Från systemkritiskt till systemaccepterande | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug

Från systemkritiskt till systemaccepterande

Efter valet vill jag sitta vid Löfvens bord, peta honom på axeln och säga: Vad gör du nu?

Så säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i en intervju med DN. Kanske innehåller den meningen en stor del av MP:s problem. Att man under mandatperioden frågat alltför många gånger: Vad gör du nu, Stefan?

Ett av de större problemen för MP är att man intagit en underställd position som under flera år ledde till att Stefan Löfven ansåg att den kompromiss han behövde göra var att ge MP några statsrådsposter. 

Partiets uttalade mål hade ju under flera år varit att sitta i regering. Nu skulle man få det. Kompromissen klar. 

Sen gick det åt helvete. Med mycket. Miljöpartisterna var dåligt förberedda för regeringssamverkan. Strategi tycks ha saknats i annan form än det dominerande mantrat: regeringsduglighet. Sådan – i bemärkelse ”inte bråka” utan låta språkrören bli språkrör för den löfvenska regeringen – skulle ge legitimitet att växa till tredje största parti. 

Inget flum om medborgarlön, sänkt arbetstid, friår och militär nedrustning här inte. Gröna grundbultar begravdes i takt med att kläderna blev dyrare, språkbruket sossifierat och begreppet statsråd blev viktigare än begreppet grön. En omvälvande start för ett parti vars hela berättigande är en världsbild som skiljer sig avsevärt från de andra partiernas – inte minst från den löfvenska världsbilden.

Lägg till det att val av gröna statsråd tycks ha byggts på personlig vänskap och kommunikativ kändisfaktor. Inte på att få ihop en grön ideologiskt trygg grupp som skulle kunna utgöra en samlad motkraft mot den dominerande S-gruppen i regeringen. 

Nu står man där man står. Partiets företrädare har i viss mån mopsat upp sig nu när valet närmar sig, men valmanifestet som presenteras inför helgens kongress skiljer sig markant från valmanifest från tiden då språkrör identifierade sig som gröna – inte som gröna liberaler eller företrädare för en löfvensk regering.

Så när kongressen nu startar har man ett i grunden sargat parti att hantera – tunga gröna namn som Carl Schlyter, Annika Lillemets och Valter Mutt ställer inte upp i riksdagsvalet efter tiden som mer eller mindre utmobbade. 

Vilket symboliserar partiets positionsförändring från systemkritiskt till systemaccepterande. 

När Per Gahrton – partiets grundare – meddelade att han (liksom jag) i olika valkompasser hamnat i kretsen kring MP, FI och V står det i bjärt kontrast till språkrörens suktande efter samarbete med inte bara S utan också med C och L. Med ännu mindre inflytande för än färre gröna statsråd. 

Hur en kritisk hållning till ytterligare närmande till Nato, kritisk analys av arbetslinjen, bevarande av strandskydd och rättfärdig fördelning skulle förstärkas av detta är ett mysterium. 

Och jag är lite rädd för att det faktiskt blir så som Alice Bah Kuhnke önskade sig: peta Löfven på ryggen och fråga Vad gör du nu då? Och svaret blir: du får bli mitt gröna kommunicerande alibi när vi stärker arbetslinjen och går med i Nato för att få med oss Annie och Jan på tåget. 

Du gillar väl tåg?

© 2018 Fria Tidningen