Sara Falkstad

Inledare


Makten över ordet

  • När kvinnor samlas och delar berättelser och erfarenheter nimmer det genast om 1970-talets kvinnogrupper. Ledsamt, eftersom det nu är år 2017, skriver Sara Falkstad.
Fria Tidningen

Kvinnor tar tillbaka ordet

Makten över berättelsen om sig själv och samhället har traditionellt legat hos männen. Men under hösten har kvinnorna börjat ta tillbaka ordet, skriver Sara Falkstad.

Under hösten har jag haft förmånen att, inom ramen för ett konstprojekt som lyfter fram kvinnors berättelser ur historien och samtiden, vara med om ett antal samtalskvällar där kvinnor har diskuterat bland annat ursprung, yrkesliv, identitet, språk, konstnärskap och politiskt engagemang. Jag säger kvinnor, för trots att arrangemangen var offentliga (vissa män var till och med specialinbjudna) var cirka 90 procent av deltagarna kvinnor. Att fokus skulle ligga på att lyfta fram kvinnors berättelser skrämde antagligen bort männen, eller gjorde dem helt enkelt ointresserade.

Många förutsatte också, utifrån temat, att kvällarna var separatistiska arrangemang. Det är ett antagande som skulle vara intressant att använda sig av som kvinna. Tänk till exempel om tjejerna i klassen vägrade dyka upp till historielektionerna. Det faktum att 85 procent av personerna i historieböckerna är män, kan faktiskt tolkas som en signal att endast killar är välkomna på lektionerna. För vad rör det tjejerna vad alla de där gubbarna har hittat på? Kanske utgör nyhetssändningarna med 84 procent manliga experter, ett mansseparatistiskt medieutbud där kvinnliga tittare icke bör göra sig besvär?

Men så resonerar vi inte. Kvinnor har inga problem att relatera till mäns berättelser i litteraturen, på film, i mötesrummet. Vi lyssnar, tittar, nickar, smickrar, vänder ut och in på oss för att männen inte ska känna sig obekväma med det utrymme de tar upp. Men det motsatta verkar otänkbart. Män väljer män och det gör kvinnor också.

Förhoppningsvis håller detta på att ändras. De kvinnor som deltog i våra samtal uttryckte sin uppskattning över att få vara del av ett sammanhang där deras berättelser fick ta plats och där andra perspektiv än de gängse tilläts belysas. Det uppstod en gemenskap som en deltagare jämförde med ”1970-talets kvinnogrupper”.

Denna törst efter trygga och fria rum för samtal gör mig på ett sätt ledsen. Eftersom vi inte lever på 1970-talet, utan närmar oss slutet på 2017. Krävs det så lite, som att placera ett tjugotal kvinnor med intressanta berättelser i samma rum? Är underskottet på intellektuell stimulans bland jämlikar så stort?

Förhoppningsvis går det åt rätt håll. En annan sak som har hänt under hösten är att kvinnors verkliga berättelser för en gångs skull tillåtits ta plats i medier, genom #metoo-kampanjen. Att kampanjen har fått så stort genomslag i Sverige och i världen visar på en mäktig kraftsamling som pågått under lång tid. De ”silence breakers” som blivit utsedda av Time Magazine ”Persons of the year” efter att ha brutit tystnaden om de sexuella trakasserierna i filmbranschen, bärs upp av miljontals kvinnor. De flesta betydligt mindre priviligerade, som fått nog och börjat ta tillbaka makten över berättelsen.

Vem som får berätta är avgörande för att ett maktskifte ska ske. Makten över agendan är en av de viktigaste faktorerna i en demokrati. Att föra upp sexuella övergrepp på dagordningen har inte bara lett till självrannsakan hos vissa män, utan framför allt till skarpare genusglasögon, ökad vaksamhet och lägre tolerans för övertramp. Att sexuellt våld och övergrepp är så oerhört vanligt är ett uttryck för en maktordning där kvinnor har reducerats till (i bästa fall) bifigurer i mäns liv. En makt som upprätthålls med våld, trakasserier, härskartekniker, begränsande av utrymme, rättigheter och resurser, varje dag.

Jag hoppas att vi orkar hela vägen. För att vända på perspektiven och ta makten över agendan är ett stort och svårt arbete, där vi alla är förblindade av strukturer. Jag hoppas också att vi nu kan sluta ifrågasätta behovet av separatistiska rum. Det faktum att hälften av de tillfrågade männen tycker #metoo är ”överdrivet” gör det smärtsamt uppenbart att vi fortfarande behöver trygga miljöer för att dela gemensamma erfarenheter och för att organisera oss.

Jag vill att kvinnor fortsätter ta mikrofonen, pennan, talarstolen, eller bara ett stillsamt tillfälle till samtal, för att med berättelsens makt montera ner våld och förtryck. Det är inte överdrivet. Tro mig, vi har långt kvar ens till femtio procent av talartiden.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu