Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen | Fria Tidningen
  • Foto: Micke Sandström

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Inne i Helga Trefaldighets kyrka läser de Tage Danielssons julklassiker  Karl-Bertil Jonssons julafton, med samma blida tonfall som om de höllo evangeliet på tungspetsen, varvat med vacker stämsång. Inne på Uppsala stadsteater läser de samma folkkära julklassiker som om de – och vi – höllo ecstasy på tungspetsen, varvat med vacker stämsång. Sväljningsljudeffekterna ekar i hela auditoriet – klonk, som om någon slog på en bensindunk i en katedral, och sprider sig bland den upprymda publiken likt gäspningar.

Klonk. Innan det fullbokade genrepet av  Karl-Bertil Jonssons julafton  drog igång på Uppsala stadsteater, var det trångt, andlöst och högspänt. Blir det en hyllning eller en parodi? En originalkär efterapning med bibehållna socialistiska sensmoraler, eller en nutida polemisk tolkning med en gnutta samtidskritik? Kommer det att finnas några likheter mellan Per Åhlins tydliga färger och svarta, barnsligt krokiga tuschstreck och verklighetens beiga käklinjer?

Reumatisk John Cleese

Med tjocka, svarta tuschlinjer i ansiktet och kostymer i gummimaterialet neopren frammanas en surrealistisk och visuellt svårmanövrerad tvådimensionalitet som för tankarna till barnböcker och klippdockor; hur karaktärerna än vrider sig, hur Jesper Feldts Karl-Bertil än spankulerar runt likt en reumatisk John Cleese, försvinner inte intrycket av att allt är platt. På något ofattbart, nästan kusligt vis har de lyckats få verkligheten att se tecknad ut, tillräckligt nära originalet för att väcka misstankar om att jag aldrig kommer att se tv-versionen med samma tankar.

Med Sofia Fredéns omskrivning av Danielssons saga vaknar en pjäs med ett utvidgat, fördjupat karaktärsgalleri, där Karl-Bertils giriga lillasyster, livligt gestaltad av Jennifer Amaka Pettersson, ges större utrymme, och Lolo Elwin tillåts spela fram en sardoniskt ömsint moder med en mer motsägelsefull egenskapspalett. De små anakronistiska inslagen av veganism och feminism gör pjäsen tidsmässigt svårplacerad – tidlös nog för att kunna spelas ända in i februari. Raffinerat, men knappast subtilt.

Mänskligare touch

Det subtila görs rungande övertydligt med burdust tillspetsad koreografi och fantasifullt plumpa ljudeffekter på sådant som man vanligtvis måste luta sig mot någons hals för att höra och se. När Karl-Bertil efter att ha knarrat fram sin sävliga, målbrottssvulstiga devis ”att ta från de rika och ge till de fattiga” krafsar sig i sitt orangea bollhav till kalufs låter det som när man drar tändstickor mot en nagelfil, och den andlösa, småkritiska stämningen perforeras av skrattsalvor.

Karaktärerna, om än tillplattade och överdrivna likt den grälla, kantiga scenografin, får här en mänskligare touch tack vare ett mer välbalanserat egenskapsspektrum.

I originalversionen har jag fått vänja mig vid en genomgod Karl-Bertil som utan knussel drar ut i vinterkylan för att följa sitt motto att ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Inte skulle han ha hjärta att neka en stackars tiggare några slantar?

Men här möter vi en målbrottsdrabbad vegan som begåvats med en mörkare, snäppet fegare sida, där han efter att konfronteras med den fattiga fiolspelarens bön om ”money” backar undan, gällt mumlande om att han inte har ”money” och att julbordet väntar. Gör detta honom mer osympatisk – eller en smula mer relaterbar? ”En liten gris kan du väl äta, den är ju ändå död”, trugar Karl-Bertils ömma moder när han resolut öser upp rödkål på tallriken efter att ha vägrat både skinka och sill. ”Åh, fanns det veganer på 40-talet”, andas någon bredvid mig och skrattar till.

Färgglad scenografi

Om något budskap letat sig in här och var så var det bara av misstag, intygar teatern på det sparsamma programbladet. Ett ritsch hörs – vem var det nu som kliade sig i huvudet – och jag tittar upp och ser bolmande rök i kartong vingla upp mot taket. Hm. Halsbrytande långsökta ljudeffekter, infernaliskt färgglad scenografi och commedia dell’arte-aktigt skådespeleri som skoningslöst föser tanken till skratt ... Nu ser jag tvådimensionella rökridåer där minsta tillstymmelse till budskap desarmeras i skratt.

Inte kan man väl ta något seriöst när sväljningar låter klonk, när de beiga käklinjerna har fyllts i med kladdiga tuschstreck och de moralfilosofiska poängerna görs med en röst som rör sig likt en jojo mellan bröstklang och falsett? Ingen fara, Uppsala stadsteater. Ni kan ta med hur många humoristiskt helgarderade socialistiska budskap ni vill.


VERONIKA GUSTAFSON

Rekommenderade artiklar

Vem är du Romeo?

Veronika Gustafson undersöker benämningar, namn och identiteter i en dikt om Romeo och Julia.

Lynnig musikal

”Nej vad hemskt” byts ut mot ”wow vad hemskt”, och gradängerna skakar av häpna fniss. Veronika har sett Samsa Musikteaters nyskrivna musikal ”Dödens körkarl”, en samtida tolkning av Lagerlöfs ”Körkarlen”, och måste ständigt ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får henne att sitta dubbelvikt.

Teater som självförsvar

Sverige befinner sig i en ideologiskt framkallad identitetskris. Vi ligger fortfarande på tio i topp på olika listor över välbeställda länder samtidigt som ett konstlat krismedvetande dominerar debatten. Osäkerheten och oron inför framtiden börjar nu synas i teatern, menar Jerker Jansson.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

Rinkebysvängen, Yakumbé och en halling

Det bullrar ordentligt på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Slagverksgruppen Yakumbé repar inför släppfesten för nya cd:n Rinkebysvängen. Jerker Jansson som har fått lyssna på skivan i förväg gör ett besök mitt i förberedelserna.

© 2019 Fria Tidningen