I söndags kunde SVT:s Uppdrag granskning avslöja den så kallade Paradisläckan. Nästa steg efter Panamadokumenten i avslöjanden om rika knösar som skattefifflar med så kallade ”brevlådeföretag” i lågskatteländer. Det innebär att man sätter upp en företagsfront till vilken man tillskriver företagets vinst och därmed skattar i det land brevlådan står. Malta är en av de platser där särdeles många svenska höginkomsttagare dyker upp. Denna typ av skatteplanering är laglig i strikt mening, men enligt SVT möter Malta stark kritik från andra EU-länder för att de lockar till sig kapital med sina låga skatter, vilket leder till att andra länder blir av med skatteintäkter.

Bland de svenskar vilkas namn förekommer i Paradisläckan finns Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling. När Uppdrag granskning konfronterar honom med frågan bekräftar han sitt skattefiffel, framhåller att det är lagligt och att han minsann har betalat mycket i skatt ändå. Samt ställer frågan ”vad fan får jag för pengarna?”. Han menar att han har betalat mer än de flesta i skatt. I absoluta tal då, får man förmoda att han menar, eftersom vi har progressiv skatt i Sverige som innebär att han egentligen betalat mindre än de flesta. Att skattesmitande är etiskt oförsvarligt å sido, få saker är så djupt provocerande som någon som skott sig på det gemensamma men sedan vill roffa åt sig så mycket som möjligt åt sig själv.

Ja vad fan har du fått för skattepengarna Leif Östling, om inte hela Sverige. Skola och omsorg från späd ålder fram till den sena tonåren. Därefter universitet, under tiden sjukvård och vägunderlag utan hål och gropar. Detta begriper ju förstås Östling själv, det är inte det att han bokstavligen inte vet vad han har fått för andras skattepengar. Det han undrar är vad han personligen får för de pengar han själv betalar i skatt, nu när han är tillräckligt rik för att inte behöva skattefinansierad verksamhet.

I de rikas kroppar bor nämligen inte en droppe empati eller solidaritet med de som inte är lika rika. Det låter som någonting barnen till proggkommunisterna skulle säga redan på lågstadiet, men vad annars pekar ett uttalande som Östlings på? Han undrar ju vad han, Leif Östling, får för skattepengarna. Inte vad samhället får, vad de behövande får, vad Sverige får. Utan vad han får. Han kanske tänker sig landet som ett aktiebolag, varför ska han köpa aktier om det inte ger honom någon avkastning? Men hur det går när man försöker driva en nationalstat som ett företag kan vi bevittna i realtid i och med USA och Donald Trump.

Den krassa sanningen är väl att Leif Östling, precis som alla andra svenskar, får allt och inget för sin skatt. Den skattefinansierade, offentliga verksamheten i Sverige har sålts ut, privatiserats, urholkats och demolerats. Under både socialdemokratiskt och borgerligt styre i åtminstone ett par decennier nu. Utförsäljningen av välfärd och allmännytta leder till att allt fler undrar: vad fan får jag för pengarna? Vårdplatser dras ner på, skolor konkurrerar med varandra i första hand istället för att kvalitetssäkras, i 255 av landets 290 kommuner rapporteras bostadsbrist. Då är det alltså främst allmännyttiga hyresrätter som saknas.

Ändå sitter vi här och ser på tv. Vi läser böcker, surfar på internet, motionerar i simhallar, dricker gott och rent vatten. Man ska få vara sjuk utan att bli utblottad (nåja, på papperet i alla fall), man ska kunna få bli förälder och umgås med sitt barn dess första år i livet utan att bli fattig. Vi har alltså lärt oss at läsa och skriva, fått bredband i hela landet och en rad sociala försäkringar. Allt med skatten som bas. Sverige är ett av världens bästa länder att leva i, det har vi varandra och skatten att tacka för.

Jag vet inte vad man kan säga att Leif Östling personligen har fått för pengarna, men han har i alla fall inte fått mindre än någon annan svensk. Han har fått Sverige, rubbet. Från Kiruna sjukhus till Lunds universitet.