Queer tonårskärlek och persikor | Fria Tidningen

Recension


Film
Call me by your name
Regi: Luca Guadagnino
Medverkande: Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Armie Hammer
Premiär: 22 december

  • Timothée Chalamet spelar Elio, en 17-åring som inleder en romans med sin faders forskarassistent en solig sommar på 1980-talet.
Fria Tidningen

Queer tonårskärlek och persikor

Regissören bakom A bigger splash, Luca Guadagnino, är tillbaka med en av vinterns mest emotsedda filmer, den drabbande kärlekshistorien Call me by your name.

Filmer om tonårskärlek har någonting magiskt över sig. Kanske är det för att de berör ett ämne samtliga kan relatera till. Alla har varit varit, eller kanske fortfarande är, tonåringar någon gång. De flesta har också varit förälskade under perioden. Den särskilt formativa fasen i livet där ett slags person börjar ta skepnad. Man börjar se sig om i världen. Utanför det som varit ens omedelbara värld, det vill säga huset man växt upp i och människorna man varit omgiven av. Kanske är det just därför tonårskärleken blir ett så starkt minne, för att den ofta är en av de första smakerna av världen utanför.

I Call Me By Your Name är det just den känslan regissören Luca Guadagnino tar fasta på medan han guidar tittaren genom ett andlöst vackert italienskt landskap i början av 1980-talet. Filmen handlar om 17-åriga Elio (Timothée Chalamet) som lever ett nonchalant avslappnat liv tillsammans med sina liberala föräldrar i en italiensk mindre stad. Alla dagar är soliga, filosofiska, fulla av bad och ätmogna persikor plockade direkt från träden på gården. Ingenting förändras egentligen när hans forskande fader (Michael Stuhlbarg) tar in en assistent under några veckor. Han har gjort det i flera år, så Elio är van. Men just Oliver (Armie Hammer), med sitt yankee doodle-sätt och sin klumpiga amerikanska charm, förändrar någonting. Elio och Oliver påbörjar en romans i den blomstrande, disco-doftande italienska småstad där Elio levt alla sina dagar.

Som för att markera att Oliver är en av Elios första utblickar från just denna småstad åker de på en utflykt tillsammans till en annan stad. Elio får se delar av den yttre världen medan han tillsammans med Oliver utforskar sin inre värld. Det kan kallas för en klassisk ”coming of age”-berättelse. Men det finns en lekfullhet och en avsaknad av allvarliga konsekvenser som gör filmen till mer konst än moralkaka. När Oliver ertappar Elio med att ha gömt sig i ett vindsförråd och onanerat med hjälp av en persika skrattar han bara och fingrar lite på den kladdiga frukten. Elio skäms förstås, men det är inte mörkt eller obehagligt.

Sällan får berättelser om queer och homosexuell kärlek behandlas med så varsam hand som i Call Me By Your Name. Särskilt inte när ungdomar är huvudpersonerna dessutom. Vi kan säga att vi lever i en progressiv tid, men det är talande att queer kärlek sällan gestaltas som bara lekfull och oproblematisk på film. Kanske för att det är så verkligheten ser ut för hbtq-personer. Den är sällan bara lekfull och oproblematisk. Men film är inte verklighet och har inte heller alltid ett anspråk på att skildra den verklighet vi lever i. I så fall hade vi aldrig haft filmer som Star Wars.

Call Me By Your Name är dock ingen science fiction-film heller. Men det är en kärlekshistoria. Lika sannolik och osannolik som vilken annan berättelse som helst om en heterosexuell prins som ska rädda en heterosexuell prinsessa och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Det är en film för sinnena att flyta iväg i. Se så, kliv in i den persikodoftande rutan och låt dig förföras av italodiscon. Det är sommar.

Rekommenderade artiklar

Cyberdystopi 30 år senare

Recension

Rojin Pertow har sett uppföljaren till kultrullen Blade Runner, Denis Villeneuves Blade Runner 2049.

© 2019 Fria Tidningen