• Fanny Ambjörnsson är författare till I en klass för sig . Boken visar hur tjejer gör sig till tjejer beroende på vilken social klass, vilken sexuell p
Stockholms Fria

Folket och feminismen

Den nedlagda tidskriften Moderna Tiders chefredaktör Susanna Popova varnade härförleden för klyftan mellan folket och den feministiska fronten. Bravo, mera folkbildning och diskussion om hur Sverige inte bara i riksdagen blir världens mest jämställda land!?

Så läser jag själva boken, Elitfeministerna (Bonnier Fakta). Halva boken består av ett hatporträtt av en framstående genusforskare på Handels. Upplägget får en att undra över författarens bevekelsegrunder: Någon som varit elak mot Popova? Fryst ut? Allmänt dummat sig? En social rörelse som feminismen/erna - liksom alla sociala rörelser - är betjänt av kritik både inifrån och utifrån. Men Popovas text liknar inte kritik, den liknar förtal mer än något jag läst på länge. Spottloskan blev också mumma för medierna. Synd bara att flera av dem gav människor intrycket att påhoppet var seriöst.

Något mer intressant är bokens ideologiska kritik. Den tongivande svenska feminismens huvudtes är, enligt Popova: 'Alla män förtrycker alla kvinnor'. - En tes som är självklart felaktig och dessutom tillbakavisas av svenska folket i en gallup som publiceras sist i boken.

Och felaktig är den - i den platta betydelsen av att få feminister skulle uttrycka sig så. Men meningen är inte felaktig i alla betydelser. om uttolkaren till skillnad från Popova läser in trettio års kvinno- och genusforskning där kön och/eller könsroll är fruktbar att se som kulturell konstruktion - så är den korrekt. Kvinnor som kategori är förtryckt av män som kategori. En människa som kan gå för 'man', kan i vår värld tillgodoräkna sig denna egenskap som ett redskap till makt. På liknande sätt som en människa som räknas som 'vit' kan tillgodoräkna sig detta som ett redskap till makt.

Tesen gäller som sann så länge maktbalansen generellt sett - i parlament, på chefstolar, i styrelser, i mediatäckning, på promenader genom mörka parker, egendomsmässigt, låne- och lönemässigt, vid städmoppen och barnanattningen; vad gäller levnadsstandard (90 procent av världens fattiga som lever på under två dollar om dagen är kvinnor), husfrid och arbetsbörda i Sverige och i världen - är till kvinnors nackdel.

Elitfeministerna innehåller ironiskt nog en glädjande nyhet som försvunnit i medieuppmärksamheten: enligt Undersökning om svenska folkets syn på feminism, gjord av Demoskop på uppdrag av förlaget i januari 2004, instämmer 11 procent av befolkningen helt i 'Jag är feminist' och ytterligare 11 procent instämmer; 38 procent tycker varken eller och 36 procent instämmer inte eller inte alls.

Hela 22 procent kvinnor och män kan alltså tänka sig att säga: jag är feminist. Där ser man! Många fler än någon kunde tro.

Spottloskor och glädjefnatt av annat slag levererar Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig (Ordfront). Fnattet kommer av Ambjörnssons strålande handlag med teori och empiri i förening. Hennes bok är en avhandling som går att läsa: välskriven och lättfattlig, till och med underhållande. Det sistnämnda står studieobjekten för, tjejer på barn- och fritids- respektive samhällsprogrammet på en skola i Stockholm. Här har läraren sagt åt en kille i bf-klassen att inte spotta:

Läraren: Tjejer behöver inte spotta överallt, men det måste ni?

Ali: Ibland måste man bara.

Läraren: Jag har kunnat leva hela mitt liv utan att gå omkring och spotta överallt.

Marielle: Så du har aldrig spottat ute??

Läraren: Jo, det har jag väl

Veronica: Jamen då så!

Läraren: Men man håller väl inte på och spottar hela tiden, här och där.

Ali: Man markar sitt revir.

Läraren: Är det det ni gör?

Veronica: Ja, det är klart!

Läraren: Väldigt barnsligt tycker jag!

Lollo: Hur jävla fisfint är det att aldrig ha nåt spott i munnen då?? Då är jag hellre en sån som vi.

Ja, hur jävla mycket kan tjejer som utbildar sig för lågstatusjobb identifiera sig med att vara medelklasstjej som är för fin för att spotta (som läraren) och som inte har något emot att kalla sig feminist och därigenom - som de tycker - erkänner sig själv som offer? Nada. Ingen av tjejerna på barn- och fritid vill kalla sig feminist:

Petra: Hela den där feministgrejen är helt kocko.

Tina: Mmm, så himla irriterande. De håller på och strejkar och sånt. Så jävla töntigt.

Ambjörnsson visar att hur tjejer gör sig till tjejer varierar beroende på vilken social klass, vilken sexuell praktik och etnicitet de har. Tjejer på barn- och fritid skapar en annan sorts femininitet än vad medelklasstjejerna på samhällsprogrammet gör. Heterotjejen hyllar en typ av kvinnlighet, homotjejen en annan. Muslimtjejen kontra svennetjejen likaså.

På barn- och fritidsprogrammet gäller mera maskulina attribut för tjejer än på samhäll; mera tillåtet spott, svordomar och tuff stil: Kom nu hora så går vi! Kanske som om maskulinitet var ett statusverktyg att kompensera sitt kommande kvinnodominerade lågbetalda yrke med?

Men det är en aspekt Ambjörnsson undviker, hon tvekar att kalla tjejerna förtryckta och ser därigenom bort från frågan: Varför är det så svårt att erkänna att en grupp jag tillhör är en grupp med mindre makt? Varför är det svårare för tjejerna på barn- och fritid än för tjejerna på samhäll? Hur hade resultatet blivit om studien jämfört med tjejer i de folkliga feministfästena Göteborg och Umeå?

Här skymtar även ett metodologiskt problem: forskaren som umgås länge med sina informanter och som blir som en syster och vän och som hör deras röster över axeln när hon skriver sin text. Och som inte kan skriva att de är förtryckta för det skulle de hata. Detta problem hade det gärna fått stå lite mer om i avhandlingen.

Men killarna då? Vem tröstar dem när tjejerna för ovanlighetens skull står i fokus? Om hur killar gör sig till killar i gymnasiet vore intressant att läsa. Till dess får vi hålla till godo med Manne Forsbergs dödsföraktande Kukbruk (W&W), en feministisk sexbibel för killar om kärlek och könsmakt. På killars vis har Forsberg alla svaren - trots att beska recensionskommentarer (SvD) lovat annat: tro inte att du kan omvända oss hårda grabbar, din bok är verkningslös.

Dystopin kommer inte att bli verklighet eftersom samtal sällan förs, varken i machogänget eller enstaka polare emellan. Fråga en killkompis eller manlig kollega: när diskuterade du samlevnad; när gav du och dina manskompisar tips på effektiva smekningar eller testade varann på vad feminism betyder? Sanningen är att Kukbruk kommer att bli ett behövligt surrogat för samtal och läsas av många nyfikna. Mest verkan, troligen, kommer den att ha på den som mest förnekar det.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hunden tröstar husse efter jakten

Hundar är trendigare än någonsin. Ett av fem hushåll har en och tv och tidningar hakar på med experttips. Lisa Gålmark diskuterar människans förhållande till hunden och undrar om inte vår ”bästa vän” också fyller funktionen att göra jakten på varg lite mindre smärtsam.

Fria Tidningen

Sverige har långt kvar till jämställdhet

Hämtar barnet från dagis. Barnen leker runt ett lekbord med serveringsprylar i plast. En pojke i gruppen tränger sig emellan en flicka och bordet. Flickan tar tag i pojkens armar för att hindra honom. 'Du som pratar så bra, kan säga "sluta" i stället', förmanar förskoleläraren. 'Ja' hör jag mig själv säga, och mer förebrående: 'ta försiktigt' och 'var snäll nu'.

Stockholms Fria

Största möjliga tystnad: att läsa Coetzee djuriskt

Under 1960-talet fram till början av 80-talet drev den sydafrikanska apartheidregimen en censurpolitik som var en av världens mest omfattande. Inte bara böcker, tidskrifter, filmer, teaterpjäser utan också leksaker, t-tröjor, nyckelringar - allt som kunde bära på icke önskade budskap - granskades. Hur statlig censur inverkar på författare har 2003 års nobelpristagare i litteratur sydafrikanen J.M. Coetzee diskuterat i sin essäsamling mot presstvång: Giving Offense - Essays on Censorship, University of Chicago Press, 1996.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu