Är public service-anställda bättre på att googla? | Fria Tidningen

Debatt


Jens Ganman

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Redan från början (1920-talet) var Sveriges Radio statskontrollerat. I efterhand är det kanske inte så konstigt att det blev så. 
Radio, och sedermera tevemediet, var något nytt och kraftfullt när det kom. Det fanns stor potential för informationsspridning och därmed opinionsbildning; Hitler förstod det här tidigt och under 1930-talet skrällde hans galna svammel ödesdigert i kristallmottagarna över Europa. 

I Sverige satt socialdemokraterna vid regeringsmakten under radions (och tevens) formativa barndomsår, och det är förstås svårt att veta exakt hur ledande politiker såg på fenomenet när det begav sig, men man valde en statskontrollerad modell. Kanske för att man ville skydda befolkningen mot otillbörlig påverkan, men också för att skydda sig själva. Folkhemsbyggandet byggde på kontroll. Av allt. Så långt det bara gick.

Idag anser många att public service fortfarande behövs som en ”opartisk" fyr i mörkret. PS ska vara en garant mot desinformation och "fejk news”, och jag gillar tanken. I teorin. Jag tycker den är behjärtansvärd. Tyvärr har jag sett så mycket institutionaliserad partiskhet under mina år som frilans för svensk public service att jag numera misströstar helt på den här punkten. Jag känner mig trygg i att påstå att SR, UR och SVT är så långt ifrån ”oberoende” man någonsin kan komma. 
                                                                                                                                                                                                 
Case in point: när SR satte några av sina namnkunnigaste röster i karantän inför valet (bl.a Alexandra Pascalidou och Täppas Fogelberg) hävdade man att man gjorde nåt bra för neutraliteten. Trots att det uteslutande handlar om profiler med slagsida åt vänster. Några liknande höger/liberalprofiler har SR inte att placera i samma tillfälliga utvisningsbås. Och när valet är över kommer vänsterprofilerna tillbaka och kan fortsätta sitt ”oberoende” programledarskap som om inget hänt.

Man rodnar åt vd Cilla Benkös vägnar.

Och i det privata informationssökandets guldålder framstår det som allt mer oklart varför vi ska lägga åtta miljarder per år av folks “licenspengar” till att upprätthålla ett statligt filter mellan folket och verkligheten? Oklart varför en licens/skattebetalare ska finansiera en journalist på PS att sitta och googla fram saker som konsumenten själv kan vaska fram.  

Mediakonsumenter kan numera, på nolltid, hitta en uppsjö av alternativa röster och åsikter och sedan (efter valfritt lång betänketid) bilda sig en uppfattning om hur saker ligger till. Det är – apropå detta – ytterst ovanligt att en anställd reporter på SVT/SR besitter nån slags specialkompetens som gör dem särskilt lämpade att googla fram information. Oavsett vilken den är.

Missförstå mig rätt: jag känner en hel del kompetent folk inom public service men minst lika många som är lata, korkade och inte sällan renodlade politiska aktivister (som jag själv). Fast PS-anställda måste förstås neka i sten att de faktiskt ÄR just detta. 

Det finns med andra ord ingen bra anledning till att ett stycke information ska ta omvägen via Lotta Bouvin eller Louise Epstein innan den till slut hamnar hos medborgaren (i värsta fall kraftigt förvanskad).
De senaste åren har dessutom SR och SVT själva blivit avslöjade ett antal gånger med skägget i fejk-newsbrevlådan. Samtidigt som andra, mindre bemedlade, aktivister – exempelvis Joakim Lamotte – når fler människor med sin FB än hela de mäktiga public servicebolagen ihop.

SVT & co är således en anakronism – men fortfarande en makthavare. En makthavare som får samma budget varje år hur slarviga och partiska man än är. Hur låga eller höga tittar/lyssnarsiffror man än har. 
Det är en bisarr modell som hör till historiens skräphög. Sveriges Radios modell var (kanske) logisk för femtio år sedan. Men verkligheten har sprungit ifrån företaget och jag tror att de flesta av deras anställda inser det. 

Innerst inne.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2018 Fria Tidningen