• Johannes Klenell debatterar flitigt i olika forum såsom sociala medier och i tidningar. – Jag är inte så dogmatisk lagd utan försöker hela tiden förstå och slipa mina egna argument, säger han.
Fria Tidningen

Johannes Klenell satiriserar samtiden med ny bok

Förläggaren och debattören Johannes Klenell har under 14 år sett förlagen Galago och Ordfront gå från sjunkande skepp till framgångssagor. Nu är han aktuell med sin debutroman Det fria ordet, en satirisk uppgörelse med de gångna åren.

Solen skiner över söders höjder när Johannes Klenell släpper in mig i Galago Ordfronts högkvarter i hjärtat av Södermalm, Stockholm. Galago, där han är förläggare, är Sveriges mest välrenomerade seriemagasin och serieboksförlag, men det har inte alltid varit så. I sin debutroman Det fria ordet karikerar Johannes Klenell de senaste 15 årens utmaningar och kamp för ett vänstermediehus, som i boken heter just Det fria ordet, och som är hopplöst ur kontakt med tidsandan.

– Det är en bok som handlar om mitt jobb, brukar jag säga. Det är inte helt sant, men på något plan gör den det. Boken grundar sig i den tiden då jag började jobba på Ordfront. Min chef höll ett tal på en sommarfest vi hade för några år sedan där han pratade om “de svåra åren som var över”. Sedan kom det fram två författare och frågade mig och kollegan Mats Jonsson om de där svåra åren. Så jag började berätta och medan jag gjorde det såg man hur deras ögon blev som tefat; “Fick ni ingen lön? Sade ni upp LAS, på ett vänsterföretag?”. Då förstod jag att detta nog är en ganska intressant berättelse att skriva, framförallt fanns det en god grogrund för humor och komedi i det.

Johannes Klenell fortsätter.

– Sedan ville jag också berätta om ett stort vänstermediehus som är lite ur sin tid. Som exempelvis missar hela digitaliseringståget. År 2001 var det vänstern som höll på med alternativmedia, internet och skapade sina egna mediekanaler. När jag började här, 2005, så fanns det journalister på vänstermediehus som knappt använde internet som redskap. Internet ansågs vara lite fult, det var sådant som piratpartister höll på med.

Han slår flera gånger ned på reella utmaningar som inte bara mediehus till vänster på den politiska skalan dragits med, utan problem som drabbat en bred vänsterrörelse i hela samhället. Johannes Klenell menar att ett primärt problem för idéburen verksamhet på vänsterkanten är en slags självgodhet och övertro på sin egen sak.

– Man tror att man är så viktig att folk ska komma till en självmant, att man helt enkelt inte behöver sälja sina produkter och tidningar. När jag började för snart 14 år sedan fanns det en tanke om att folk snart kommer att förstå hur viktigt det här är och komma till oss. Man sysslade ganska lite med uppsökande verksamhet.

– Jag ser mediehuset Det fria ordet även som en metafor för socialdemokratin. Det här stora skeppet som har tappat kontakten med sina egna. I boken är det återkommande att Det fria ordet känner ett slags förakt för sina egna medlemmar. Det har jag i viss mån tagit från Socialdemokraterna, deras syn på exempelvis Labour eller Momentum-rörelsen. Labour får miljoner nya medlemmar och sossarna säger “ja men det här vinner man inga val på”. Man vill inte ha medlemmar, utan man vill vara ett parti som bestämmer över folk.

Huvupersonen i Det fria ordet är slackern Jonas som åker från Karlstad till Stockholm för att praktisera på mediehuset, inte helt olikt Johannes Klenells egen resa. Men enligt honom själv slutar likheterna mellan dem också där.

– Jonas är inte jag utan mer av en symbol för någonting. Han saknar all form av drivkraft. Han är en människa som är helt nollställd inför saker som exempelvis karriär. Anledningen till det är att jag började tänka kring hur en sådan person skulle fungera i ett kollapsande rum. Och jag insåg att det nog skulle gå rätt bra för den personen som aldrig har några åsikter eller direkta drivkrafter. Han är aldrig inne och utmanar cheferna, kräver aldrig någonting, så tillslut ses han som en tillgång. Man kan se ganska många exempel på män som klättrar uppåt helt enkelt genom att inte skapa friktion med de ovanför. Det är ett väldigt manligt drag att vara slapp men samtidigt ses som någon som har ett “go” i sig.

Boken skisserar de senaste 15 åren, men på frågan om vad vi lever i för tid nu menar Johannes Klenell att vi måste blicka ännu mer bakåt.

– Vi lever i en tid nu som är ganska exakt som år 1994, men då var det Kosovoalbaner istället för tonåringar från Afghanistan som man pekade ut som extremt brottsbenägna. Men det vi ser är också att en ganska stor progressiv rörelse vaknar, däribland liberaler. Det har tagit tid, men vi ser äntligen en tydlig splittring inom svensk höger mellan de konservativa och liberalerna. Samhället börjar bestämma sig för att vi inte vill ha den här skiten, vi vill ha ett annat land. Det var det man gjorde på 1990-talet till sist. Den strukturella rasismen fanns såklart kvar, men den organiserade rasismen slogs ut.

Apropå politiska splittringar finns det i dagsläget debattörer som framhåller att vänstern är splittrad i Sverige, att “vi” inte drar åt samma håll och att det därför inte går framåt för oss. Men Johannes Klenell ser det inte nödvändigtvis som någonting negativt.

– Vänsterns styrka är just att vi är oense, det finns något sunt i att bråka. Alla är med i att åtminstone försöka hålla det politiska projektet, och då särskilt socialdemokraterna, till vänster. Där jobbar vi tillsammans, även om vi annars har lite olika ideologiska inriktningar. Borde vi hålla mer sams? Det funkade rätt bra för Alliansen men det funkade bara i fyra år, nu är ju det en rätt förvirrad samling. Jag vet till exempel inte vad Liberalerna vill, de är bara några sorts konstiga moderater.

Enligt Johannes Klenell återfinns bland författarkollegor just nu en mörk känsla av domedag och modstulenhet i deras verk. Därför är det extra nervöst att mitt i den misären debutera med en satirroman.

– Det är lite oroande att andra författare i min krets skriver mycket om känslan av smuts och ångest i samhället, så kommer jag här med en rolig bok. Men jag ville fånga den märkliga, förvirrade känslan inför hela samhället. Att allt har slutat betyda någonting men samtidigt betyder hur mycket som helst. Folk är fruktansvärt arga på någon en dag, men så räcker det med att samma person säger eller skriver någonting de håller med om nästa dag så är den personen bäst. Samtidigt pratar vi om att vi lever i åsiktskorridorens tid, men jag skulle vilja säga att det är helt tvärtom. Vi är så snabba på att förlåta så det finns inte. Det har varit svårt för den svenska vänstern att hitta sig själv i ett sådant klimat. Det är det jag vill kommunicera, i en rolig “cringe comedy”-miljö.

Fakta: 

Johannes Klenell

Född: 22 april 1979

Bor: Stockholm

Gör: Förläggare och författare

Aktuell med: Debutromanen Det fria ordet, en satir över ett vänstermediehus.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Det finns en omedvetenhet kring hedersvåld”

För 20 år sedan skrev Christina Wahldén den omvälvande boken Kort kjol, där en ung kvinna tampades med sviterna av att ha blivit våldtagen. Nu är författaren tillbaka med Falafelflickorna, en deckare om hedersproblematik riktad till barn.

Fria Tidningen

Cinemafrica firar 20 år

Filmfestivalen Cinemafrica har efter 20 år etablerat sin status som tongivande inom det svenska kulturlandskapet.

Fria Tidningen

Den svenska abortens historia

Abort i Sverige har inte alltid skett på kvinnans villkor. I sin nya bok Kvinnotrubbel kartlägger Lena Lennerhed den svenska abortens historia.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu