Mupp, mongo eller cp? | Fria Tidningen
  • Vem är mest handikappad här? Vems funktionsgrad är mest påverkad av snön? | Foto:

Mupp, mongo eller cp?

Olika sociala och politiska rörelser brukar vilja definiera sin identitet själv. Rasifierad, ickebinär eller äkta svensk. Det är inte en lätt uppgift, menar Jerker Jansson, som ser ut över världen från en av sina identiteter. Som handikappad. Men får man säga så?

Cp-skadad, invalidiserad, funktionsnedsatt, handikappad, funktionsvarierad eller funktionshindrad? Vad får man egentligen säga? Precis vad som helst, skulle jag vilja säga. Det finns fula och föraktfulla ord, men de flesta av oss har koll på vad man inte bör säga. Bortsett från det är det rätt fritt fram, och det handlar snarare om att ha en känsla för vilket sammanhang man befinner sig i. Och framför allt fråga. Att istället för att prata med rullstolen, prata med människan i den. Eller som i mitt fall, människan bakom de neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoserna.

Det är en gammal sanning i beteendevetenskapliga kretsar att beteende är extremt svårt att ändra på eller förutsäga. Den som tvingar eller manipulerar folk för att de ska agera på ett visst sätt kommer att upptäcka att förändringen bara är tillfällig. Att påverka vad folk säger är ännu svårare.

Allt påverkar oss

Den största förändringen av språket sker när vi lär oss det som barn. Det är paradoxalt. Samtidigt som barn kommer till världen utan att kunna ett specifikt språk föds de till en värld som redan är befolkad, lär sig sagor och ramsor av andra barn, regler för olika lekar som i sin tur förmedlar regler för hur man beter sig.

Sociologen Pierre Bourdieu visade att till och med sättet som hus är byggda på påverkar oss. Runda hus eller fyrkantiga. Trappor som vrider sig åt höger eller åt vänster. Färger, former, allt påverkar. I en massa lekar och spel när jag var liten var det självklart att springa eller spela medsols. Högervarv är det vanliga i hästsport och löpning.

Vi lär oss inte bara ord och hur vi ska bete oss när vi leker. Vi lär oss attityder, åsikter och moral och framför allt lär vi oss sortera människor i kategorier. Det är en av de viktigaste uppgifterna för vår hjärna. För att vi snabbt ska kunna identifiera faror eller uppfatta att någon är en vän lär vi oss inte bara av erfarenhet, under språkinlärningen marineras vi med värderingar. Också dåliga, inhumana.

Problemet är ofta bara att det inte räcker med att byta ett förhatligt ord. Under orden finns en föreställning om det som ordet betecknar och alla som kan ett främmande språk vet att vi snackar om samma sak oavsett om vi säger human på engelska eller människa på svenska.

Vissa ord sårar

Det är liknande idéer som ligger bakom att främst barnböcker fått hård kritik och ofta tvingats plockas undan från bibliotek och skolor. Rasismen i Tintinböckerna kanske inte är särskilt skadlig för vuxna, som redan format en moral, men kan vara ödesdiger för ett barns syn på verkligheten, är ett vanligt argument.

Det kan stämma. Vissa ord är vedervärdiga och sårar människor på ett grundläggande plan, ifrågasätter deras mänsklighet, eller smutsas ner genom att användas som skällsord. Samtidigt hjälper det inte att döpa om saker om attityderna fortsätter att bo i de nya orden. Att ha en CP-skada är ju inget som betyder att man skulle vara rasist, begå sexuella övergrepp eller är ointelligent. Ändå används ordet cp just så.

Så pass mycket att folk brukar undra om man får använda ordet. Självklart får man det och måste det. Resultatet är annars att man i något slags välvilja osynliggör människor. Mina handikapp försvinner inte för att jag börjar kalla mig funktionsvarierad. Jag slutar inte ha mina problem med världen för att en diagnos byter namn.

Skämta med sig själva

Det lite svåra är att man ofta inom grupper använder ord som de samtidigt inte uppskattar att andra använder. Grupper som har svag ställning i samhället kan skämta brutalt med sig själva och sin identitet. Jag kallar mig och mina vänner i autismvärlden för muppar ibland. Att vara mupp är en del av min identitet. Mina kamrater och jag tar inte illa upp. Men jag använder mycket sällan ordet offentligt.

Vi lever inte bara i en övergripande svensk kultur som går att beskriva objektivt, dels lever vi i en massa olika versioner av den och dels tillbringar de flesta av oss stora delar av vår tid i olika subkulturer eller är medlemmar i det som brukar kallas minoritetskulturer. Många människor lever dessutom nu för tiden i olika globala kulturer, hänger med folk som har liknande identiteter, åsikter och erfarenheter.

Till en viss gräns spelar det alltså inte så stor roll om städaren kallas trivselkonsult, så länge som alla inblandade är överens om vad en sådan ska göra på jobbet. Det betyder naturligtvis inte att man kan säga vad som helst om folk med hänvisning till att relationen mellan ett fenomen och ordet som betecknar det är slumpmässigt. Känslor är inte slumpmässiga, människors livsvillkor är inte slumpmässiga, beteenden är det inte heller. Det finns en systematik i allt det där, som när ett pussel bildar ett helhet som de enskilda bitarna egentligen säger något om.

Få byter världsbild

Att vara människa i det moderna samhället är att ständigt sköljas över av budskap, åsikter och en massa känslor. Få av oss byter åsikt eller världsbild för att vi möts av antihumana budskap i medierna. För att klara det måste man ha någon form av kulturell kärna i sig, kalla det värdesystem, moral eller ideologi, det fungerar inte att ta in allt på en gång. Och den kärnan kan det vara idé att hålla fräsch.

Alla kan inte syssla med diskursanalyser till vardags, men alla kan anstränga sig en aning för att förstå vad olika ord gör med oss, både med den som använder dem och den som är måltavla för dem. Istället för att gubbigt hävda sin rätt att snacka som man vill, som folk eller vad nu argumenten kan vara för att trycka ner folk eller ängsligt fråga vad man får säga, kan det vara klokt att sätta sig in de moln av ord som omger olika grupper av människor. Försöka förstå nyansskillnader och de värderingar som hänger med uttrycken.

Då kommer man att upptäcka att de flesta ord som betecknar funktionsgrad är nedsättande, eller används nedsättande. Fysiska funktionsvariationer förvandlas till kränkande uttalanden om människor inre liv, deras förståndsförmågor och människovärde. Att ständigt byta ord hjälper inte. Vilka associationer du får av ordet handikappad? Av funktionshindrad?

Handikapp – ett bra ord

Det finns ingen sanning. Ingen absolut bestämd användning av ord. Den som går runt med illusionen om att just mina ord är korrekta, fria från värderingar, riskerar att såra folk oftare än den som inser detta.

Jag har ett personligt ansvar för hur jag uttrycker mig. Jag kan kalla mig själv och mina nära muppvänner för muppar, men skulle aldrig komma på tanken att säga det till eller om ett litet barn med autism.

Funktionsvariation är ett av de senaste nyorden. Det är ett intressant ord som bygger på viljan att lösa upp hierarkier, få oss att sluta att utgå ifrån en socialt konstruerad normalitet som måttstock för människovärdet. Ett bra ord. I rätt sammanhang. Samtidigt ryggar många människor med handikapp tillbaka inför ordet. Min inofficiella enkät bland mina vänner och bekanta visade att de flesta med olika former av fysiska funktionshinder tyckte ordet handikapp var rätt bra.

Ord är begripliga i relation till varandra. Ljus är något i relation till mörker, många blinda ser inte mörker, de ser ingenting, varken ljus eller mörker. En människa kan ha en medicinskt konstaterad funktionsnedsättning som är ett problem beroende på situationen, säg nedsatt syn. Så länge som den personen inte får felet korrigerad är den handikappad i en massa situationer. Men när glasögonen åker på upphör handikappet, trots att funktionsnedsättningen fortfarande finns där.

Det går alltså lika lite att hitta ett enda ord som har en fast betydelse för alla människor i alla situationer som det går att använda ett ord för alla färger. Men alla kan ju inte gå omkring och leka amatörlingvister. Då kan det vara smart att inte låta sig provoceras av nyorden, snarare tänka att de ger oss en chans att åtminstone försöka vara öppna och toleranta. Då blir funktionsnedsättning ett bra ord.

Ingen är ett handikapp

Men det viktigaste av allt är att inte lägga begrepp och kategoriseringar mellan sig själv och en annan person. Ingen är ett handikapp. Det är omöjligt att förutsäga vad som finns i skallen på någon som använder rullstol. Jag kämpar hela tiden med att inte snacka med rullstolen, anpassa mitt beteende till yttre attribut som inte säger ett dugg om en medmänniskas medvetande.

Den viktigaste insikten för mig har varit att förstå att upplevelsen av att vara människa inte går att gradera. Medvetandet är inte delbart. Antingen finns det där eller inte. Snarare är det så att våra tankar och känslor lever sina egna liv och det enda som är stabilt är medvetandet som sådant.

JERKER JANSSON

Rekommenderade artiklar

Konstbiennalen i Rennes – om tro, hopp och överlevnad

Förhållandet mellan konsten och ekonomin är temat för Biennalen i Rennes, Frankrike som startade för tio år sen, berättar Ingeli Aalto. I år under titeln À crise ouvert – som kan läsas på flera plan; den öppna krisen – eller krisen versus det gröna – ekologin.

Nostalgin som ideologi

Zygmunt Bauman spårar utvecklingen av det retrotopiska samhället till de ökande klyftorna mellan den politiska och ekonomiska makten och individen och det maktlösa kollektivet. Jerker Jansson har läst hans nya bok Retrotopia och urskiljer tre illusioner som dominerar debatten i väst.

Lynnig musikal

”Nej vad hemskt” byts ut mot ”wow vad hemskt”, och gradängerna skakar av häpna fniss. Veronika har sett Samsa Musikteaters nyskrivna musikal ”Dödens körkarl”, en samtida tolkning av Lagerlöfs ”Körkarlen”, och måste ständigt ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får henne att sitta dubbelvikt.

Peace, love and fuck off

Är det verkligen fred vi vill ha? frågar Mikael Wiehe i sin sång ”Fred (Till Melanie)”. Veronika Gustafson har lyssnat på ljudet av första världskrigets allra sista minuter.

Beyoncé och black power

Den afroamerikanska superstjärnan Beyoncé letar gärna inspiration hos Svarta pantrarna, men deras socialistiska idéer får stå åt sidan för en ”black Bill Gates in the making”, berättar Jenny Ahonen.

© 2018 Fria Tidningen