Debatt


Per Gahrton
  • Sverker Sörlin verkar helt glömma bort den politiska ekologismen och alla gröna partier runt om i världen när han skisserar lösningar på klimatkrisen i sin bok Antropocen, skriver Per Gharton.
Fria Tidningen

Sörlins blinda fläck är grön

Sverker Sörlin har författat en utmärkt bok om människans tidsålder i förhållande till klimatkrisen, men den har en tydlig blind fläck, skriver Per Gahrton.

Miljöhistorikern Sverker Sörlin har i år gett ut en omskakande, faktaspäckad och debattskapande bok – Antropocen – en bok om människans tidsålder, som föranlett välmotiverade hyllningar. Jag har själv i flera sammanhang rekommenderat den. Han inte bara beskriver de väldiga miljöförändringar som numera, efter de första atomsprängningarna, allt fler forskare anser nått en brytpunkt där människan övertagit huvudrollen från mera opersonliga naturkrafter som iscensättare av grundläggande förändringar i miljön, ja till och med i geologin. Därav beteckningen Antropocen, ”människans tidsålder”, på vår nutid. Sörlin tvekar inte att utpeka tillväxthysteri och kapitalistisk vinstjakt som huvudansvariga för att mänsklighetens framtidsutsikter framstår som miserabla. Han gisslar nyliberalism, populism och nationalism och menar att klimatkrisen ”som drabbar de utsatta grupperna värst” skapar utrymme för en helt annan politik, en ”jordens politik som handlar om ansvar för jorden och människorna”.

Jovisst. Det är ett utmärkt förslag. Problemet med Sörlins bok är att man får intrycket att det, bortsett från Naomi Klein och en i en bisats omnämnd ”omställningsrörelse”, inte finns nämnvärda försök att skapa folkrörelser, aktionsgrupper och politiska partier som just har ”jordens politik” som sin ideologiska utgångspunkt. Är han så fastlåst i sitt långa historiska perspektiv att han inte lagt märke till vad som skett under de senaste årtiondena? Eller finns det någon annan låsning som förklaring till denna blindhet?

Om Sörlin nöjt sig med att skildra Antropocen ur forskningsperspektiv skulle jag inte haft någon invändning. Men han går ett steg längre och drar politiska slutsatser. Hur är det då möjligt att blunda för att det faktiskt finns en mångfasetterad global miljörörelse och framförallt: Hur kan han helt förbigå att det finns gröna, ekologiska politiska partier i ett hundratal länder, många företrädda i sina nationella parlament och EU-parlamentet och dussintals med pågående eller tidigare regeringserfarenhet? Särskilt makabert blir Sörlins förtigande när han lever i ett av de få länder som just nu har ett grönt parti i regeringen.

Sörlin kunde ha avfärdat de gröna partierna som svikare eller felkonstruerade eller misslyckade. Men han begår ett par dussin år i efterhand samma blindhetsfel som många politikobservatörer och statsvetare begick under 1970- och 80-talen när de envist höll fast vid att ekologism och grönt tänkande helt enkelt inte existerade. Att politiken enbart omfattade de klassiska materialistiska tillväxtideologierna konservatism, liberalism och socialism. Detta har sedan årtionden förändrats, ingen statsvetare skulle drömma om att skriva en politisk lärobok utan att nämna ekologism och gröna partier. Men Sörlin gör det alltså. Varför?

Han är ju inte helt blind för politiska nyheter, han har noterat den populistiska nationalismens framväxt, något som han delvis tolkar som en motreaktion mot Antropocens nya krav på globala miljöaktioner. Men han tycks helt blind för att den finns en omfattande, folkligt förankrad, globalt spridd, grön rörelse som såväl utom- som inomparlamentariskt kämpar för att radikalt ändra mänsklighetens reaktion på de nya utmaningarna.

Från återfall i tillväxthysteri eller urballning till rasism och fascism, till adekvata och konkreta åtgärder för att ställa om mänsklighetens livsstil till ekologiskt hållbara former. Varför denna fläckvisa blindhet i en annars osedvanligt djupborrande klarsyn, Sverker Sörlin?

Fakta: 

Per Gahrton är Fil.dr sociologi och grundare av Miljöpartiet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu