Vem är du Romeo? | Fria Tidningen
  • Också en mugg med en tydlig etikett går att fylla med vad som helst. | Foto: Foto: Yvonne Åsell /SvD/TT

Vem är du Romeo?

Veronika Gustafson undersöker benämningar, namn och identiteter i en dikt om Romeo och Julia.

Romeo, min Romeo, vad är väl ett namn
En tom etikett, en kartong i min famn
Om jag döper min ros
Till "en sur aprikos"
Kvarstår nog doften i fysisk hamn.

Så sant sköna jungfru med huvud på skaft
Nån nytta av "Romeo" har jag aldrig haft!
Namnet är yta
Så insidan tryta
Om "Julia" ges näring och kraft!

Men Romeo, O Romeo, vad är väl ett du
Ej blott en Romeo; en man, Montague!
Identiteter
Och vad vi nu heter
Bär och beskriver ju det vi är nu!

Om så är fallet min djupsinta väna
Kan icke längre nån stämpel mig tjäna!
”Han” – vem är det?
”Man”; mitt förtret!
Jag klär av mitt skal, det mondäna!

Men Romeo, du Romeo, nu talar du strunt
Utan ditt skal flyter tanken min runt
Du blir så suddig
Helt ogreppbart luddig
Att va’ definierbar är vettigt och sunt!

Vad är det du säger min namntyngda fina!
Jag trodde du tyckte att namn var en pina!
Nåt ytligt, en last
Som bör glömmas med hast
För att låta ens sanna jag skina!

Romeo, din Romeo, vad är väl ett jag
En bunt gamla tankar och minnen – idag!
Snart är de borta
Ty minnen är korta
Och ändras ju ständigt, så du är rätt vag.

Men älskade sköna, nu säger jag nej!
Jag ser dig ju tydligt; jag känner ju dig!
Din medvetenhet
Karaktärskvalitet
Det, ja ditt sätt, är stabilt nog för mig!

Men Romeo, O Romeo, vad vet väl du
Om vad jag tänker och känner just nu?
Jaget förändras
När tankarna ändras
Jag är en annan än den du ser nu!

Min älskling, min böna, sofistiska höna
Nu sa du nåt dumt som fick mig att stöna!
Vi har alla kärnor
Och tusentals stjärnor
I ögonens fönster till själen att röna!

Romeo, o Romeo, nu slutar du svamla!
Rakt in i New Age verkar du ramla
Kärnor är fluffar
Själar är bluffar
Egot är ute och brukas av Gamla!

Min sköna moderna och märkliga knäppgök
Om egot ej finns är väl vi liksom brandrök
Min hjärna en spis
Mitt sinne ett dis
Som möter din dimma och rumsliga stök.

Åh Romeo, ja Romeo, du fattar till slut
Att jaget är dunster som bör rökas ut
Och om det nu finns
I nuet det vinns
Att du möter mig är nåt’ som ej hinns.

Du grymma sofist, jag tror jag förstår,
Vårt vi har förlorat, jag fäller en tår.
Mitt jag är nu luddigt
Ditt du är nu suddigt
Adjö och farväl, au revoir.

Rekommenderade artiklar

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Lynnig musikal

”Nej vad hemskt” byts ut mot ”wow vad hemskt”, och gradängerna skakar av häpna fniss. Veronika har sett Samsa Musikteaters nyskrivna musikal ”Dödens körkarl”, en samtida tolkning av Lagerlöfs ”Körkarlen”, och måste ständigt ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får henne att sitta dubbelvikt.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

Rinkebysvängen, Yakumbé och en halling

Det bullrar ordentligt på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Slagverksgruppen Yakumbé repar inför släppfesten för nya cd:n Rinkebysvängen. Jerker Jansson som har fått lyssna på skivan i förväg gör ett besök mitt i förberedelserna.

Konst för integration

2015 var året då bildpedagogen Sophia Andersson och formgivaren Karin Roberts möttes i sitt engagemang för ett flyktingboende i Farsta Strand utanför Stockholm. Där väcktes idén om Artmovement – ett sammanhang för att möjliggöra möten mellan nyanlända och etablerade svenskar via konsten.

© 2019 Fria Tidningen