Själv är jag särskilt tacksam för att det allt oftare går att cykla utomhus. Det är betydligt trevligare än att tillbringa flera timmar i veckan på en motionscykel i en källarlokal utan fönster. Tidigare har jag löptränat en hel del, men på grund av problem med ett knä har jag på senare tid prövat på att i stället cykla. Och det är kul! Cykling är ett spännande och ekologiskt tilltalande sätt att transportera sig. Det är också en träningsform som är skonsam mot kroppen - i alla fall så länge som det inte händer någon olycka.

Det är just oron för att krocka med ett motorfordon - eller kanske med en annan cyklist - som är den stora nackdelen med att cykla, tycker jag. Dessutom behöver man som cyklist vara alert hela tiden vilket minskar den avkopplande effekten av träningen.

Om man tittar på olycksstatistik blir man inte mindre orolig - gående och cyklister är i Stockholm överrepresenterade i förhållande till sin andel av trafiken när det gäller antal dödade eller svårt skadade. Och det är inte så konstigt - för när man går eller cyklar är man ju inte skyddad av ett ton plåt.

Säkerhetsfrågan är särskilt viktig när man cyklar i träningssyfte. Att riskerna ökar med högre hastighet beror inte bara på att man får mindre tid att reagera, utan även på att bromssträckan ökar med kvadraten på ökningen av farten. Och effekterna av en omkullkörning eller krock blir förstås värre.

När jag cyklar i träningssyfte vill jag helst undvika frekventa stopp. För uthållighetsträning ska helst utövas varaktigt och under lång tid, med hyfsad puls. Men cykelnäten i Storstockholm är inte utformade med hänsyn till tränande cyklister, märker jag. Efter en sträcka med fin och säker cykelbana får man snart åter samsas med plåtmonstren.

Ett annat säkerhetsproblem är att cykelvägarna vinterunderhålls på ett mycket sämre sätt än bilvägarna. En konsekvens av detta är att

desperata cyklister kan ge sig ut bland bilarna - där de egentligen inte borde cykla.

Visst, cykelnäten ska nog inte utformas för träning, och dessutom är bristerna med cykelvägarna en fråga om resurser. Men det vore lögn att säga att det inte finns pengar i samhället - för det finns ju tydligen miljarder att investera i nya trafikleder i länet. Dessutom satsas det årligen miljardbelopp på underhåll och renhållning av bilvägarna.

Visst kan man säga att prioriteringarna är okej eftersom det ändå är så få som cyklar. Men om inte kommunerna och Vägverket satsar mer på cyklisterna kommer antalet trampare att förbli lågt. Oron för olyckor är nämligen en viktig hämmande faktor i fråga om stockholmarnas cyklande.

Samtidigt som samhället nedprioriterar cyklister höjs det varnande röster om de ökade problemen med fysisk inaktivitet och fetma. Sjukdomar relaterade till dessa problem kommer sannolikt att orsaka enorma kostnader för sjukvården framöver.

Promenader och cykling skulle vara ett enkelt och bra sätt för många fler människor att bli mer fysiskt aktiva.

Så det finns vinster att göra genom att bygga och underhålla gång- och cykelvägar - det behövs bara politiska beslut. Men kanske ger satsningar på cykeltrafik inte tillräckligt med röster?