• Tennis är den ”vita sporten”. I sin diktbok Medborgare skriver Claudia Rankine bland annat om tennisstjärnan Serena Williams.
  • Claudia Rankines diktbok Medborgare har tilldelats en mängd priser, bland annat National Book Critics Circle Award och PEN Open Book Award.
  • Ylva Habel är sveriges första rasismforskare med inriktning på afrofobi.
Fria Tidningen

”Samtal och debatt löser inte problemen med antisvart rasism”

I sin bok Medborgare vittnar Claudia Rankine om hur det är att utsättas för vardagsrasism i USA. "Det är en skildring som är lika giltig i Sverige", säger Ylva Habel, forskare, verksam vid Centrum för rasismforskning i Uppsala.

Man brukar säga att idrott förenar, att den överbryggar skillnader och att målet är alla ska delta på samma villkor.

Nu är inte idrotten varken jämlik eller rättvis. Det vet Claudia Rankine som i sin originella diktbok Medborgare bland annat skriver om tennisstjärnan Serena Williams. Rankine ger exempel på den rasism som Williams hela tiden utsätts för, hur hon blivit hånad, sexualiserad och att hon som svart tennisspelare bedömts hårdare av domare.

Tennis har kallats ”den vita sporten”. Det är säkert en sanning för Serena Williams som förmodligen kan känna igen sig i författaren Zora Neale Hurstons konstaterande: ”I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.”

I Medborgare påminns man hela tiden om Neales citat. Rankine skriver fram hur svarta människor behandlas i vardagslivet, hur deras hudfärg hela tiden är något de måste förhålla sig till.

Medborgare har undertiteln En amerikansk dikt. För Ylva Habel, forskare, verksam vid Centrum för rasismforskning i Uppsala, är boken mer universell.

– Den gav stor igenkänning. Det som Rankine gör är att sätta fingret på den antisvarta vardagsrasismen genom att beskriva händelser och situationer som vita människor ofta inte ens lägger märke till.

– Den ger röst åt och bekräftar den upplevelse som väldigt många svarta har av att hela tiden möta motstånd från vita på grund av sin blotta existens, säger hon.

De senaste åren har det blivit allt vanligare att tala om rasismer, i plural, detta för att fokusera specifika rasismformationer som på olika sätt och i olika sammanhang utvecklats genom historien, inklusive antisemitism, antimuslimsk rasism, antiromsk rasism, antisvart rasism och rasism mot urfolk.

– I Sverige glöms just antisvart rasism bort i diskussioner om rasifiering och rasmaktsordningar. Detta har blivit tydligt, framför allt för många svarta kvinnliga antirasister och fria intellektuella, då fokus hela tiden läggs på all rasism, och då offras just svartas röster som talar om vår grupps specifika utsatthet. Därför har det blivit allt viktigare att tala om just antisvart rasism. Det västerländska samhället har alltsedan kolonialismens dagar inrättat en rasmaktstordning där svarta placeras lägst i den mänskliga hierarkin.

Claudia Rankine skildrar även hur den rasism hon stöter på i sin vardag långsamt bryter ner henne och hur hon till slut drabbas av en depression som gör att hon måste uppsöka en terapeut.

– Att rasismen påverkar svarta människors hälsa negativt är också något som forskning kunnat påvisa under lång tid; men det här är något vi knappat talar om ännu i Sverige.

– De rasistiska mikroaggressionerna som svarta blir utsatta för leder till stresspåslag, vilket på sikt leder till en försämring av det fysiska och psykiska allmäntillståndet. Andra studier har visat att svarta personer åldras i förtid på grund av rasism. I genomsnitt åldras vi 7–10 år fortare än vita människor, säger Habel.

Även i Sverige har Medborgare har fått stor uppmärksamhet och den har rosats av kritiker. Ylva Habel har själv deltagit i panelsamtal kring boken. När jag under intervjuns upptakt nämner att det är positivt att Rankines bok skapar debatt om rasism reagerar Habel.

– Jag debatterar aldrig rasism, eftersom svarta människor inte ska behöva försvara sitt existensberättigande. Vår närvaro ska inte betraktas som ”kontroversiell”. Att existera som svart är ingen åsikt, inget perspektiv, säger hon med eftertryck.

Hon säger vidare att hon är glad över Rankines bok, men tillägger att det faktum att den kommer utifrån lätt kan bidra till att vita svenskar på nytt distanserar sig från rasismen som problem här, genom att föreställa sig att det Rankine beskriver är USA-specifikt.

– När ”vi” läser den kan vi erkänna att rasism existerar och är ett allvarligt problem i USA, men att det inte är lika allvarligt här i Sverige. Men den finns även här, även om den verkar mer i det fördolda – bland annat eftersom den oftast inte tillåts nå löpsedlarna

I en tid då rasism normaliseras ser Ylva Habel Claudia Rankines bok som extra angelägen, och det finns fler böcker att läsa efter att man lagt ifrån sig Medborgare.

– Just litteraturen och lyriken är utmärkta sätt att nå ut och skapa dialog med människor på andra platser. Dessutom skulle jag vilja hävda att kreativt arbete kan vara en kanal ut från, eller en sfär där en kan värja sig från det rasistiska sammanhang en befinner sig i. Att skriva, eller att verka i kulturen, innebär också att svarta personer får möjlighet att tala utan att bli avbrutna, säger Ylva Habel som ser en svensk motsvarighet till Medborgare i Svart Kvinna där Fanna Ndow Norrby samlat in olika personers vardagsexempel på rasism.

– En annan mycket viktig bok som har fått exceptionellt stor internationell uppmärksamhet är In the Wake: On Blackness and Being av forskaren Christina Sharpe.

– Hon beskriver precis som Rankine hur det är att ständigt få sin människostatus betvivlad och hur det villkorar svartas hälsa och överlevnad. Begreppet ”in the wake”, det vill säga ”i efterdyningarna” eller ”i kölvattnet av” används återkommande för att peka på hur svarta människor globalt fortfarande lever i det hon och andra forskare kallar slaveriets ”efterliv”.

Både Rankine och Sharpe beskriver hur svarta blir objektifierade.

– Rankine skriver i en passage att mänskligheten är vit och att egendom är svart. Och Sharpe beskriver även hon hur svarta lever i ett slags katastrofiskt, ständigt pågående tillstånd av efterslaveri; hon ger exempel på en historisk kontinuitet mellan det transatlantiska slaveriets dagar och vad som händer på Medelhavet i samtiden. Att svarta människors liv fortfarande offras aktualiserades med ännu tydligare genom förslavandet av afrikaner i Libyen. Det har vi i Europa haft kunskap om sedan tidigt 2010-tal, men det framställs nu som en chockerande nyhet, eftersom handeln, tortyren, och morden har eskalerat, säger Habel.

Får rasifierade röster tillräckligt med plats i kulturlivet?

– Frågan om mångfald och inkludering i kulturlivet har blivit kidnappad av nyliberalismen och den glada tanken att om ”vi bara låter tusen blommor blomma” och så löser sig rasismens problem. Begreppet ”inkludering” tycker jag är problematiskt, det antyder att samhället i stort sett är ”ganska ok” och att det vita vi:et som ju måste leda mångfaldsinitiativen enbart behöver inkludera ett antal bruna och svarta människor. Inom vithetskritisk forskning har det här kallats för ”vit governmentalitet” – där det goda, vita ledarskapet kan fortsätta att sätta igång, och orkestrera mångfalden från sin givna, orubbade position i centrum.

Vad förslår du istället?

– För att få bukt med maktojämlikhet krävs mer än inkludering, det krävs omfördelningar av makt. Samhället behöver omorganiseras.

– I Sverige lever vi i ett slags uppbromsat ”förstadium” till ett samhälle som nu börjar uppfattas av vita människor som präglat av mångfald. Men vi har ju knappt börjat.

– Problemet är att vita personer fortfarande dirigerar och bestämmer över resurser och vilka som ska ges utrymme. I kulturlivet speglas detta genom att det ofta blir en person i taget som släpps fram, och att alla andra röster stängs ute.

Det handlar till sist inte om att vita människor ska få mer kunskap om rasism, menar Habel. Alla vet att rasism existerar.

– Det handlar istället om granskning av reella maktförhållanden. Om samtal om rasism tillåts utgå ifrån den premissen att antisvart rasism faktiskt existerar, och ge svartas röster ett mycket större utrymme att få tala om maktojämlikheten som råder, då kan vi komma längre, och få dessa samtal att inriktas på åtgärder. För till syvende och sist löser inte samtal i sig problemen med rasism.

Fakta: 

Claudia Rankine

Född: 1963 på Jamaica och växte upp i Kingston och New York.

Aktuell: Den hyllade Medborgare (Bonniers Förlag) är hennes femte bok och har tilldelats en mängd priser, bland annat National book critics circle award och PEN open book award.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

Solidaritetsorkester med hopp om framtiden

Christopher Ali Solidarity Quartet är svåra att sätta fingret på. Muslimsk mystik, ökenblues och svenskt vemod är några av inslagen på debutalbumet To Those Who Walked Before Us.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu