Krönika: Eno och Byrne öppnade porten till världsmusiken | Fria Tidningen
  • Brian Eno och David Byrne under inspelningen av My Life In The Bush Of Ghosts.
Fria Tidningen

Krönika: Eno och Byrne öppnade porten till världsmusiken

En brännhet skiva när den släpptes för 36 år sedan, och glöden består, skriver Tobias Magnusson om My Life In The Bush Of Ghosts.

Jag minns fortfarande när jag hörde Brian Eno och David Byrnes My Life In The Bush Of Ghosts för första gången. The Jezebel Spirit med sin tunga bas, synkoperade trummor, orientaliska slingor och de samplade rösterna var direkt beroendeframkallande och lät inte som något jag tidigare lyssnat på.

I det böljande och organiska groovet, som Eno och Byrne arbetar upp tillsammans med Bill Laswell, Tim Wright, David van Tieghem och Chris Frantz, dyker det ständigt upp lånade ljudkällor som hämtades från radioshower, en libanesisk sångare, ceremonier innehållande exorcism och egyptisk pop. Och mycket mer.

Eno har själv beskrivit arbetsprocessen som collagebaserat men att målet samtidigt var att skapa sväng som var dansvänligt. Ett knep att få fart på tomma dansgolv är fortfarande att slänga på Regiment eller The Jezebel Spirit, en låt som dj-ikonen Larry Levan för övrigt älskade att spela på New York-klubben The Garage under 80-talet.

Det är som att tiden stått stilla. Fortfarande är My Life In The Bush Of Ghosts ett album som har inverkan på dagens musikliv och fans av Avalanches kommer absolut höra kopplingar.

Och för dem som följt David Byrnes arbete med det egna skivbolaget Luaka Bop går det att dra en röd tråd från My Life In The Bush Of Ghosts och den eklektiska ådra som präglat utgivningen där.

Att leta efter influenser som sträcker sig bortom de egna kvarteren är en glädjande tendens i mycket av dagens popmusik. För Byrne och Eno var det en självklarhet redan för 30 år sedan.

Bemötandet var blandat när skivan släpptes 1981, där den mest intressanta kritiken förde fram åsikten att Eno och Byrne sysslade med exotifiering och att de samplade inslagen inte krediterades.

För mig var ändå My Life In The Bush Of Ghosts startpunkten för botaniserande i skivbutikernas ”world music”-fack, vilket i sin tur lett till nya insikter och kunskaper om olika musikkulturer.

Förutom den musikaliska resa som erbjuds genom att lyssna på My Life In The Bush Of Ghosts är det ett verk som påminner om att nyskapande konst inte görs i ett vakuum utan att kultur är en levande process där olika influenser hela tiden samverkar. Att albumets titel är hämtad från en roman av den nigerianske författaren Amos Tutuola är ytterligare en hint om att det hela tiden finns mer att upptäcka.

Förra återutgivningen av My Life In The Bush Of Ghosts var 2009, nu släpps en dubbelvinyl på skivbolaget Nonesuch innehållande en remastrad version av albumet samt sju tidigare outgivna låtar.

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Högt och lågt med Andrew Weatherall

Recension

Remix- och producentsnillet Andrew Weatherall ges ut på Höga Nord. Ett fint album med blinkningar till brittisk dubkultur, skriver Tobias Magnusson.

© 2017 Fria Tidningen