Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
  • En gång i tiden talade arbetarrörelsen om sänkt arbetstid, men i dag utgör den tanken ett hot mot vänsterns politiska och fackliga etablissemang, skriver Birger Schlaug.

Det behövs nya politiker

Vi bor i ett land vars ekonomiska tillväxt de senaste tio åren blivit möjlig genom att allt fler lånat allt mer pengar för att konsumera på ett sätt som inte planeten klarar av. Vi har en skuld till planeten, en skuld till långivarna, en skuld till våra barn. Och en skuld till den del av världens befolkning som får ta konsekvenserna av vårt sätt att leva, tänka och handla. 

Vi lever på krita. Men den politiska eliten vill inte höra talas om det. De tror att ”väljarna”, det vill säga människor, inte vill höra det. De tror att människor, inte minst från medelklassen, är så dumma att de inte kan tänka sig att rösta på ett parti som säger som det är. 

Därför tiger de om att tillväxtsamhället är på väg att krackelera. De är rädda för att väljare skräms över tanken. De tror inte att människor förmår se att utveckling kan vara något större än ekonomisk tillväxt.

De förstår inte ens att det är människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda vi i  dag har. Det är inte tillväxten som gett oss bättre liv.

De förstår inte att vi i varje tidevarv måste fråga oss vad som är bättre liv. Svaret är förstås olika för varje enskild människa, men svaret är i grunden baserat på i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss. Det som tidigare gav bättre liv var intimt förknippat med materiell och ekonomisk tillväxt. I dag kan ett bättre liv mycket väl vara något helt annat: mindre stress, mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro. Sådant som inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt.

Då måste vi rimligen ställa oss frågan: hur ställer vi om samhället, ekonomin och välfärdssystemen så att vi inte blir beroende av evig ekonomisk tillväxt. Det är ett intellektuellt moras att i valrörelse efter valrörelse vägra tala om detta.

Vi matas istället med budskapet – från rött, blått och grönt håll – att den viktigaste frågan är att skapa jobb. Som om varje erbarmligt jobb som skapas vore en lycklig tilldragelse. 

Det är så in i helvete absurt. Men ältas med sådan frekvens att många tror på det.. 

En gång i tiden talade arbetarrörelsen om sänkt arbetstid, om att dela på jobben och öka livskvaliteten både för de som jobbar för mycket och de som saknar jobb. I dag utgör denna tanke ett hot inte bara för högern, utan lika mycket för vänsterns politiska och fackliga etablissemang. 

Partierna hävdar att det är mer arbete som ska skapa välfärd. Som om inte mer fri tid vore välfärd. Som om röda dagar vore ett hot mot människors välfärd. Som om mindre stress vore en förlust. Som om civilsamhället vore något hotande. Som om mer tid för barn och barnbarn vore olönsamt. 

Det är i sanning ett intellektuellt moras! 

Ett moras som enbart är möjligt i ett system som är helt förblindat av ekonomistiskt tänkande. Ett moras som enbart är möjligt om man sitter fast i en tankefigur som bygger på att vi människor är kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. 

Hur befriande skulle det inte vara om någon i nästa upplaga av Agendas partiledardebatt vågade räta på ryggen och säga som det är? Men det lär krävas nya politiker för det.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu