Halloween med Jerker | Fria Tidningen

Halloween med Jerker

Det är snart skräckens högtid. Oavsett vad man kallar den, halloween, allhelgonaafton, alla själars dag eller nåt annat så är det i praktiken samma sak. En gammal, förkristen tradition där man minns de döda. Precis som med en massa andra importerade sedvänjor, i synnerhet de kristna, är det ointressant att diskutera vilka som är äkta eller mer svenska, det får högerfolket syssla med, menar Jerker Jansson, som tycker att det är mer tryck i halloween än i vår utspädda kristna mesighet.

SE: Klassisk skräck som håller i dag

När jag var tonåring på sjuttiotalet kom en våg av skräckfilm som var betydligt brutalare än tidigare filmer inom genren. Skräck har alltid haft ett tydligt element av sexualitet, i synnerhet kvinnlig.
Uttalat ibland, oskulder klarar sig för det mesta, medan en kvinna som tar för sig av någon form av sexuell njutning ofta ryker rätt snart. På sjuttiotalet blev våldet allt mer blodigt och det psykologiska inslaget minskade, men kvinnor har det fortfarande jobbigare i skräckfilm än män.
Roman Polanskis mästervek Rosemarys baby från 1968 är typisk för sextiotalets förtjusning i galenskap, snarare än blod.
Det känns som om det är betydligt mer än sex år mellan den och den parodiska Motorsågsmassakern från 1974 som orsakade enorma rubriker, men som med tiden snarare öppnade för betydligt råare våldsskildringar.
Alla helgons blodiga natt befinner sig någonstans i gränslandet mellan de båda huvudfårorna i skräckfilmsgenren, men är inte särskilt brutal med moderna mått.
Den unge pojken Michael mördar sin syster av en anledning som aldrig kommer fram. Efter femton år på en psykavdelning rymmer han och börjar mörda igen. Carpenter ville inte ge publiken någon väg till förståelse eller empati med Michael, utan det läskiga med honom är att han inte verkar ha någon särskild anledning till sitt mördande.
I scenen då han mördar sin syster har hon bara bröst. Det är typiskt för den tidens skräckfilm med lite naket. Carpenter hävdar i efterhand att han inte hade någon tanke på att Michael hade ihjäl kvinnor som hade eller hade haft sex, han menade att det berodde på att de kvinnorna var för upptagna med att nuppa för att märka någon fara.
Det är inte våldsscenerna som är det mest spännande med filmen, utan det faktum att vi aldrig riktigt får se Michael. Dels har han en mask, dels får vi se genom hans ögon i många scener där hans ansträngda andning under masken gör honom ännu hemskare.
För en ljud- och musiknörd som jag är filmen en fröjd. Den är mästerligt ljudlagd och musiken, som Carpenter komponerat själv är genial. Lyssna gärna högt. I hörlurar.

Bubblare

What we do in the shadows (2014) är skräck för den som inte gillar när det blir läskigt. En komedi om ett gäng ljusskygga varelser som bor ihop. En surrealistisk och väldigt rolig rulle.
Nosferatu (1922) såg jag första gången ensam på landet när jag var 11 år gammal. Trots att det är en rätt märklig historia om en vampyr som vill åt en fastighet och är sugen på ägarens fru och trots att det är en ganska långsam stumfilm skrämde den vettet ur mig, på ett extremt trivsamt sätt.
Devil (2010) är en ganska rak historia om några människor som fastnar en hiss. Förutom obehaget att vara instängda visar det sig snart att en av dem är ondskan personifierad.

LÄS: Samhällskritisk psykopatskräck

Filmen American psycho från 2000 är en välgjord, men rätt tråkig film byggd på Brett Easton Ellis roman från 1991. Det är den enda roman som jag varit tvungen att kisa med ena ögat för att våga läsa.
Boken är en attack på konsumtionssamhället i allmänhet och affärsvärlden i synnerhet. Huvudpersonen Patrick Bateman, som berättar historien, är affärsman på Manhattan och ägnar nästan hela sin arbetstid åt att sitta stirrande ut i luften bakom sitt skrivbord eller med de informella hierarkierna i hans umgänge med sina tomma, vulgära kollegor.
Till skillnad från de flesta andra affärsmän är Bateman massmördare. Eller åtminstone påstår han det och beskriver morden med sån detalj att det ibland är plågsamt att läsa. Samtidigt är det en väldigt rolig bok. Batemans übervulgära smak visar på kapitalismens tomhet, brist på värderingar och moral.
Batemans billiga musiksmak är ett av de främsta tecknen på hans smaklöshet och den kända scenen då han jämför visitkort med några vänner är på samma gång pinsam, komisk och obehaglig. Och den är Brett Easton Ellis styrka, att skapa paradoxer, skavande möten mellan känslor som egentligen är varandras motpoler.

FLERA BOKTIPS

Det skvallrande hjärtat av Edgar Allan Poe från 1843 är historien om en man som mördar sin hustru och som inte orkar bära sin mörka hemlighet. Poe är en av den klassiska skräcklitteraturens verkligt stora namn och hans historier är ofta kluriga och psykologiskt intressanta.
Sedan jag läste Jurtjyrkogården av Stephen King har han varit en av mina absoluta favoritförfattare. Boken är alldeles för lång och oredigerad, men den skapar ett obehag som nästan går över gränsen, i synnerhet för den som har barn. Men Dean R Koontz som stått lite i skuggan av King är en minst lika stark författare.
Frankensteins monster är vid det här laget i det närmaste utnött och så välanvänd i populärkulturen att det är svårt att minnas originalhistorien, som är bättre än alla försök att tolka eller omgestalta den. Frankenstein: eller den moderna Prometeus av Mary Wollstonecraft Shelley utgavs 1818 och är en rätt annorlunda historia än moderna versionen av den. Särskilt monstret är betydligt mer finkänsligt beskriven än i senare versioner.
 

LYSSNA: Djävulens tonsteg

Jag och mina kompisar brukade ligga på golvet i mitt rum med lamporna släckta och lyssna på Black Sabbath. Det var nästan lika bra som skräckfilm.
Black Sabbath började som ett bluesband, men under en turné insåg de att de inte hade tillräckligt med låtar så de började spela långsammare. Och långsammare. Till slut uppstod deras unika sound.
Bandets första LP heter Black Sabbath och inleds med låten, just det, Black Sabbath, en sång som inte bara är bra utan också musikaliskt intressant. Den bygger på det som kallas tritonus eller överstigande kvart, som är ett av få tonsteg som många upplever som falska och nästan obehagliga. Falskt är det inte, men det som går att beskriva som en oförlöst dissonans är det allt.
Harmoniläran utgick länge från att Gud hade skapat världen, också musiken hade gudomlig prägel. Utom tritonus som ibland än i dag kallas djävulens tonsteg. Låten börjar med regn och en kyrkklocka och Tony Iommis ödesmättade gitarr och rullar sedan på i drygt sex minuter.
Det paradoxala är att bandet inte alls själva var ute efter att propagera för någon slags ondska, snarare var det ofta deras egen förtvivlan, deras egna brister och tillkortakommanden texterna handlade om. De hyllade inte det mörka, de varnade för det. Och det kanske är det verkligt skrämmande och på samma gång lockande, att se det fula i oss själva, vårt eget mörker. Intresset för sångaren Ozzy Osbourne har inte minskat i alla fall.
Hårdrocken har i Sabbaths efterföljd varit besatt av skräcktemat, men efter att några generationer har vuxit upp med den har det blivit allt svårare att skrämmas på riktigt, men låten Black Sabbath funkar fortfarande. I synnerhet om du lägger dig på golvet i ett mörkt rum och lyssnar högt. Riktigt högt.
Om du vill utmana dig själv, både musikaliskt och textmässigt är The number twelve looks like you är både spännande och märkligt band. Hårdrocken har nästan fler genrer än band och det de sysslar med brukar kallas mathcore, komplicerad musik, med långa, ofta minimalistiska figurer, snarare än klassiska riff, med hög energi och skrikiga, growlande röster.
Detta blandar de med lugna, nästan klassiska partier. Det kan vara påfrestande musik och texterna kan vara än mer utmanande, läskiga på riktigt. De sysslar inte med klassiska skräckteman utan de välskrivna och vackra texterna lutar plötsligt över i något mycket obehagligt eller existentiellt utmanande.

 

ÄT: Läskigt godis till barn och vuxna


Antagligen kommer barnen att stöna högt om någon plockar fram hemgjort godis, men det finns en hel del kul man kan göra och få ungarna att äta något som inte bara är socker och kemikalier. Redan middagen kan bli en rätt läskig upplevelse med lite karamellfärg och fantasi.
Potatismos med grön eller gul karamellfärg med ketchup som blod kan bli monsterhuvud. Majskorn blir gulnade tänder och sallad hår.
En gurkkrokodil eller en gubbe med illrött tomathuvud och kropp av paprika och morotsstavar är kul för de mindre barnen, ett trick som ofta funkar resten av året på barn som är grönsaksskeptiska.
Jag tycker överhuvudtaget att det är väldigt underhållande att få mat att se ut som någonting annat. Om personen som ska utsättas för det vet om det från början är det en kul lek, och en rätt lärorik upplevelse. Våra hjärnor har svårt att hålla isär olika sinnesintryck.
Om vi ser ordet ”rött” skrivet med grön färg eller om en korv smakar vaniljsås blir det lätt tilt i huvudet. Roligast är när man lyckas att få en efterrätt att se ut som en varmrätt eller tvärtom.
Dallrig jello med ingjutna spindlar och maskar är en hit till efterrätt. Den som inte äter gelatin kan använda agar-agar istället, det blir dessutom en mer sympatisk konsistens än gelatin.
Mängden agar-agar som behövs varierar beroende på vilken form det kommer i, det brukar stå på förpackningen.
Värm upp fruktjuice, jag brukar söta med lite socker och stevia, eller nån god saft, det kan vara kul att färga vätskan i ”fel färg”.
Koka saften med agar-agar och koka till den löst sig, pulver tar 5–10 minuter och hel agar 10–15.
Häll upp i formar, låt jellon svalna, den behöver inte kylas för att stelna. För att inte spindlarna ska sjunka till botten brukar jag vänta tills smeten har stelnat lite, men inte för mycket, då spricker jellon. Inspirerad av Harry Potters värld kan det vara kul med galna smaker. Rödbetsjello får snygg färg, men smaken blir minst sagt förvånande.
Affärerna är fulla med pumpor i olika former och färger just nu. Det stör mig lite att så mycket mat går till spillo.
Traditionellt använde människor det de hade omkring sig för att fira olika högtider. Färskpotatis finns runt midsommar, grönkål klarar vintern fram till jul och pumpor mognar under hösten.
Men nu för tiden är det få människor som odlar sin egen pumpa och väldigt få människor som äter upp sin halloweenpumpa. Och det är synd.
För även om pumpakött inte direkt är en delikatess i sig själv, går det att laga riktigt god mat med den. Tricket är att krydda pumpan ordentligt.
Min favoriträtt på pumpa kallar jag bengalisk pumpa. Den går att laga med de flesta fasta pumpsorter eller butternutsquash och vintersquash.
Tvätta pumpan och skär i mindre bitar med skal och allt. Lägg dem med skalet neråt i en ugnsform som inte är alldeles för stor.
Tomatsåsen som pumpan ska koka i måste täcka det mesta av pumpan.
Koka en eller ett par burkar tomat med indiska kryddor. Enklast är att använda färdig garam masala.
Jag brukar krydda med koriander, bockhornsklöver, spiskummin, kalonji (nigella- eller lökfrön) och kanel. Salta och peppra och tillsätt chili om du vill ha lite hetare sås.
Täck pumpabitarna med tomatsåsen och ställ formen i ugnen på 200°. Det brukar ta ungefär 45 minuter, skalet ska bli så mjukt att det går att äta.
Piffa med lite färsk koriander, strimmor av färsk ingefära och vårlök och ervera med ris och en grönsallad med en dressing med mynta.

Rekommenderade artiklar

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

© 2018 Fria Tidningen