Värna om vilodagen | Fria Tidningen
Ylva Lundkvist

Inledare


Ylva Lundkvist

Värna om vilodagen

Utmattningssyndrom beskrivs allt oftare som en folksjukdom i Sverige. År 2016 var antalet patienter som remitteras till en psykiatrisk mottagning för en stressrelaterad sjukdom 33 000. Vi bränner ut oss och söker desperat efter lugnet som inte vill infinna sig. 

Effektiviseringskraven har sökt sig från industrin vidare till vård och omsorg och ända in i vår privata sfär i hemmet. Robotgräsklipparen som håller en perfekt klippt gräsmatta medan vi kan ha ett videosamtal med kollegan samtidigt som vi går en promenad med barnvagnen och får lite motion på köpet. 

Telefonen som inte vill sluta plinga med notiser från sociala medier och olika kommunikationskanaler. Sms, Messenger, Whatsapp, Skype, Facetime, Facebookgrupper, nyhetsnotiser, med mera som påkallar vår uppmärksamhet. Behovet av att koppla från och koppla av har väl sällan varit större.

I vissa länder är kraven på att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig lägre. När jag bodde i Barcelona vande jag mig aldrig vid att hela stora staden var stängd på söndagarna. Jag gick ut för att köpa mitt frukostbröd och gatorna låg stängda och ovanligt öde. De helgade söndagen. Så skönt!

Ännu mer fascinerad blev jag när jag var på besök i Israel. På sabbaten var kaffemaskinen, brödrosten och till och med hissen på hotellet avstängd. En termos med varmhållet kaffe från gårdagen fick gästerna hålla till godo med. Frukosten var framplockad kvällen innan. Det var fusk att låta maskinen göra jobbet på vilodagen. 

Jag kommer ihåg när butikerna började hålla söndagsöppet i min ungdom. Jag är inte religiös. Men jag provocerades av att kapitalismen, pengaguden, tilläts bre ut sig ännu mer som statsreligion. Kunde vi inte få en enda dag utan shopping, utan att leva upp till rollen som konsumenter? En dag i veckan utan att konsumera sönder vår planet.

Under tiden brer utbrändheten och den ekologiska krisen ut sig. Till och med bland flera av mina vänner som är downshiftare, halvtidare eller självhushållare verkar utbrändhetssymptom smyga sig på. Det kanske verkar osannolikt att någon som aktivt har valt bort karriären skulle drabbas av stress. 

Men det är lätt att byta betald arbetstid till egna krav på att surdegsbrödet måste bakas, vitkålen måste mjölksyras, ölet måste bryggas och snuset måste fermenteras. Stressen när en gård ska skötas utan tidigare erfarenhet och utan äldre generationer som finns där för att passa barnen och elda i spisen (så som det ofta var förr). 

För att inte tala om alla ideella engagemang som kan få eldsjälar att brinna till utbrändhet. Det som framstår som en avslappnad tillvaro kan rymma många självpåtagna krav – särskilt hos en generation som är uppfostrad till att prestera. 

Dessutom den där ”smarta” telefonen igen, som ständigt plingar i fickan. Själv har jag börjat stänga av mobildata efter arbetstid, för att minska tiden då en skärm kommer mellan mig och mina barn. Jag och maken har nu i flera månader talat om att vi verkligen borde införa en vilodag i veckan. 

Tänk en hel dag då ingen mat lagas, inga maskiner går, inga förpliktelser finns – mer än att försöka ta sig tid för att se inåt och se varandra. Tid till att fundera över det magiska tillstånd som kallas liv. 

Hittills har vi inte lyckats införa någon vilodag. Det är svårt när hela resten av det samhälle vi är en del av verkar tycka att återhämtning är förlegat. Fast egentligen skulle jag såklart vilja föregå med gott exempel.

Tänk om facket kunde gå i bräschen för hela samhällets rätt att varva ner med jämna mellanrum. Och tänk om något parti, mer än enskilda kristdemokrater och miljöpartister, skulle göra som sin valfråga att återinföra värnandet av en vilodag. Jag skulle i alla fall gärna rösta på ett parti som drev fritidslinjen.

© 2018 Fria Tidningen