Unga positiva till kollektiv kamp | Fria Tidningen
  • Unga är positivt inställda till kollektiv handling - men det gäller att fånga upp dem, menar Johanna Palm.
  • Fackförbund syns och hörs mer i samband med aktioner, menar sociologen Johanna Palm, som tror att det kan locka fler att bli medlemmar.
Fria Tidningen

Unga positiva till kollektiv kamp

Trots att många unga i dag väljer bort facket är de mindre individualistiska och mer redo för facklig kamp än vad många tror. Det menar sociologen Johanna Palm, aktuell med en avhandling om klass och facklig organisering. ”Det finns en mobiliseringspotential bland unga”, säger hon.

Sedan mitten på 1990-talet har de svenska fackförbundens medlemsantal rasat. 1995 låg anslutningsgraden på 85 procent; i början av 2010-talet sjönk den till runt 70 procent, där den har legat sedan dess.

Det är fortfarande relativt högt internationellt sett. Men bilden av att facket går en osäker framtid till mötes förstärks av att den nya generationen arbetande unga i allt högre grad väljer bort facket. Bland dem är raset mycket mer drastiskt: 1994 var anslutningsgraden 77 procent bland 16–24-åriga arbetare. I år ligger den på 38 procent.

Men det innebär inte att det är kört för framtidens fackföreningsrörelse, menar forskaren Johanna Palm. Hon har nyligen blivit klar med sin avhandling i sociologi vid Stockholms universitet, om vilken betydelse klass har för den fackliga organiseringsgraden i Sverige.

– Både i samhällsdebatten och inom sociologisk forskning finns en idé om att samhället har individualiserats. Att faktorer som klass inte längre påverkar våra liv och livsval.

Det stämmer inte, menar Johanna Palm, åtminstone inte vad gäller facklig organisering.

– I viss utsträckning spelar klass och ideologi fortfarande roll. Är du vänster, arbetare eller kommer från en arbetarklassbakgrund är sannolikheten större att du är med i facket. De spelar roll, även om deras betydelse minskar. Det är viktigt att lyfta fram.

Framför allt ungas sjunkande anslutningsgrad har genom åren kopplats till ökande individualism och mindre benägenhet till kollektiv handling.

Johanna Palm menar att det är viktigt att inte stirra sig blind på de förklaringarna. Enligt henne verkar klass och ideologi nämligen spela roll även i ungas val att gå med i fackföreningsrörelsen.

– Det finns nog mer potential för traditionell kollektiv organisering och handlande än vad som lyfts fram i offentligheten. Jag tror att tendensen mot individualism finns, men den är absolut inte entydig. Jag tycker mina resultat visar på att man kan locka unga till kollektivt handlande också. Men det gäller att fånga upp dem.

I samband med sin avhandling har hon även tittat på ungas attityder till stridsåtgärder. Inte heller på det området verkar de vara mer negativt inställda än andra – snarare tvärtom.

– Därför handlar den lägre organiseringsgraden bland unga kanske inte om åsikter eller attityder till kollektiv handling, utan om andra frågor. Det finns en mobiliseringspotential bland unga, säger Johanna Palm.

Just stridsåtgärder är något som folk generellt tycker att facket borde använda sig av mer, visar Johanna Palms studie. Själv tror hon att det kan vara en reaktion på den ökande ojämlikheten i samhället.

– Kan det vara så att medlemmar tycker att facket inte har levererat det man förväntat sig? Delvis kan jag tycka att mina resultat tyder på det.

Sedan de fackliga glansdagarna på 1970-talet, då totalt 1480 strejker utfördes, har fackförbundens stridsbenägenhet avtagit markant: på 1990-talet blev det bara 146 strejker och mellan 2001–2010 så få som 95 strejker.

Enligt Johanna Palm har minskningen av stridsåtgärder inneburit att fackförbunden har blivit mindre synliga och därför också har svårare att rekrytera nya medlemmar, tror hon.

– Det handlar inte bara om att ta strid för sina medlemmar, utan även att synas och höras. Om man agerar framstår man som mer relevant. Jag menar inte att man ska ge sig ut i strid bara för sakens skull. Men i många människors ögon, om de ser aktioner, ser de också att facket gör något.

Sedan 1960-talet har Sveriges arbetsmarknad genomgått stora förändringar. Den fackligt välorganiserade industriarbetarklassen började krympa rejält på 1970-talet, medan arbetaryrken ökade inom andra områden och tjänstemannaklassen växte.

Samtidigt skedde även en utbredning av högre utbildning. Den offentliga sektorn, som haft ett uppsving under 1970-talet, har sedan 1990-talet blivit allt mindre.

De här strukturomvandlingarna förklarar varför fackförbunden tappade så många medlemmar under 1990-talet, menar Johanna Palm. Däremot säger hon att de inte förklarar den fortsatta minskningen under 2000-talet. Snarare tycks de ha påverkats av politiska förändringar.

Det som främst verkar ha bidragit till fackens medlemstapp sedan millenieskiftet är den borgerliga regeringens förändring av finansieringen av a-kassan 2006–2007, menar Johanna Palm. Den innebar att avgiften för a-kassa, och därmed fackföreningsavgiften, blev betydligt högre än tidigare.

– Det är framförallt arbetarklassen som har gått ner i organiseringsgrad väldigt drastiskt. Det är där avgifterna blev som allra högst, samtidigt som det är den grupp som från början haft lägre inkomster. Det får ganska stor effekt.

Högre avgifter har också försvårat fackförbundens rekrytering av nya medlemmar, menar Johanna Palm.

– De måste försöka motivera varför någon ska betala så mycket för att vara med. När många dessutom inte ser så mycket av vad facket gör i vardagen, så innebär det att det blir ännu svårare, säger hon.

Enligt din avhandling är bland annat låginkomsttagare och unga de som är mest positivt inställda till stridsåtgärder. Samtidigt är det de som har drabbats hårdast av förändringarna i a-kassan. Kan man säga att reformen bidrog till att utestänga de mest stridsbenägna grupperna från den fackliga rörelsen?

– Precis, något samband kan det finnas där. Den data där jag tittade på attityder till stridsåtgärder är från 2006, alltså innan det här inträffade. Men redan då ser vi att det var de här grupperna som efterfrågade lite mer från facket. Så höjs avgifterna för dem ganska drastiskt.

Behöver de svenska fackförbunden förändras för att fler ska engagera sig?

– Internationellt organiserar sig vissa arbetare på annorlunda sätt, i mer fria former än inom fackförbund. Det kan vara jättebra i vissa sammanhang, till exempel i USA där den fackliga organiseringsgraden är extremt låg. Där finns det väldigt lite att bygga på.

– Men i Sverige vore det bra att få med unga i det vi har. Facken är ändå medlemsstyrda organisationer och de går att vitalisera inifrån. Vi har en stark fackföreningsrörelse i grunden och det vore tråkigt att inte använda den. Men hur man ska gå tillväga för att locka fler unga är en jättesvår fråga.

Känner du dig optimistisk inför den svenska fackföreningsrörelsens framtid?

– Det är jättesvårt att spekulera i framtiden. Det är mycket fokus på medlemstapp och det är viktigt att försöka vända det, men man ska också komma ihåg att raset har stannat av. Internationellt sett har vi fortfarande en hög organiseringsgrad i Sverige.

– Däremot behöver LO mobilisera, det är framförallt de som har tappat. Jag tror man behöver vara mer aktiv i att rekrytera unga och att jobba mer mot arbetsplatser, få igång fackklubbar, så att folk inte känner att de bara är medlemmar på pappret.

Fakta: 

Johanna Palm

Aktuell med: Avhandlingen "There is power in a union", om klass och facklig organisering.

Vilken påverkan klass har på hennes egen inställning till facklig organisering:”Ganska så mycket, skulle jag tro. Jag är uppvuxen i en förort, och även om mina föräldrar var högutbildade så var min familjs ekonomiska situation alltid ansträngd. Så även om jag personligen kan sägas ha gjort någon form av klassresa är medvetenheten om ojämlikhet något jag bär med mig. Den har också präglats av att min familj varit vänsterpolitiskt aktiv. Så vikten av kollektiv kamp är något jag fått med mig från uppväxten.”

Rekommenderade artiklar

Ska svensk natur ha juridiska rättigheter?

Intervju

”Vissa ser idén om naturens rättigheter som flummig”, säger Pella Thiel som är med och arrangerar en svensk konferens om huruvida naturen ska ha juridiska rättigheter.

© 2017 Fria Tidningen