60 000 reformer för lärare | Fria Tidningen

Inledare


Skolan

  • För att utveckla kvaliteten på undervisningen i skolan krävs det att lärare ges stöd, uppskattning och möjlighet till fortbildning, inte endast högre lön, skriver Li Eriksdotter Andersson.
Fria Tidningen

60 000 reformer för lärare

Lärarlyft och högre lön i all ära, men för att förbättra kvaliteten inom skolan och lärarnas arbetssituation måste lösningarna vara bredare än så, skriver Li Eriksdotter Andersson.

60 000 tycks vara en magisk siffra inom skolvärlden. Nyligen varnade Utbildningsdepartementet till exempel för att så många lärare kommer att saknas bara inom de närmsta två åren, om inget radikalt förändras. Synd då att alla lösningsförslagen från fackligt och politiskt håll, som karriärtjänster (2013) och lärarlönelyft (2016), envisas med att vara allt annat än just radikala.

Högre löner för all del, det är klart man vill ha skäligt betalt för sitt arbete. Men här dyker den magiska siffran upp igen. Lärarlönelyftets 3 miljarder/år räcker, enligt Skolverket, ”till löneökning för cirka 60 000 lärare”, medan anslaget till förstelärare (617 miljoner/år) motsvarar ”16 577 karriärtjänster”. Men nu är det ju inte 60 000 lärare som jobbar i skolan, utan drygt 260 000 personer, varav cirka 200 000 legitimerade lärare enligt Skolverkets statistik. Av dessa är det alltså i bästa fall knappt 30 procent som får ta del av satsningarna – men i praktiken ännu färre, eftersom det inte är ovanligt att samma lärare får ta del av båda lönepåslagen. Så hur kommer detta sig? Varför ”räcker” inte pengarna till fler än så? Vad skulle hända om vi istället fördelade dessa 617 miljoner kronor på samtliga lärare? En sådan jämlik fördelning skulle innebära 18 000 kronor per lärare och år, det vill säga 1 500 kronor mer i månadslön. Inte behöver man vara mattelärare för att se att även detta är en löneökning.

Att de nya reformerna inte ”räcker” till alla är med andra ord inte i grunden en fråga om resurser, utan om den tro på differentiering som ligger till grund för reformerna. Tron på att lönespridning och möjligheten att göra (ekonomisk) karriär på något vis skulle bidra till utveckling av lärarnas undervisning och skolans måluppfyllelse. Det är, på flera sätt, ett problematiskt antagande.

För det första pekar utvärderingar som gjorts inte på några större förbättringar. Tvärt om säger Statskontorets utvärdering av karriärstegsreformen i skolan att reformen uppfattas som otydlig bland lärare, har begränsad legitimitet bland dem som inte utsetts till förstelärare och dessutom inte når uppsatta mål.

För det andra krävs det att man för att ta del av lärarlönelyftet har uppfyllt ett av fyra kriterier, till exempel att ha ”tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer”. Det säger sig självt att detta är högst öppet för tolkning av den huvudman som fördelar pengarna, men också svårt att avgöra. Hur ska rektor ha tid och möjlighet att utröna vilka lärare som tar särskilt ansvar i sina undervisningssituationer? Och vad händer om det är (för) många lärare som besitter den förmågan? Här kan det finnas anledning att dra sig till minnes varför det relativa betygssystemet (1–5) slopades i mitten av 1990-talet – uppfattningen att det bara fanns ett visst antal 5:or att dela ut ledde till att elever inte alltid fick det betyg de kanske förtjänade.

Ur denna punkt springer därför det tredje och kanske viktigaste problemet: att differentieringen i många fall tycks leda till splittring av lärarkollegiet och försämring av den psykosociala arbetsmiljön. De som inte får ta del av den begränsade penningpotten kan uppleva sig (och vara) förbisedda och förfördelade, medan de som befinner sig i andra änden skäms över denna ojämlikhet. Många vittnar om att de reformer som skulle leda till en utveckling av undervisningen och göra läraryrket mer attraktivt istället fått som effekt att man börjat förhålla sig som konkurrenter till varandra, medan andra blivit så knäckta att de valt att lämna läraryrket bakom sig.

Stöd, uppskattning och möjlighet till fortbildning kan göra mycket gott för utvecklingen av såväl lärare som undervisning och skola. Men detta är inte synonymt med att göra karriär eller konkurrera. Tvärt om arbetar vi som bäst när vi får göra det som kollektiv – bidra med olika kunskaper, växa tillsammans, ha tid och resurser att utbyta erfarenheter med varandra.

Skolan tampas i dag med cirka 60 000 problem, bland vilka missriktade, differentierande reformer upplysningsvis utgör en betydande andel – inte lösningen.

Fotnot: Skribenten tillhör själv en av de lärare som tagit del av Lönelyftet.

Annons

© 2017 Fria Tidningen