• Tio år har gått sedan förra skivsläppet, nu är Ulf Stureson åter aktuell med albumet Alfta förr och nu. I morgon, lördag, når hans turné fram till Göteborg, därefter spelar han i Stockholm och Malmö.
Fria Tidningen

Ulf Stureson återvänder hem till Alfta

När Ulf Stureson nyligen släppte sin första skiva på tio år återvände han till sin hembygd i Alfta. "Som ung ville jag bara bort därifrån. Nu tycker jag jättemycket om att vara där och att jobba i skogen".

Alfta förr och nu heter Sturesons senaste platta. Precis som den lilla skrift hans farfar författade för många år sedan.

– Men skivan handlar mer om mitt liv. Den är inte som farfars bok, som är mer handfast och objektiv, säger Ulf Stureson.

I det lilla samhället Alfta i Hälsingland växte Ulf Stureson upp. När han var sjutton flyttade han till Bollnäs.

– Och började på psyket där. Som alla gjorde.

Fem år senare bosatte han sig i huvudstaden, där han fortfarande bor.

– Jag spelade i alla möjliga band, som inte direkt tog vägen någonstans, innan jag började i Traste Lindéns kvintett då Per Persson slutade i mitten av 1980-talet.

1985 blev Ulfs syster sjuk i den cancer som så småningom skulle ta hennes liv. Året efter dog hans lillebror i en olycka, då han hunnit nästan hela vägen hem på mopeden.

– Det är det värsta telefonsamtal jag har tagit emot i hela mitt liv. Det var en sådan total katastrof. Och samtidigt var min syrra sjuk hela tiden. Det var helt overkligt.

Eftersom Ulf Sturesons första soloalbum, som kom 1996 – fyra år efter det att hans syster hade gått bort – kretsar kring de där åren, och det tillstånd Ulf då befann sig i, heter den just I overkligheten.

– Men livet går vidare och det blir till slut en del av minnet, som man lär sig att leva med. Att jag spelade med kvintetten, som bestod av gamla barndomsvänner, blev min räddning då, säger han nu efteråt.

Liksom solodebuten utspelar sig hans nya album i Alfta.

– För mig är det platsen med de otroligt starka upplevelserna, säger han. Barndomen har jag väldigt många ljusa minnen ifrån. När vi var en familj och det var som det skulle vara. 60-talet var ju ljust och fullt av framtidstro. Det var där jag började med musik och bildade första bandet.

När Ulf nu åker på turné med en föreställning i två akter låter han den kretsa kring dessa båda kritikerrosade skivor.

– Föreställning är kanske mycket sagt. Men jag har alltid varit intresserad av teater och det här blir en konsert i två akter, med paus emellan. Den första akten kommer att bygga på I overkligheten och det temat, men även andra låtar. Och den andra blir mer nu, berättar Ulf.

Konserten kommer också oftast att framföras på teaterscener. Farfaderns bok ska också få vara med på ett hörn.

– På något sätt ska jag försöka få in den. Förordet skrevs i mars 1961, det vill säga när jag föddes. Det var då hela den bygden blomstrade, före industrinedläggning och avbefolkning, så hans berättelse ser helt annorlunda ut. Jag tecknar en betydligt mörkare bild och mycket mer privat – hans bok är helt befriad från egna känslor.

Ulfs farfar dog när han var sex år gammal, så han har inte så många minnen av honom.

– Han var en farbror i kostym. Och det var alltid en massa gubbar där hemma hos honom. Han var engagerad i allt. Han var bonde och höll på med folklivsforskning.

Att det hade gått tio år mellan de båda senaste skivorna beror bland annat på att Ulf tog en mycket medveten paus. Han var i behov av en paus, hade inget mer att skriva om.

– Efter Beroende-plattan var jag liksom klar. Jag hade fått mitt andra barn och ville ha ett vanligt liv, så jag tänkte att jag nog kan behöva en paus – jag har ju hållit på med det här i fyrtio år nästan. Jag ser hur det blir om jag bara stänger ner allt. Det var jätteskönt! Att slippa ha dåligt samvete över att man bara tänker på låtar hela tiden. Det var grymt!

Men efter fyra–fem år kom en tomhetskänsla krypande.

– Det var ju en jätteviktig del av mig själv jag hade stängt ner.

Så återupptog Ulf skapandet.

– Jag behöver tydligen det här för att fungera, så det är bara att acceptera.

Numera åker Ulf ofta hem till Alfta, där han har blivit ansvarig för barndomsgården.

– Eftersom mina syskon har gått bort fick jag allt det här i knät. Vi har inte en massa djur, sedan en ladugård brann ner innan jag föddes. Vi har åkrar, som vi arrenderar ut, och skog – där jag också får hjälp, men vissa grejer gillar jag att göra själv.

Något som Ulf med stor förvåning har upptäckt.

– Det trodde jag aldrig. Att jag skulle gilla det där som min pappa höll på med. Jag ville ju bara bort när jag var ung. Nu har jag kommit på att jag tycker jättemycket om att vara där och att jobba i skogen. Inte på grund av skuld eller ansvarskänsla, utan för att jag faktiskt tycker om det.

– Och nu börjar jag känna mig engagerad på samma sätt som farfar också, i själva bygden.

Ulf berättar om hur allting gick utför under 1970- och 1980-talen och hur hälften av befolkningen blev arbetslös.

– Men nu, med alla som kommer från andra länder, har ju samhället rest sig, verkligen. Och det finns någon framtidstro igen. Det ligger ett stort asylboende i Alfta och invandringen är precis vad den här bygden behöver.

Den restriktiva migrationspolitiken begriper han sig inte på.

– Det finns människor som behöver en trygg plats att vistas på och det finns fattiga svenska kommuner, som är rika på naturtillgångar och som behöver folk som kan ta vara på dem. Lös det bara! Det är ju en investering för framtiden, säger Ulf Stureson.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Brädspelet som erbjuder skogsdoft

Kan lunglavens levnadsvillkor vara ett nöje? Ja, det tror biologen Daniel Thorell och speltillverkaren Alexander Kandiloros som ligger bakom sällskapsspelet Skogen.

Fria Tidningen

Tips för tårar och tankar

Här tipsar vi om några filmer i väntan på att röda mattan rullas ut för Stockholms filmfestival.

Stockholms Fria

Rockande frisör i dröm och verklighet

Frisören Hasse Klippare har älskat musik sedan han var 14 år och sitt yrke som frisör nästan lika länge. Nu är han filmaktuell i dokumentären The Rocking Barber of Hisingen.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu