Alkberg utan känsla av ett slut | Fria Tidningen
  • Produktiv som få. Varje år ger Alkberg ut minst ett nytt album eller bok. I samband med släppet av ”Åtminstone artificielll intelligens” inleds nästa fredag en landsomfattande turné.
Fria Tidningen

Alkberg utan känsla av ett slut

Nya skivan Åtminstone artificiell intelligens har inspirerats av Fleetwood Mac och Yoko Ono. Gustav Sigala Haggren har pratat med artisten och poeten Mattias Alkberg om konstnärligt ansvar, att återuppfinna hjulet och om stockholmssvin.

På senaste skivan ville Mattias Alkberg göra något nytt. Så han bestämde sig för att blicka tillbaka.

– Det är det här med att återuppfinna sig själv hela tiden. Till sist känns det som att man gör ett nytt hjul men att hjulet redan finns. Jag ville göra något gammalt men som var nytt för mig.

Och med gammalt tänkte han på musik från 60- till 80-talet, musik som han bland annat hörde i föräldrahemmet när han växte upp. Ingången var Fleetwood Macs skiva Tusk från 1979.

– Jag blev helt besatt av den. Så jag tvingade de andra som jag skulle spela med att också lyssna på den.

Fleetwood Mac ligger som en glittrande bottenklang genom hela Åtminstone artificiell intelligens. Och videon till första singeln Obeskjuten är en hyllning till ett videoklipp där Stevie Nicks sjunger Wild heart. Den andra stora förebilden har varit Yoko Ono. Albumets omslag och titel är en kommentar till Yoko Onos album Approximately infinite universe från 1973. Mattias Alkberg poserar i profil med långt hår på samma vis som Yoko Ono, typsnittet är mer eller mindre identiskt och titlarna är besläktade.

– Ja, det skulle vara så, tre krångliga ord.

Whitney Houston var en förebild för dig när du gjorde Personer. Är det en röd tråd, kvinnliga popstjärnor som ledstjärnor?

– Det har alltid varit så för mig. De har fäst sig vid mig mer än männen. Jag vet inte om det har med deras röster att göra eller deras texter, som Carole King eller Madonna när hon var bra. Jag har alltid föredragit Yoko Onos skivor framför John Lennons. Men när jag gör musik ser jag inga sådana motsatsförhållanden. Jag lyssnade på Abba och Kiss samtidigt när jag var barn, och Kiss var på något sätt androgyna.

På låten Relativt Norrbotten sjunger du att ”man slipper ändå alla stockholmssvin”. En koppling till en uppmärksammad krönika i Aftonbladet (2015) om hur skrämmande huvudstaden är för en norrlänning.

Hur är din relation till Stockholm i dag?

– Det är en ironisk text om norrbottningarnas självbild, att söderfolk är dumma i huvudet. Egentligen vill man kanske vara mer som i Stockholm här, ingå i ett större sammanhang. Men krönikan var en pendang till Jack Hildéns Missenträsk-krönika då han besökte Sara Lidmans hus. Så blev det en debatt. I mina ögon handlar det om södra Sveriges syn på norra Sverige, och Stockholms syn på allt utanför Stockholm. Det finns en viss centralisering kring debattämnen och åsikter.

Första singeln Obeskjuten handlar om flyktingar. Hur balanserar du ditt skapande med dina politiska tankar?

– Jag haft lite ångest för den texten. Att jag, vit cis-man i Norrbotten, ska skriva om flyktingbarn. Det kan uppfattas som förnumstigt, å ena sidan. Å andra sidan är det man inte är rädd för inte riktigt bra. Man måste utmana sig själv. Och jag tycker ju att det är för jävligt hur flyktingar behandlas. Det konstnärliga ansvaret är att omformulera, dra saker ett varv till eller visa på en ny sak som inte funnits där innan.

När Mattias Alkberg inte deltar i kulturdebatten skriver han dikter och spelar in skivor: 28 album, 8 diktsamlingar och 26 ep:s. Han försöker skriva något varje dag.

– Varje dag som inte är en misslyckad dag. För jag har misslyckade dagar också. Man behöver inte vara det bästa men man kan göra sitt bästa. För somliga handlar att göra sitt bästa om att lyckas ta sig upp ur sängen.

Låtarna skrivs ofta hemma i lägenheten i Luleå där han bor med sin fru och barn.

– Vi bor så trångt, vi har inte ens något sovrum längre. Jag sitter där det är minst folk just då, i någon fåtölj, köket eller någon skrubb eller så. Det är bra och kreativt för mig att sitta där det är liv.

Efter albumet Mattias Alkbergs Begravning (2013), som också sattes upp som en föreställning på Dramaten i Stockholm, tog inspirationen plötsligt slut. Mattias Alkberg gjorde en ögonoperation för sin skelögdhet och hamnade i en depression.

– Jag började bry mig om min kropp. Då tyckte hjärnan att den fick för lite uppmärksamhet. Jag skrev inga dikter, inga låtar, ingenting. säger han.

I dag är Mattias Alkberg i ett annat läge. Han har påbörjat en ny skiva och nästa år ska han göra teatermusik till Tornedalsteatern, ha med musik i en film och skriva en föreställning med en bok som ska hänga ihop med den.

– Det är ganska utstakat redan och det känns både skönt och ganska ovanligt.

Men i höst blir det först turné. Tjugo spelningar, premiär i Sundsvall den 28 september, är bokade som sedan följs av fyra datum med föreställningen Med ögon känsliga för grönt – en musikalisk biografi om Barbro Hörberg där Frida Hyvönen och Love Antell syns bland namnen i artistsällskapet.

Trots att Mattias Alkberg på senaste skivan blickar bakåt i tiden är han själv inte så medveten om tidens gång.

– Jag pratade med min fru om det, allt är nu för mig – både det som var förr och det som ska komma senare. Jag har jättebra minne och kan komma ihåg vad som var på tv 1993, men jag har ingen uppfattning om tid, det var alldeles nyss midsommar för tre år sedan.

Kanske är det på grund av sitt förhållande till tid som gjort att han flera gånger avböjt att bli dokumenterad på film.

– Då ska man sluta där filmen är slut. Jag kan inte det, säger Mattias Alkberg.

Fakta: 

Mattias Alkberg

Ålder: 48 år

Bor: i Luleå med sin fru Angelica och fem barn.

Albumdebut: 1992 med The Bear Quartet och skivan ”Penny Century”.

Litterär debut: 1992 med diktsamlingen ”Separerade ägg”.

Aktuell med: Albumet ”Åtminstone artificiell intelligens” som är det 28:e i ordningen. På skivan medverkar Amanda Werne (Slowgold) och Conny Nimmersjö (Bob hund).

Läser: Jenny Tunedal och Ann Jäderlund.

Tv-serier: The expanse, Top of the lake och Twin Peaks, (”Jag är helt tagen av den nya säsongen”).

Turnéstart: 29 september, Sundsvall, dagen efter i Göteborg och Pustervik.

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2019 Fria Tidningen