Varför startade du #slutvillkorat?

­– Kvinnor med funktionsnedsättning är våldsutsatta på samma sätt som alla kvinnor men dessutom ofta dubbelt utsatta. Deras frihet är villkorad, för de är ofta beroende av hjälp från andra: färdtjänst, personliga assistenter, men också vänner och partners. Det är därför vårt upprop heter slutvillkorat.

Jag har aldrig varit förvånad över #metoo. De här frågorna har jag försökt att lyfta i många år. Jag tycker att hela det här med #metoo är så härligt. Att kvinnor börjar berätta. En del anser att #metoo är överdrivet. Men det tycker absolut inte jag. Kvinnorna visar att nu är det allvar.

Var det någon särskild händelse som fick dig att ta initiativet?

– Ja, det var faktiskt radioprogrammet Kaliber. De hade ett avsnitt som handlade om färdtjänsten. En förare hade antastat en kvinna som åkte med färdtjänst. Han hade fått både muntliga och skriftliga varningar. Men han fortsatte med sitt beteende och fick ändå fortsätta att köra. Det visade sig senare att även kvinnor som åkte vanlig taxi hade anmält honom, utan resultat. Då kände jag att det var dags för oss att starta ett eget #metoo-upprop.

Hur har du fått kontakt med andra kvinnor?

– Vi har startat en Facebookgrupp där kvinnor kan berätta om sina erfarenheter.

Vad skriver kvinnorna?

– De skriver om många olika saker. De har blivit utsatta på alla möjliga sätt. De kan ha blivit inlockade i situationer där de blivit utsatta. Det kan ha varit en assistent eller någon i ens närhet som gått över gränsen. Men många skriver faktiskt om just färdtjänsten. Många vittnar också om att det är första gången de berättar om det här. Det är en styrka att få se att man inte är ensam, att också andra kvinnor har blivit utsatta. Men det är svårt att få kvinnorna att ställa upp med namn. De flesta vill vara anonyma. Och vissa vågar inte ens berätta även om de får vara anonyma. De är rädda att bli igenkända. De kanske måste möta den som de har berättat om igen.

Hur fortsätter ni nu?

– I dag tisdag har vi träffat jämställdhetsminister Åsa Regnér. Det var jag, Maria Johansson från Lika unika, Madeleine Beermann från Unga reumatiker och forskaren Kerstin Kristensen. Vi framförde våra synpunkter till Åsa Regnér, hon var intresserad och hade stor förförståelse för det vi hade att säga. Hon berättade bland annat att hon är chockad över siffrorna på den ekonomiska ojämställdheten. Det är stor skillnad mellan kvinnor med och utan funktionsnedsättning och mellan män och kvinnor med funktionsnedsättning. Kvinnor med funktionsnedsättning har ofta mycket dålig ekonomi. Hon sa att hon vill se över kvinnofridslagstiftningen så att den tar hänsyn till vår situation.

Vilka är era krav?

– Vi behöver samhällets hjälp. Vår frihet ska inte vara villkorad. Vi ska ha rätt att säga nej till hjälp som inte fungerar och vi ska inte behöva vara beroende av hjälp ifrån våra partners och vänner.

Företag för till exempel färdtjänst och personliga assistenter måste börja kolla upp personer mot belastningsregistret innan de anställer. De behöver också utbilda de anställda i hur de ska bemöta människor.

Uppropet och vittnesmål finns på slutvillkorat.nu