Norsk fiskodling möter motstånd i Kanada | Fria Tidningen

Fördjupning


Volodya Vagner
  • Aktivisten Julia McIntyre-Smith på en av de ockuperade fiskodlingarna.
  • Lokala stamledare och aktivister samlades i förra veckan vid ett stormöte på Gilford Island.
  • För Ernest Alfred, hövding för ‘Namgis-folket och en av motståndets mest synliga talespersoner, handlar det hela om inget mindre än hans folks existensrätt.
  • Valsafarikaptenen Bill MacKay pekar ut ett gäng knölvalar. Han vittnar om att antalet späckhuggare minskat på senare tid.
  • Julia McIntyre-Smith håller ställningarna vid ockupationen av en av fiskodlingarna i Broughtonskärgården.
  • Studier visar att den atlantiska laxen som hålls i odlingarna ofta bär på virus och parasiter som sedan sprider sig till de vilda laxarna utanför burarna.
Fria Tidningen

Norsk fiskodling möter motstånd i Kanada

Fiskodlingsindustrin har länge kritiserats för sin påverkan på havsmiljön. Nu har ursprungsfolk på den kanadensiska västkusten inlett en ockupation av en norsk fiskodling och kräver att företaget lämnar deras vatten.

– De tar ifrån oss vårt levebröd, säger motståndsledaren Ernest Alfred.

Molnen hänger lågt över den djupgröna övärlden utanför Kanadas västkust. Det tidiga höstvädret är milt och sjön är lugn. Fartyget Naiad Explorer gör bra fart.

– Där har vi ett gäng knölvalar, säger kapten Bill MacKay och pekar mot en vik mellan några mindre öar.

Broughtonskärgården, som ligger mellan Vancouver Island och fastlandet, är en obeskrivligt vacker plats. Området är känd för sitt rika havsliv, inklusive en av världens största stationära populationer av späckhuggare. Man förstår varför de finska socialisterna, som vid förra sekelskiftet grundade en utopisk kommun på en av öarna, kallade sitt nya hem för Sointula – en harmonins plats.

Men harmonin har störts de senaste åren av några andra nordiska nykomlingar. Bill MacKay och hans fru Donna, som bedrivit ett valsafariföretag i flera årtionden, förklarar att späckhuggarna på sistone har blivit allt färre. För dem finns det ingen tvekan – valarnas försvinnande är sammankopplat med norrmännens ankomst.

Som många andra lokalbor uttalar paret MacKay ordet ”norwegians” med en påtaglig ton av förakt. Häromkring är det nämligen förknippat med fiskodlingsindustrin, vilken norska storföretag som Marine Harvest och Cermaq bedriver i trakterna.

– Våra späckhuggare lever endast på lax, säger Donna MacKay, och berättar att laxbeståndet har minskat dramatiskt på senare år.

– Industrin och regeringen menar att det inte finns bevis, men det är uppenbart att fiskodlingsindustrin har med det att göra, tillägger hennes man.

Industrin har varit kontroversiell sedan den först kom till regionen under 1980-talet. I samma takt som industrin har expanderat, från de första skrangliga träkonstruktionerna till dagens anläggningar stora som fotbollsplaner, har även motståndet vuxit. Det är denna kamp som är anledningen till båtturen idag.

Dagens passagerare är nämligen inte turister på valsafari, utan representanter för ett flertal lokala ursprungsfolk. Det är ett blandat gäng: föräldrar med barn, aktade byäldstar och stamfullmäktiga, unga män som identifierar sig som sina folks krigare. Resans mål är en liten by på ön Gilford Island. I byns ”storhus”, det traditionella centrumet för kustfolkens samhällen, ska ett möte hållas för att diskutera de senaste händelserna. Sedan några veckor tillbaka ockuperar nämligen flera av ursprungsfolken två av Marine Harvets laxodlingsanläggningar.

Motståndet drivs främst av oron över de ekologiska riskerna som industrin innebär för havsmiljön. Studier visar att den atlantiska laxen som hålls i odlingarna ofta bär på virus och parasiter som sedan sprider sig till de vilda laxarna utanför burarna. Företagen, som marknadsför sin produkt som ett hållbart alternativ till vild fisk, nekar förstås till att dessa problem skulle finnas. Men Robert Mountain, som är med på båten, tror inte på dem.

– De vet att deras fiskar är sjuka, men släpper ändå in dem i våra vatten, berättar Robert Mountain, som en gång själv jobbade inom industrin, och numera är med i ‘Namgisfolkets stamfullmäktige.

Samtidigt kan konflikten inte reduceras till debatter om havsekologi. Kanada har en komplicerad kolonial historia, och fiskodlingen är mycket mer än en miljöfråga. Till skillnad från andra ursprungsfolk österut, skrev kustfolken vid Stilla havet aldrig över sina territorier till den brittiska kronan. Enligt flera av den kanadensiska högsta domstolens senaste domar innebär detta att områdena aldrig slutat tillhöra dess ursprungliga invånare.

Art Dick, även han före detta arbetare inom industrin och numera stamfullmäktige, menar att representanter för Marine Harvest själva har erkänt att de aldrig bad om urfolkens samtycke för att bedriva sin verksamhet på deras traditionella territorium. Företaget rättfärdigar sin närvaro i området med att de innehar alla provinsiella licenser som krävs.

För Ernest Alfred, hövding för ‘Namgis-folket och en av motståndets mest synliga talespersoner, handlar det hela om inget mindre än hans folks existensrätt.

– Vi lever på havet. Genom att förstöra bestånden av vild lax tar de ifrån oss vårt levebröd.

Konflikten om fiskodlingen präglas således av Kanadas koloniala arv. För vissa är platsen en förtrollande vildmark – för de lokala ursprungsfolken är den deras hem sedan tidernas begynnelse. Späckhuggarna, laxen och andra havsdjur har en viktig mytologisk betydelse.

– Laxen är för oss som buffeln för präriefolken, förklarar Ernest Alfred.

Ursprungsfolkens mobilisering mot industrin är en symbolisk annullering av den koloniala ordningen. När båten närmar sig sin destination och kapten MacKay sänker farten, står hövdingen Ernest Alfred, klädd i traditionella regalier, högst upp på däck och trummar. Robert Mountain, Art Dick och andra lyfter armarna och instämmer i sången. Stämningen är både festlig och beslutsam.

Efter en hjärtlig välkomst från de väntande på bryggan, beger sig hela sällskapet in i det rökfyllda storhuset, samlas kring brasan och sammankomsten tar sin traditionella kurs: Istället för en fast agenda med talarlistor och motioner, består dagordningen av dans, sång och trummande. Olika byäldstar turas om att hålla passionerade tal.

Bland talarna finns det bred konsensus: fiskodlingen ska lämna deras vatten. Den pågående ockupationen är inte en protestaktion utan ses som verkställandet av ett beslut: norrmännen håller på att vräkas.

Marine Harvest ser dock på aktionerna med helt andra ögon. För dem handlar det om olaga intrång, organiserad av utomstående miljöaktivister. Att urfolken fått stöd utifrån är inget de håller hemligt. En av dagens punkter är att tacka djurrättsorganisationen Sea Shepherd för att ha bistått i kampen mot laxodlingarna.

Under dagens gång understryker talarna flera gånger vem som är motståndets ryggrad: De unga kvinnor som håller positionerna ute på anläggningarna.

En av dessa ockupanter, som själv tillbringade dagen vid den ena ockupationen, är 28-åriga Julia McIntyre-Smith, av folket Dzawada’enuxw. Hon har varit på plats de senaste tre veckorna och för henne finns det mycket som är hoppingivande i situationen.

– Denna kamp har lett till att vi kvinnor har börjat trotsa de patriarkala strukturerna som kolonialismen infört i våra samhällen. Vi har hittat våra röster, tagit makt och blivit aktiva, såväl i bakgrunden som vid fronten. Vi tar alltmer plats inom våra folks ledningar igen, säger hon.

Enligt Julia McIntyre-Smith har ockupationen redan varit en framgång i många avseenden.

– Genom att pusha oss till att behöva inleda ockupationer har staten och företagen hjälpt oss att finna enighet, att föra samman våra folk och familjer och göra oss starkare.

Än så länge tolererar ockupanterna och Marine Harvest varandras närvaro vid anläggningarna. Eftersom företaget just nu ”skördar”, det vill säga tar ut, fiskarna är det i bådas intresse att verksamheten fortsätter. Även om ockupanterna i förra veckan konfronterades av arbetare med uppdrag att riva ner en banderoll, har situationen för det mesta liknat en spänd vapenvila, som myndigheterna i sin tur följer på avstånd.

Om företaget dock skulle börja att fylla burarna med en ny laxgeneration kommer läget troligtvis att skärpas. Under samlingen i storhuset försäkrade en av talarna att detta inte skulle tillåtas, och att det fanns sätt att förhindra företaget från att göra så. Som för att bekräfta detta, ställde sig därpå några av de unga, bredaxlade krigarna, som fram tills dess hade hållit sig i bakgrunden, upp och i en stum, men mäktig gest, höjde nävarna.

Fakta: 

100 anläggningar

Enligt det kanadensiska fiskeministeriet finns det omkring 100 fiskodlingsanläggningar på landets västkust, varav ungefär 75 procent ägs av de norska företagen Marine Harvest och Cermaq. De två ockuperade anläggningarna, vid öarna Midsummer och Swanson, ägs av Marine Harvest, som är en av världens största producenter av odlad lax.

Ockupationerna utgår från tre ursprungsfolk vars traditionella territorier överlappar i Broughtonskärgården. Företagets licens för dessa anläggningar går ut i början av 2018.

Sedan sommaren 2017 styrs provinsen British Columbia av en socialdemokratisk minoritetsregering med stöd från miljöpartiet. Att stänga ner fiskodlingen på öppet hav var ett av partiets löften under senaste valrörelse.

Sedan 2012, då en statlig undersökning bekräftade att laxbeståndet längst kusten minskat dramatiskt, har fiskodlingen debatterats flitigt. Debatten intensifierades nyligen efter att tusentals laxar rymt från en anläggning utanför USA:s nordvästkust.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria Tidningen