Girighet håller kriget levande | Fria Tidningen

Fördjupning


Text: Anna JonassonFoto: Magnus Aronson
  • Sydsudanesiska flyktingar vandrar mellan olika flyktingläger för att hälsa på släkt och familj.
  • Majolo Bol har inte ätit sig mätt på länge. Men inom kort kommer han att få mathjälp.
  • Nyanlända flyktingar från Nubabergen i södra Sudan tar emot startpaket i flyktinglägret Pamir. Alla nyanlända får ett paket med bland annat myggnät, tvål, vattendunkar, kokkärl, tallrikar och mattor att sova på.
  • Sara Mohammad flydde från Nubabergen i Sudan där sudanesiska regeringsstyrkor regelbundet attackerar byarna. På flyktinglägret känner hon sig trygg och får nu för första gången en chans att lära sig läsa och skriva.
  • Matransonerna i flyktinglägret delas ut en gång i månaden.
  • Majak Majok ifrån Jamjang har väntat länge på hjälp från någon biståndsorganisation. Inom kort kommer han att få mathjälp från Lutheran World Federation.
  • Många av flykingarna i Pamir-lägret kommer från Nubabergen i södra Sudan där det pågår stridigheter.
  • Enligt den före detta diplomaten Bo Göransson underskattade omvärlden den splittring som fanns mellan grupper i Sydsudan.
Fria Tidningen

Girighet håller kriget levande

Sydsudan är världens yngsta nation. Vid självständigheten 2011 jublade befolkningen och hoppet spirade. I dag går landet mot kollaps. Sedan 2013 pågår ett blodigt inbördeskrig som skapat världens snabbast växande flyktingkris. Fria Tidningen besöker flyktinglägret Ajuong Thok i den nordöstra delen av landet.

Solen står högt på himlen. Det är över trettio grader varmt och dammet yr i flyktinglägret Ajuong Thok i delstaten Unity i Sydsudan. Jag träffar Sara Mohammad på Napata School. Hon är 35 men går i motsvarande första klass och håller på att lära sig att läsa och skriva.

Sara kommer ifrån Nubabergen i Sudan där sudanesiska regeringsstyrkor regelbundet attackerar byarna.

– Kriget gjorde livet outhärdligt. Vi lämnade alla våra saker och vandrade i dagar och nätter för att ta oss i säkerhet, säger hon.

Varje vecka kommer det nya flyktingar till Ajuong Thok, som ligger i Jamjang, cirka 16 kilometer från gränsen till Sudan. Flyktingarna kommer dels från Nubabergen men också från flyktinglägret Yida, som ligger ännu närmare den sudanesiska gränsen och inte är säkert på grund av återkommande rebellattacker.

Sara flydde tillsammans med sin man och fyra barn, den äldsta nio och den yngsta två. På nätterna sov de utomhus under träd, hela tiden oroliga för nya flyg- och missilattacker.

I flyktinglägret känner hon sig trygg. Familjen lever på de matransoner som FN:s flyktingorgan UNHCR delar ut till alla flyktingar en gång i månaden. Ransonerna består av durra, majs, olja och salt. Familjen kan äta tre gånger om dagen, även om det händer att maten tar slut tidigare än beräknat.

Faktum är att flyktingarna har det ganska bra jämfört med lokalbefolkningen, enligt Simon Wour på stadskontoret i Jamjang. De har tillgång till skola, sjukvård och matpaket. Han menar att orsaken till att flera lokala skolor har fått stänga är att lärarna hellre vill jobba i flyktinglägrena där de får långt bättre betalt.

Utanför stadskontoret träffar vi några internflyktingar som inte registrerats i något flyktingläger utan bor hos släktingar. De äter inte mer än någon gång om dagen och är magra och utmärglade.

– Vi äter det vi får tag på. Gräs, vilda frukter, fisk från floden, säger Majolo Bol som kommer ifrån den norra delen av den sudanesiska delstaten Södra Kordofan. Han flydde för tre år sedan då hans by sattes i brand av sudanesiska regeringsstyrkor.

– Vi förlorade allt, de brände till och med upp våra kläder, säger han.

Majolo har gått och väntat på att få mathjälp från någon hjälporganisation ända sedan han kom till Jamjang. Först nu, efter tre år, har han definierats som en av dem som kommer att få hjälp av organisationen Lutheran World Federation, som samarbetar med Svenska kyrkans internationella arbete.

Enligt uppgifter från den färska publikationen Sydsudan – är fred möjligt? från Utrikespolitiska institutionen är åtta miljoner sydsudaneser beroende av mathjälp. Två miljoner människor har flytt till grannländerna, främst Uganda. Lika många är på flykt undan krig och hunger inom landet.

Dessutom finns det alltså flyktingar som flyr från gränsområdena i Sudan till Sydsudan.

Bo Göransson är medförfattare till publikationen. Han har varit Sidachef, svensk ambassadör i Kenya och bott tio år i östra Afrika. Senast han var i Sydsudan var 2012 – ett år efter självständigheten. Då hade det varit fred sedan 2005 och människor var förväntansfulla och försiktigt optimistiska.

– Det fanns ett enormt intresse från omvärlden. Människor från Kenya hade kommit dit för att söka jobb som lärare, det importerades varor från Uganda, eritreaner och etiopier startade restauranger och annan verksamhet. Men sedan dess har det bara gått utför, säger han.

Förklaringen till varför det gick som det gick sträcker sig långt tillbaka i landets historia. Under 50 år pågick en blodig konflikt i Sudan, mellan de muslimska makthavarna i huvudstaden Khartoum i norra delen av landet, och de politiskt marginaliserade kristna i söder. 2005 slöts fred mellan parterna, och sex år senare bröt sig Sydsudan loss. Enligt Bo Göransson brast det under dessa sex år.

– Man använde inte tiden för att bygga en nation. Författningen hastades fram och det fanns en stor splittring mellan grupper i Sydsudan som omvärlden underskattade. Sydsudan var ingen homogen enhet. Det saknades gemensamma institutioner, en gemensam politisk vision och känsla av tillit till grannen och lokala ledare.

Inbördeskriget utlöstes av en maktkamp inom regeringen mellan president Salva Kiir och den tidigare vicepresidenten Riek Machar. Befrielserörelsen SPLM delades i två delar. Inom ett par veckor dödades tusentals människor och över 800 000 flydde sina hem. Spänningar som länge funnits mellan de största etniska grupperna, dinka och nuer, kom upp till ytan.

I dag förs kriget mellan en rad olika oppositionsgrupper som avknoppas från varandra och kontrollerar olika områden. Bo Göransson menar att konflikten bottnar i girighet och egenintresse. Ledarna slåss om lokala resurser och äger stora villor utomlands.

– Sydsudans ledare har systematiskt satt den egna makten före allt annat och plockat pengar ut ur landet in i sina egna fickor. Jag tror det behövs någon sorts piska, inte bara en morot. Isolering, vapenembargo, sanktioner, att frysa ledarnas tillgångar utomlands. Bara att hota med internationella domstolen i Haag skulle ha effekt, säger han.

Nixon Andu är sydsudanesisk forskare, lärare och har deltagit i kampen för Sydsudans självständighet inom Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA). I flera år arbetade han på universitetet i Sydsudans huvudstad Juba.

Han håller med om kritiken mot ledarna. De största intäkterna i Sydsudan kommer ifrån olja, pengar som försvunnit rakt ner i fickorna på ledarna. Men han har delvis en annan ingång i orsakerna till situationen i dag.

Nixon Andu är djupt kritisk till det internationella samfundets roll. Dels försökte de tvinga fram fred innan parterna kommit överens, anser han. Och förväntningarna var alldeles för höga.

– Att skapa institutioner och bygga upp ett nytt land är ingen enkel sak. Det finns ingen nation som bildats utan konflikt eller våld. Titta bara på USA efter självständigheten.

Han är också kritisk till hur internationella medier rapporterat om Sydsudan. Många rapporter betonar det etniska våldet mellan dinka och nuer, vilket förvärrat situationen, menar han.

– Konflikten har inte alls med etnicitet att göra. SPLA såväl som regeringen består av en blandning av olika stamfolk, säger han.

Sydsudan har i dag två huvudsakliga inkomstkällor: olja och bistånd. Biståndet har varit föremål för mycket kritik, huruvida den verkligen nått de svältande, i vilken utsträckning de olika sidorna i konflikten utnyttjat mathjälpen för att tvinga fram eftergifter hos fienden. Nixon Andu är en av dem som menar att den humanitära hjälpen på det sättet förlängt kriget.

Ännu mer kritisk är han till FN:s fredsbevarande styrkor UNMISS (United Nations Mission in South Sudan). Styrkan består av över 15 000 soldater och har fått mycket kritik för att de inte lyckats skydda civila som utsatts för våld. För ett år sedan avskedades chefen för UNMISS efter att de misslyckades skydda civila i Juba i juli 2016, då strider ledde till att över 300 personer dödades.

– Deras närvaro är en tickande bomb för ännu mera död och lidande för civila. Det skulle vara bättre med en fredsbevarande styrka från Afrikanska unionen – som i Somalia. Det är den enda som har lyckats, säger han.

Trots allt är Nixon Andu hoppfull inför framtiden. Han ber mig att inte bara rapportera om den negativa utvecklingen eftersom det inte kommer att hjälpa landet.

– Vår kamp har varit lång. Det vi behöver nu är en försoning inom SPLM. Vi bryr oss inte om det förflutna. Utmaningarna är inte omöjliga att överkomma. Parallellt med kriget pågår en återuppbyggnadsprocess.

– Ett exempel är universitetet i Juba – det förstördes men har byggts upp igen, säger han.

I klassrummet på Napata School har någon skrivit dit några siffror på svarta tavlan. Sara Mohammad sträcker på sig i den hårda träbänken. Som liten flicka drömde hon alltid om att få gå i skolan. Men många skolor var sönderbombade. Dessutom var hon tidigt bunden till hemmet för att ta hand om barn.

– Jag vill se en annan framtid för mina barn. Visst drömmer jag om att återvända till Nubabergen. Men inte förrän mina barn har gått färdigt skolan, säger hon.

Fakta: 

Befolkning: 13 miljoner

Yta: 620 000 km2, (ca. 1,5 gånger så stort som Sverige)

Religion: 60% kristna, 30% traditionella religioner, ca. 6% muslimer.

Asfalterade vägar: 20 mil.

Läskunnighet: Kvinnor 16% och män 40%.

Utbildning: Endast 10 procent går ut grundskolan. 45 procent av flickorna gifter sig före 18 års ålder.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria Tidningen