Komedi, tragedi och feelgood i ett | Fria Tidningen

Recension


Film
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Av: Martin McDonagh
Med: Frances McDormand (Mildred), Woody Harrelson, Sam Rockwell (Dixon) m fl

  • Francis McDormand är underbar i rollen som den bistra Mildred, skriver Martin Holmström.
Fria Tidningen

Komedi, tragedi och feelgood i ett

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ruckar på schablonerna.

Tre enorma reklamskyltar på ett fält utanför det lilla samhället Ebbing – där limmas den här filmens tema upp och blir det nav som mycket av humorn och tragiken kretsar kring. Mildreds (Frances McDormand) dotter har blivit våldtagen och mördad, och lång tid har gått utan att polisen lyckats hitta någon misstänkt. För att väcka uppmärksamhet hyr Mildred de tre fallfärdiga reklamskyltarna och i svarta bokstäver mot röd bakgrund beskriver hon vad som hände när hennes dotter dog och anklagar polischefen Willoughby (Woody Harrelson) för att ha skött utredningen dåligt.

Jag tycker om att fundera över öppningsscenens funktion i filmer. Här bjuds vi på de gigantiska skyltarna, dimma över fälten – och operamusik! Varför en opera byggd på en rimmad dikt om hjärta och smärta av 1800-talspoeten Thomas Moore? Det känns lika malplacerat i sydstatsmyllan som vals i rymden (vilket Stanley Kubrick av någon obegriplig anledning blivit hyllad för).

Med det sagt – filmen bryter faktiskt med många invanda föreställningar, så kanske ville regissören Martin McDonagh sätta ner foten direkt och visa att han tänker ta sig friheter med konventioner och inte bara ljudsätta med banjo och långtradarcountry.

I den sömniga hålan Ebbing står Mildred upp mot det inskränkta och vanemässiga. Hon är bister, hårdför, oftast iförd en Rambo-bandana virad runt huvudet. Och som biopublik är man inte bortskämd med att så många fula ord kommer ur munnen på en medelålders kvinna som här! Frances McDormand, som vann en Oscar för sin roll i Fargo, bjuder på fantastiskt skådespeleri och är underbar att beskåda.

Mildreds antagonist, om det nu finns någon sådan, är polischefen Willoughby spelad av Woody Harrelson. Woody spelar ofta machoroller, och visst väver han in svärord i var och varannan mening här också, men han har ändå en mjuk, sårbar framtoning. Willoughby är döende i cancer och den ofta veka, ängsliga blicken gör att Woody Harrelsons gestaltning av en sydstatspolis känns spännande.

Det fina skådespeleriet ackompanjeras av ett bra manus, med flera spännande skiftningar i karaktärer och relationer. Bland annat relationen mellan Frances och Willoughby och den mellan Frances och hennes son.

Den person som förändras mest i den här filmen är Willoughbys enfaldige kollega Dixon. Han förkroppsligar en stereotyp sydstatare – alkoholist, rasist, våldsam, bor hemma hos mamma och är så ointelligent att man kan misstänka inavel. Men det sker en rejäl ruckning i hans låsta, snävt skurna personlighet som är komisk, men samtidigt får hjärtat att smälta.

Karaktärerna blir mer komplexa ju längre filmen lider och visar oanade sidor. Även de tre reklamskyltarna, stora redan från början, växer. Kanske inte så att de får någon djupare mening eller blir till en bild för en protest mot ett samhälle i skriande behov av förnyelse. Det vore att utvinna lite för mycket ur symbolen, tycker jag. Det blir mer av en existentiell bild, ett envist höjt finger åt livets jävlighet, en vägran att låta sig kuvas.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är absurd komedi, tragedi och feelgood i ett. Och även om det inte är fråga om realism är det befriande hur Martin McDonagh gjort det till en mission att rucka lite på en typ av karaktärer som ofta får en schablonmässig framställning på filmduken.

Den här filmen hade kommit högt upp på min topplista över bästa filmer 2017. En riktigt bra start på ett nytt filmår alltså.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria Tidningen