Nu klämtar domedagsklockan | Fria Tidningen
  • Domedagsklockan står idag på 23:57:30.
Fria Tidningen

Nu klämtar domedagsklockan

Både Reagan och Kim Jong-Il var cineaster av rang som lät mediet påverka deras syn på världen. Nu 30 år efter kalla kriget klämtar domedagsklockan åter, denna gång med Donald Trump och Kim Jong-Un vid spakarna. De är inte lika hängivna filmentusiaster dock, skriver Daniel Hånberg Alonso.

Two! And a Half! Minutes to miiiiid-niiiiiight!” tweetade Iron Maiden den 26 januari i år som en parafras på sin gamla rockdänga. Det var nämligen samma dag som The Bulletin of Atomic Scientists vred fram domedagsklockan med 30 sekunder, den som nu står på 23:57:30. Anledningen? Donald Trump hade precis blivit president över USA.

Det radioaktiva dammet hade knappt hunnit lägga sig över de förstörda städerna Hiroshima och Nagasaki innan samvetet äntligen slog till för vetenskapsmännen som skapat bomberna. De började ge ut The Bulletin of Atomic Scientists direkt efter kriget. När skriften år 1947 skulle få sin första tryckta utgåva fick illustratören Martyl Langsdorf till uppgift att designa ett omslag. Domedagsklockan var född.

Konceptet är enkelt – ju närmare midnatt klockan står, desto högre är riskerna för mänsklighetens undergång. Från början en analogi över globalt kärnvapenkrig, i dag räknas även klimatförändringar och riskfyllda nya teknologier in. Klockan är en varning till allmänheten om hur nära vi är att förgöra oss själva med våra egna medel.

Just nu pågår arga leken över Stilla havet. För över trettio år sedan befann sig världen i ett liknande klimat. En skådispresident hade en fäbless för att hålla agiterande tal gentemot sin självutnämnda nemesis Sovjetunionen, som han kallade för det lite mindre subtila ”ondskans imperium”. Kalla kriget var nära att bli riktigt riktigt varmt. Men bara ett par år senare så ändrades tonläget och ett avtal skrevs på mellan USA och Sovjet. Domedagsklockan drogs tillbaka flera minuter och snart föll järnridån.

I början av november 1983 hade president Ronald Reagan sett en tv-film som han i sin dagbok beskrev som ”väldigt effektiv och som lämnade mig väldigt deprimerad”. Filmen, The Day After, hade regisserats av Nicholas ”Star Trek II” Meyer, och handlade om invånarna i en småstad i USA under en kärnvapenattack. Filmen som sågs av mer än 100 miljoner chockade inte bara befolkningen utan också presidenten. Populärkultur lyckades vända inte bara opinionen utan även ett statsöverhuvud.

”The cinema occupies an important place in the overall development of art and literature. As such it is a powerful ideological weapon for the revolution and construction”, skrev Kim Jong-Il i en av sina många texter om film. Den förre nordkoreanske diktatorn var en besatt cineast som gärna skröt om att ha sett alla Oscarsvinnare, hade en filmsamling på över 20 000 VHS och DVD, och dessutom kidnappade en av Sydkoreas mest kända regissörer för att göra filmer åt diktaturen.

Det är okänt huruvida sonen Kim Jong-Un ärvt filmintresset utöver att plöja Jackie Chan, men vi vet att Trump älskar tv – det är så han får all sin så kallade information. Kanske borde vi skicka varsin kopia av The Day After till Kim och Trump. Släng in brittiska Threads också som får sin gelike att framstå som en Disney-film. Om inte vuxenprat funkar så är det dags för gammal hederlig propagandafilm att rädda dagen. Så kanske vi kan dra tillbaka domedagsklockan åtminstone några minuter och slippa oroa oss dagligen för kärnvapenkrig, eller självironiska tweets från Iron Maiden.

Fakta: 

Daniel Hånberg Alonso är författare och initiativtagaren bakom Aktivistens kokbok.

Rekommenderade artiklar

Alkberg utan känsla av ett slut

Mattias Alkberg är alltid aktuell, nu med albumet Åtminstone artificiell intelligens. Gustav Sigala Haggren träffat honom för att prata om konstnärligt ansvar, politik och om stockholmssvin.

​Vi är vad vi äter

Storskaliga smakfabriker har ersatt människans behov av näring med ett behov av fejkade smaker, skriver Daniel Hånberg Alonso.

© 2018 Fria Tidningen