Sveriges bästa humorserie har kommit med tredje säsongens första avsnitt. Bianca och Tiffany Kronlöf i Full patte är tillbaka, och denna gång har de flyttat ut på landet för att starta ett nytt liv. Tidigare har de, som de flesta, med måttlig framgång kämpat på i stan, och nu försöker de sig alltså på ett miljöbyte med en vag men hoppfull idé om förbättring.

En återkommande karaktär är sidekicken Hans-Christian. Hans uniform består av kalsonger, och håret är lockat som en bokmärkesängel. Uppgiften är att vara behagfull och charmig. Alla infantila idéer som Bianca utsätter honom för anammar han som en trogen hund, egentligen kanske mer allmänkompetent än henne (ingen svår uppgift i och för sig), men med fullt förtroende för hennes förmåga.

Hans-Christian är som en helt vanlig kvinnlig karaktär i slentrian-populärkultur – en ung och söt normalitetsfond mot vilken huvudkaraktären blir rolig eller intressant. En ljuv önskedröm.

Det måste vara underbart att vara en heterosexuell man. Jag föreställer mig ett kontinuerligt mys, ett glidande genom livet med kultur och stadsbild strukturerad efter ens preferenser.

Karaktärer som Hans-Christian i kvinnlig form finns överallt på film och i tv, och mer eller mindre avklädda kvinnor tapetserar stan. När jag rör mig i gaysammanhang tänker jag ibland att jag får en inblick i en heteromans tillvaro i majoritetsvärlden. Allting är tilltalande, inte bara på ett sätt som exploaterar mitt begär för ekonomisk vinst, utan också ständigt i små doser av direkt tillfredsställelse.

Var finns motsvarigheten för kvinnor som attraheras av män? Full patte med karaktären Hans-Christian lyser upp det könade rollmönster som råder i populärkultur. Visserligen välkänt, men normaliserat så till den grad att det fungerar som en absolut bakgrund mot vilken handlingen utspelar sig.

Med Harvey Weinstein och #metoo som fondvägg till de underbara 15 minuter som Full patte ger oss, kan vi dessutom se allvaret som temat inbegriper. Inte bara filmroller, utan även vardagliga sådana, ingår ett våldsamt system som tillfredsställer mäns begär – det gäller inte bara heteromän, Kevin Spacey påminner oss om detta. Igår var jag på dejt. Vi var på en gaybar, och hela tiden var stämningen ackompanjerad av blickar från gubbar som förväntade sig att vi skulle bjuda till på ett eller annat sätt, i utbyte mot drink eller fickpeng. Jag är så trött på dessa gubbar. Hur står de ut med att spela rollen av Jabba the Hutt?

Kanske är det den bästa rollen som finns att spela, bara att det känns långt dit för min egen del.

Kanske är det en himmelsk position, fullständigt fri från att själv objektifieras, totalt inriktad på njutningen av ett objekt som är en annan. Det ligger ekonomiska incitament som en tung blöt filt över sexualiteten.