Debatt


Alexander Nazar
  • Ung i Sverige är nätverket av ensamkommande afghanska flyktingar som under sommaren och hösten protesterat mot utvisningarna till Afghanistan.
Fria Tidningen

Värna om tron på demokratin

Att vara troende handlar inte enbart om religion. Det kan också vara tron på medmänsklighet och solidaritet mellan samhällets marginaliserade röster, skriver Alexander Nazar.

Vaknar upp till ert beslut om den kyrkliga institutionen i det ”sekulära samhället”, vars religiöst privilegierade position politiseras i en samhällskropp som per automatik blir normativt protestantisk kristen och dessutom er att skulptera. Konservativa värdegrunder och en rasistisk dröm om människors särskiljande i Guds hus. Om jag är troende? Vilken dum fråga, det är väl klart jag är.

Jag tillskriver inte min tro en religion eller enbart vetenskapliga dygder. Inte för att försumma människor som gör det. Det vore att motsäga min tes; all form av inre längtan och drömmar, övertygelse om något större som förgrenar sig i oss och ger uttryck för vår storhet, inför Gud, Guds storhet inför oss, och alla andra tappningar, är livets själva kärna och mening. Snarare tror jag att vår tro i mångt och mycket är samstämmig.

Berättelsen om medmänsklighet, kärlek, gåvan som är vår gemensamma solidaritet är det. Den tron besudlas just nu av groteska idéer som genomsyrar samhällsklimatet och samhälleliga institutioner. Klassamhällets konsekvenser och marknadsfrihetens ofrånkomliga kollaps - vi mot dem - eller: vit mot dem.

Vår tro och allt den rymmer går inte att kalkylera och modellera, tron återfinns i vår mänsklighet och inte i vår rationalitet. Varsågod och tillämpa nationalekonomiska formler på hen som är orolig. Som vaknar upp till ännu en skjutning, en familj i vånda och en stadsdel som värker inombords. Symptomen av en oförstående politik som rustar upp försvaret och polisstyrkor, kameraövervakning och kategoriserande av (så kallade) utsatta områden. Områden som invändigt förlorar tro och som tros utsättas inifrån.

Nu, mer än någonsin, behövs just en klassanalys, rampljus riktade mot forskning i intersektionella perspektiv; materiella och mentala bieffekter av strukturell rasism, roten till rasismens framväxt och normaliserande, kriminologer som inte pekar ut det brandmän ska släcka men som synliggör ur vad kriminalitet gror. Jag hade inte önskat kapitalismen till min värsta fiende. Den som föder vansinniga ideologier när dess incitament drar stadsdelar isär och lämnar förutsättningar till rättvisa och jämlika liv vid ett falskt mantra om valmöjligheter. Den framkallar mord, vill inbilla oss att det endast är vissa människor som är förmögna att begå den sortens illdåd - men vem är det egentligen som håller i pistolen?

Nätverket Ung i Sverige gör motsatsen till att inruta sig i och låta sig glömmas och skuffas undan. Beundransvärda ungdomars organisering för ett rättvist Sverige vilket växt ur kanske det sista stoppet - förnekelse av mänskligt värde och liv. De står i brast kontrast till nazister som tillåts marschera av det våldsmonopol som ska skydda oss. Vilka är det polisen, som institution, egentligen är tänkt att skydda?

I slutändan är ert beslut inte vårt beslut och än lever hoppet och tron på en bättre värld. Den tar sig olika former. Inom kulturen sköljer en våg av människor, rasifierade i förhållande till vithetsnormen och som kraftfullt använder sina identiteter och historier som upplysande verktyg för förändring. Forskare visar kausalitet av förtryckande strukturer och i områden utsatta av staten växer social mobilisering i ändlösa konstellationer. Listan kan göras lång och bildar tillsammans med Ung i Sverige en dominoeffekt nerifrån och upp och utmanar systemets legitimitet.

En rörelse i en bred diaspora av marginaliserade röster som sätter frågan på sin spets: vad är mänskligt liv värt och hur kan vi överkomma de strukturella hinder som lämnar hegemonins skugga över de som står utanför? Ung i Sverige är vår bästa vän i en tid som famlar efter sin moraliska kompass. Vars exempel tveklöst ingjuter tro i att det går, bara vi alla är lika modiga att ge uttryck för det.

Varför apatiskt placera vår tro i suckar och hopplöshet, bidrar vi inte bara till en reproduktion av maktordningar där Sverigedemokraterna klär i sina kostymer och ironiskt nog kan peka finger mot nazister? Tänk om vi placerar tron i vårt intellekt, i våra händer, i våra gärningar. Tänk att istället vakna till den verkligheten.

Fakta: 

Alexander Nazar är pol.kand studerande vid Stockholms Universitet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu