivning av historien eller åtminstone pekar på historiens relativitet. En del andra filmer, till exempel brittiska festivalfavoriten Red Road och mexikanska Drama/Mex, lånar dokumentärfilmens skakiga handkamera för att skapa mer verklighet.
Förekomsten av såväl dokumentära bilder som dokumentär estetik inom ramen för filmisk fiktion är ett tydligt uttryck för det eftersträvansvärda i att genom vissa fördelaktiga bilder och ett konventionsbundet men effektivt sätt att berätta, invagga publiken i den falska säkerhet som dokumentärfilmsgreppet medför.

Death of a President är en film som i den meningen sticker ut än mer. Det är en skrämmande väl genomförd låtsasdokumentär som skildrar vad som händer i USA och världen i samband med och efter mordet på George W Bush den 19 oktober 2007. Festivalarrangörerna visar på ett stort mod när de i en stad marterad av såväl självupplevda som medierade minnen av kravaller och polisvåld, visar denna mycket verklighetstrogna film som tar sin början just i de demonstrantkravaller som leder till president Bushs död i Chicago.
Det som emellertid gör denna film än mer intrikat är att den inte bygger på att skildra och förändra vår bild av det förflutna – och den dokumentärt knutna fiktionens farliga närhet till historierevisionism – utan på att redan i dag bevittna skärvor ur en potentiell framtid.
Samtidigt kan man i festivalens dokumentärsektion med den närmast ironiska rubriken Its All True hitta flertalet filmer som inom ramen för dokumentärfilmsgenren ifrågasätter det dokumentäras egenvärde och sanningens relativitet – inte minst i relation till diktaturer. Exempelvis blickar Manufactured Landscapes mot det moderna, allt mer konstgjorda Kina genom att följa konstnären Edward Burtynsky på dennes spaning efter det tillverkade i det OS-rustande Kina och – i en tid då många länder bygger, eller planerar, nya kärnkraftverk – blottlägger otäcka The Battle of Chernobyl unika bilder och skrämmande statistik i stil med att plutoniet i härdsmältans stelnade magma har en halveringstid på 245 000 år.
Gränsen mellan dokumentär och fiktion känns central i Walking to Werner där Linas Phillips besatthet av den tyske filmskaparen Werner Herzog inspirerar honom till en resa under vilken han sakta men säkert förvandlas till en Klaus Kinski-präglad figur som Herzog skulle kunna tänkas göra film om – samtidigt som Phillips håller publiken uppmärksam på det dokumentära greppets essens: att det vi uppfattar som verklighet likväl kan vara iscensatt.

Rekommenderade artiklar

Göteborgs filmfestival en glad trettioåring

Göteborgs internationella filmfestival är Nordens största och firar i år sitt trettioårsjubileum. Som vanligt bjuds det på ett fullmatat elvadagarsprogram, i år kryddat med extra stora namn från den internationella filmarenan.

Fria.Nu

En briljant våldssymfoni om överlevnad

Årets hedersgäst vid Stockholms filmfestival var David Cronenberg som gjort sig känd för säregna och nyskapande framtidshistorier med påtagligt fysiska effekter. Men det var en annan sida av regissören som visade sig i festivalens invigningsfilm A History of Violence som nu har biopremiär över hela landet.

Fria.Nu

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

© 2020 Fria Tidningen