”Det är coolt att spela djävulen” | Fria Tidningen
  • Regissören Alexi Carpentieri trivs i rollen som Djävulen.
  • Alexi Carpentieri pluggar sitt sista år på kandidatprogrammet i film på Valand i Göteborg. Debutfilmen Bimbo Bambino har premiär nästa år.
Fria Tidningen

”Det är coolt att spela djävulen”

Bimbo Bambino handlar om fem grabbar i ett storstadsområde. De är gay eller bisexuella och extraknäcker som eskorter. ”Jag vill visa nya bilder av folk som alltid har funnits, med utgångspunkt från mig själv och det jag har sett”, säger filmaren Alexi Carpentieri.

Filmskaparen, skådespelaren och regissören Alexi Carpentieri sitter och bokför utgifterna för sin nya film, samtidigt arbetar han i redigeringsprogrammet för att klippa ihop det han filmat hittills. När Fria träffar honom har han jobbat med projektet i två år och är på god väg att bli klar.

Filmen Bimbo Bambino är Alexi Carpentieris första helt egna långfilmsproduktion där han har skrivit manus, filmat, regisserat och även medverkat som skådespelare, i rollen som djävulen.

– Det är coolt att spela djävulen, och vem skulle jag annars ge en så hemsk roll till? säger han.

Alexi Carpentieri är uppvuxen i Stockholm, där filmen utspelar sig, men bor sedan 2015 i Göteborg. Han berättar att den nya filmen till största del är självbiografisk, men att den också fyller ett tomrum i den svenska filmdjungeln.

– Det finns filmer om unga manliga eskorter och om personer som är gay, men inte i en svensk storstad och i den här kontexten, säger han.

Han beskriver Bimbo Bambino som ett experiment i vilket han undersöker vad som händer bakom stängda dörrar, och menar att det är svårt att veta vad folk på gatan gör när de är hemma. Idén till filmen kommer från olika håll men den största delen är hämtad från hans egen uppväxt.

– Jag har rört mig mycket i de miljöer som filmen kretsar kring. Det är kämpigt att vara gay, och de flesta kompisar jag umgicks med kom från en lägre social klass, inklusive jag själv. Jag får kraft av att vara frustrerad över människors situation. Ilskan är lite av den bensin som driver mig, och det känns som att det kommer att hålla i sig hela livet, säger Alexi.

Han säger att han alltid haft ett stort intresse för genrefilm och science fiction, men när han började på filmhögskolan vid Akademin Valand, en del av Göteborgs universitet, föreslog hans lärare att han skulle försöka sig på ett socialrealistiskt projekt.

– Jag har ett speciellt uttryck när jag gör film och tycker om när till exempel skådespeleriet är lite överdrivet, och att vissa saker kan hända utan att det betyder någonting speciellt. Men det här är en film för att testa vad jag verkligen vill göra i framtiden, nu har jag tid att utforska, säger han.

Trots att han inledde processen i tron om att filmen skulle bli väldigt realistisk insåg Alexi ganska snart att han lämnade en del av sig själv utanför produktionen. Lösningen fick bli karaktärerna Gud och Djävulen, men inte traditionella sådana, i filmen är Gud en kvinna och djävulen en osäker individ som inte riktigt vet vad han vill eller tycker. Utan att avslöja för mycket säger Alexi att Djävulen blommar ut under filmens gång, och att han var tvungen att förändra karaktären från den klassiska beskrivningen i Bibeln.

– Jag kunde inte identifiera mig med den traditionella djävulen, men det kändes rätt att kasta in lite science fiction. Djävulen blev en metafor för samhällsnormen, som är närvarande i filmen, säger han.

Han tycker om att arbeta enkelt och med liten budget, och tror själv att några av hans favoritfilmer säkert hade klassats som skräp av personer inom fin-filmkulturen, som Alexi kallar det. Ett kulturrum som han ibland tycker blir för litet och uteslutande.

– ”Finfilm” görs för en viss typ av människor, och det kan vara ganska svårtittat, eller bara dåligt. Jag tycker att ordet ”fint” är relativt, och det hänger mycket på vem tittaren är. Mitt hjärta slår för genrefilm och ganska enkla budskap, men det finns många outforskade områden inom bland annat den svenska komedi-djungeln. Där hade varit spännande att hitta en ny gren, som faktiskt blir bra. Man kan göra det mer spännande så att de hamnar på samma nivå som finfilm, säger han.

Arbetet med Bimbo Bambino går framåt och Alexi är glad över att han kommer att få ihop sin första långfilm, och han tycker om jobbet som regissör, fastän han haft några mindre bra erfarenheter när han arbetat tillsammans med andra i samma roll. Alexi menar att man gärna kan tycka att man gör ett bra jobb, så länge man inte överdriver och slutar bidra till en bra gemenskap.

– Du är aldrig så bra att du inte kan koka kaffe åt statisterna, säger Alexi Carpentieri.

Fakta: 

Alexi Carpentieri

Bor: Göteborg.

Ålder: 25 år.

Sysselsättning: Läser på Akademin Valand, Göteborgs universitet.

På gång: Filmen Bimbo Bambino med premiär på Göteborgs internationella filmfestival 2019.

Annons

Rekommenderade artiklar

Ambassadör i litteraturens tjänst

Under hösten har läsambassadörerna Noura Ahmed och Sahar Ghorbani arbetat med projektet Läs högt, riktat mot barn i förskoleåldern. ”Det känns så kul att ge glädje till barnen”, säger Noura Ahmed.

Göteborgs radikala historia ur ett gräsrotsperspektiv

Vi befinner oss i det glömda Göteborg, där sjömännen kämpar för arbete och deras familjer för att ha mat på bordet. I Agneta Thomasin Svenssons Alla röster, alla ljus skildras en stad präglad av fattigdom och utsatthet.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2018 Fria Tidningen