Recension


Poesi
Sus Författare: Agnes Gerner Förlag: Albert Bonnier

  • Agnes Gerner, född 1984, är bosatt i Stockholm. Sus är hennes andra diktsamling efter debuten Skall.
Fria Tidningen

Gerners poesi ger djuren röst

Drabbande dikter med djurättstema. Calle Flognman har läst Sus av Agnes Gerner.

För inte länge sedan kunde vi läsa att livsmedelsexperter menar att vi i Sverige 2017 nått "peak meat", det vill säga att vi aldrig förut ätit så mycket kött som vi gör i dag Köttkonsumtionen som nu är uppe i ca 87 kg per person och kan nu ha nått sin kulmen. Mot den bakgrunden läser jag Agnes Gerners nya diktsamling, den andra efter hennes uppmärksammade debut Skall från 2014 där hon tog sig an människans djurvaro.

Sus som är titeln på uppföljaren är också det latinska namnet för släktet svin och det mot grisindustrin Gerner med dikterna vill rikta vår uppmärksamhet. I korthuggna, bildrika dikter kommer rösten från flera positioner. Rösten kommer från griskultingen eller suggan, från den lilla flickans mardrömslika besök bland båsen i krasst rapporterande beskrivningar av hopplöshet och grymhet på en industriell skala.

Genren som Agnes Gerner skriver i kan kallas ekopoesi, ett begrepp som myntades runt millennieskiftet och som skiljer sig från naturromantik på så sätt att den antropocentriska världsbilden utmanas. Människan är i ekopoesin ett djur med kropp bland andra djurkroppar, varken upphöjd ur eller i motställning till naturen utan en livsform bland andra.

Gerners förra samling skrevs i nära relation till Ted Hughes diktning, ofta i en du-jag-dialog. I Sus är influenserna från Hughes utbytta mot stämningar från Samuel Coleridges Rime of the Ancient Mariner och dialogerna färre. Nautiska motiv, som även antyds i omslaget, vävs skickligt in av Gerner när hon låter svinbesättningen försmäkta i sitt stillastående stall-skepp just som Coleridges sjömän förtvivlar och går under i sin stiltje. Den som rotar fram Coleridges dikt finner fler berikande paralleller. Gerners besättning går ett grymt öde till mötes: ”Var tionde sekund / kastas en utav dem överbord / Tre miljoner varje år, / i det stilla, svenska vattnet // Havet ett skållkar, vågor av bräckt eld / bränner håret från kropparna”.

Det är inte att ta miste på Gerners djurrättsengagemang. Grisindustrins klimatpåverkan och ogynnsamma hälsoeffekter av att äta gris lämnas därhän för att fokusera på de etiska frågor som konsumenten inte gärna vill veta av då sådana stör medelklasstrivseln. Vi vill helst bortse från vad som hänt grisen innan den ligger som prydliga rosa skivor i en sval livsmedelsdisk, glansigt plastförpackad: "En ny, förbättrad hud, glatt/ mot handen, skimrande/ i kyldiskljuset."

Boksidorna är glesa och de obroderade diktraderna korta. Inget sägs i affekt och inga språkliga saltomortaler drar uppmärksamheten från grisvaron. Det drar ner volymen till ett dån, något som inte går att bortse från. Ett sus som liknar det när tystnaden är så tät att själva blodomloppet hörs som ett sus. Etik och estetik oupplösligt sammanvävda.

En av litteraturens uppgifter är att tala för dem som inte har någon egen talan. Den uppgiften tar Gerner upp med sin förskräckligt vackra och i sin enkelhet drabbande dikter, dikter som förhoppningsvis får sin verkan även utanför de litterära salongerna, för under tiden vi läser fortgår barbariet mot de röstlösa, våra nära artfränder av släktet Sus.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

I skuggan av katastrofen

Recension

Starkt om kärlek i krigets skugga, skriver Anna Remmets om Den förlorade trädgården.

Fria Tidningen

Diktsamling ger sug efter mer

Recension

Felicia Stenroth bjuder i sin första diktsamling på en berättelse om en saknad moder, om ett försvunnet språk och vackra dikter om sjöarnas betydelse.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu