Transfobi är inte humor | Fria Tidningen
  • AbFab har länge varit en bärande balk i humor för och om kvinnor, men när de skämtar om transpersoners själva existens fastnar skrattet i halsen.
Fria Tidningen

Transfobi är inte humor

Så kallad humor som bara går ut på att transpersoner helt enkelt existerar är inte värt att slösa ens sin mest uttråkade fredagskväll på, skriver Maria Ramnehill.

Jag har alltid älskat Absolutely Fabulous. Om ni letar kvinnliga förebilder i populärkulturen, look no further, för jag kan knappast tänka mig några bättre än dessa egoistiska kvinnor med bättre självförtroende än en genomsnittlig medioker man. Patsy och Edina tillåts misslyckas om och om igen utan att vi älskar dem mindre för det.

Fast det var ju länge sen jag såg serien. Därför var det först ett kärt återseende när jag såg Absolutely Fabulous, the movie häromdagen. Det hann inte gå tio minuter innan det första transskämtet dök upp, med Edinas ex i huvudrollen: “Marshall is a transgender. He'd like to live life as a woman.” “Oh, that’s typical, isn’t it, jumping on the bandwagon! Finally she gets to cut your balls off!” Jag vet vad du tänker, det är ju det Patsy och Edina är till för, de ska vara fruktansvärda människor. Men transtemat finns här bara för att kunna skämta om en transkvinna.

Så jag stängde av. Jag har inte längre lust att slösa bort ens min mest uttråkade fredagskväll på skämt som bara går ut på att transpersoner finns. Trots den så kallade transrevolutionen har skämten blivit fler i komedier de senaste åren, snarare än färre.

Men de har ändrat form. Nu driver man inte längre med tragiska män-som-tror-de-är-kvinnor, eller hur ful en “man” är i klänning. Istället har transkämten bytt genre från kittlande sexskämt till någon slags satir, där man kommenterar samhällsutveckling, politisk korrekthet och hbtq-aktivism. Och det är aldrig, aldrig någon som på riktigt kommer på tanken att driva med transfobi och cissexism.

Ökad synlighet verkar mest leda till fler skämt. Eller till fler filmer som indiedramat Anything, som hade amerikansk premiär i juni och förhoppningsvis inte kommer hit. Nätmagasinet Deadline Hollywood twittrade glatt att “Matt Bomer plays a transgender woman who falls in love with a straight man in 'Anything'.” En talande formulering, för premissen för hela dramat är helt enkelt att det är lite otroligt att en heterosexuell man blir kär i en transkvinna. Trots att det är något som händer dagligen, överallt hela tiden. Lesbiska kvinnor och heterosexuella män över hela världen har sex med, blir kära i, älskar och gifter sig med transkvinnor.

Om en kvinna fått spela rollen som transkvinna i Anything hade den där premissen hela kanske verkat lite löjlig. Transkvinnor brukar nekas roller som just transkvinnor med hänvisning till att de “ser för mycket ut som kvinnor”. Så visst finns det en logik i att det fortfarande nästan alltid är män som spelar transkvinnor på film, eftersom filmerna uppenbarligen handlar om att transkvinnor egentligen är män.

Det är denna transfobi som i kombination med internaliserad homofobi skapar en så våldsam reaktion att män världen över väljer att misshandla och i värsta fall mörda den kvinna de nyss haft sex med. Det är inte filmerna som skapar våldet, men de speglar samhällets könsideologier. Så länge vi lever i ett samhälle där samkönade relationer är sämre än strejta och där transkvinnor mest är skämt, kommer dödstalen att fortsätta stiga.

Annons

Rekommenderade artiklar

Räds inte spoilers

Är du en sådan som tycker att upplevelsen förstörs av spoilers? Tänk igen, skriver Maria Ramnehill.

Queer tid ger ny smak

Maria Ramnehill beyser hur smak, tid och queerhet hör ihop: "Första gången jag hörde Girls av Beatrice Eli kände jag mig som en tonåring igen".

© 2017 Fria Tidningen