Det behövs ett regnbågsbälte | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
  • Birger Schlaug skulle vilja se ett regnbågsbälte i den svenska politiken med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det behövs ett regnbågsbälte

Tro det eller inte. Det fanns en tid när det fanns ett embryo till ett regnbågsbälte i den svenska riksdagen. 

Det där bältet svepte från ett humanekologiskt Centerparti genom ett ideologiskt grönt Miljöparti till ett VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) som försökte frigöra sig från sin historia. I en tid som vår kan det ju tyckas osannolikt. Att dessa tre partier skulle ha något gemensamt. Men så var det. I slutet av 1980-talet. 

Det är inte nostalgi att påminna om detta. Det är framtidstro. Tro på att det finns något annat än den tankefigur som nu dominerar politiken.

Det som skapade det där regnbågsbältet var folkomröstningen om kärnkraft 1980. Centern och Vänsterpartiet, som då hette Vänsterpartiet Kommunisterna, stod på samma barrikader, talade om delaktig demokrati, decentralisering, rättfärdig fördelning, alternativ energi, miljö och livskvalitet framför materiell tillväxt och ständigt ökande konsumtion.

Centerns partiledare Olof Johansson talade föraktfullt om bolagshögern och VPK:s Lars Werner hade lärt sig miljörörelsens ord och begrepp. 

Och så, när Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, fanns också katalysatorn. Vi kunde se embryot till något nytt i svensk politik, något som gick på tvärs mot den gamla politiska skalan. Ett regnbågsbälte om man så vill. 

Som, om det värnats, hade kunnat växa till en motkraft mot dagens utveckling. Som bärare av en kritisk analys av såväl globalisering, arbeteslinje och den blinda jakten på fortsatt ekonomisk tillväxt.

Embryot fanns. Det var kanske bara i första månaden. Men det fanns där. Det hade kunnat växa om det vårdats.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och upp flöt Maud Olofsson och Annie Lööf. Som begravde den ideologiska ekohumanismen. Inte bara sex fot ner i den jord man tidigare brukade. Utan minst det dubbla. Under svampen på Stureplan.

Så man kan väl säga att det var Centern som avlivade det politiska embryot. Trist, för det hade kunna blivit något. Om nu Vänstern och Miljöpartiet hade velat. Vilket förstås inte alls är säkert. 

Den gröna och delvis frihetliga retoriken, som inte minst Jonas Sjöstedt implementerade i sitt parti, har falnat sedan partiet bytt partisekreterare. 

När samtidigt Miljöpartiet valt en strategi som utplånar ideologiska kärnvärden – som gett sig uttryck i kritik av arbetslinjen, tillväxtfundamentalismen och globaliseringens avarter –  har riksdagens alla partier fastnat i gemensam tankefigur. Kanske inte dess medlemmar, med dess ledningar.

Det politiska fältet är därmed alltmer slätstruket. De två blocken är överens om 97 procent av budgeten. Riktningen är fastlagd: vi skall arbeta mer för att konsumera mer för att producera mer så vi kan arbeta mer. Det är en erbarmlig vision!

Mot detta krävs en motvikt. Det är inte nostalgi att påminna om det regnbågsbälte som fanns som embryo. Det är framtidstro. För det visar att det finns en väg bort från rådande tankefigur med sitt bisarra tankeschema. 

Om några av riksdagens partier förmår bryta sig loss från detta må vara osagt. Om inte så kommer det nya.

Annons

© 2018 Fria Tidningen