Sveriges minoriteter tjänar på jämlikhetsdata | Fria Tidningen
  • Så många som 200 000 sverigefinnar kan vara berättigade till språkstöd i finska, skriver Stellan Beckman och Andreas Ali Jonasson.
Fria Tidningen

Sveriges minoriteter tjänar på jämlikhetsdata

Finskan i Sverige är snart på utdöende när allt färre unga väljer finska som modersmål. Men det statistiska underlaget är begränsat. Sverige borde införa jämlikhetsdata så att vi bättre kan mäta effekten av minoritetspolitiken, skriver Stellan Beckman och Andreas Ali Jonasson.

Skolverkets senaste statistik för år 2017 redovisar rena katastrofsiffror för elever som får språkundervisning i finska. Antalet berättigade var 8 920, men endast hälften fick undervisning.

Det går inte att förneka att siffrorna pekar på att staten bryter mot sina skyldigheter gentemot den sverigefinska minoriteten. Sakta men säkert går finskan i Sverige en långsam språkdöd till mötes.

Bara 20 år tillbaka var läget annorlunda. Då beräknades närmare 15 000 elever vara berättigade till modersmålsstöd i finska. Det var alltså före år 2000 och lagarna om de nationella minoriteterna. Det är annars lätt att tro att nya lagar och stärkt informationsarbete borde ha lett till ökat antal elever.

Men det finns ett problem med Skolverkets siffror. Förmodligen är det fler som är berättigade till modersmålsstöd, men då Skolverket främst baserar datan på vad skolor i landet själva rapporterar in blir siffrorna missvisande. Utifrån siffror från SCB har vi beräknat att mellan 150 000 och 200 000 av första, andra och tredje generationens sverigefinnar skulle kunna vara berättigade språkstöd i finska.

Enligt språkvetaren Mikael Parkvall kommer finskan förmodligen att talas av mindre än 1 procent runt år 2040. Även om han inte bygger prognosen på exakta data utan bara uppskattningar, är det mot bakgrund av Skolverkets senaste siffror inte helt uteslutet att han kommer att få rätt.

Inte blir det bättre av att finskspråkiga verksamheter stänger ner runt om i Sverige. I Botkyrka skars modersmålstödet i finska nyligen ner, vilket fick sverigefinnar i kommunen att mobilisera för att stoppa nedskärningarna.

Förra året kom Lennart Rohdins nya utredning om de nationella minoriteterna. Ett problemområde som utredningen lyfter fram är bristen på statistik för beslutsunderlag till förvaltningskommunerna. Enligt utredningen behövs någon form av mätningar i linje med EU:s rekommendationer för jämlikhetsdata. Mätningar med jämlikhetsdata innebär att ta fram statistik som visar ojämlikheten utifrån variabler som exempelvis kön, ras/etnicitet, klass, ålder och språk.

Kartläggning av nationella minoriteter och minoritetsspråk är inte ett helt nytt förslag. Redan 2013 publicerade länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med Sametinget en reviderad upplaga av handboken Nationella minoriteters rättigheter riktad till Sveriges kommuner där man förespråkade kartläggning med gott om exempel. Exempelvis ska Norrbottens samtliga förvaltningskommuner gemensamt ha arbetat fram en enkät för att kunna kartlägga språkkompetens bland personal samt invånarnas behov. I Södertälje har personalens språkkompetens undersökts, vilket har ökat möjligheten att erbjuda medborgarna service på det egna språket.

Vi anser att jämlikhetsdata kan bidra till att förbättra det minoritetspolitiska arbetet. Det var också vad DO slog fast i sin rapport Statistikens roll i arbetet mot diskriminering (2012): "För att kunna utforma och följa upp jämlikhetspolitiken behövs en bred kunskapsbas av jämlikhetsdata". Med jämlikhetspolitik syftar DO på både svenska statens arbete mot diskriminering och arbetet för de nationella minoriteterna.

I Finland mäter man språk i statistiken. Även Estland, Storbritannien, Danmark, Spanien, Bulgarien, Irland och Österrike tillhör de EU-medlemsländer som på något sätt mäter språk med kvantitativa metoder. Som vi har visat finns det redan exempel på hur kartläggningar kan gå till i olika kommuner runt om i Sverige.

Debatten kring jämlikhetsstatistik i Sverige har främst kretsat kring frågor som rör ras/etnicitet, sexualitet och könsidentitet. För sverigefinnar handlar det inte bara om att räkna hur många vi är, det är också ett sätt att ge vid handen hur staten faktiskt utför sitt minoritetspolitiska arbete.

Kanske är det så att Sverige inte vill införa jämlikhetsdata därför att man då skulle bli tagen på bar gärning. Kanske skulle det plötsligt bli synligt hur illa ställt det är med minoritetspolitiken i landet.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria Tidningen