I slutet av förra året tillkännagav elektronikföretaget Foxconn att man planerar att gradvis ersätta arbetarna i sina fabriker i Kina med robotar, för att på sikt göra hela fabriker automatiserade.

I januari i år avskedade ett japanskt försäkringsbolag ett trettiotal tjänstemän eftersom det visat sig att ett datorprogram utvecklat av it-företaget IBM kunde göra deras jobb lika bra, och billigare.

Nyhetsbyrån AP låter sedan några år datorer sköta en stor del av sin börsbevakning.

Det är lätt att hitta fler exempel. Runt om i världen ersätts mänsklig arbetskraft av ”intelligenta” maskiner i ett rasande tempo. Utvecklingen har kallats för ”den fjärde industriella revolutionen” och var huvudtema när hundratals företagsledare, politiska makthavare och akademiker samlades på World Economic Forum i Davos förra året.

Även under årets Almedalsvecka fanns en uppsjö av seminarier på temat. Under rubriken ”Hur skapar vi tillväxt när robotarna tar över?” utlovades till exempel samtal med robortexperter från Linköpings universitet, och ett möte med roboten Ariel – direkt influgen från fotbolls-VM för robotar i Tyskland.

I partiledardebatten i riksdagen den 14 juni i år förklarade vänsterledaren Jonas Sjöstedt att ”vi står inför en våg av digitalisering och automatisering som i grunden kommer att förändra det svenska arbetslivet”. Även om många riskerar att bli av med sina jobb, så betonade Jonas Sjöstedt att det också innebär en fantastisk möjlighet: när maskinerna tar över framstår arbetstidsförkortning och att ”dela på jobben” som det naturliga svaret.

Automatiseringsvågen har också lett till ett ökat intresse för medborgarlön eller basinkomst som möjlig lösning, och frågan om en särskild ”robot-skatt” som skulle kunna finansiera sådana reformer har till och med debatterats av EU-parlamentet.

Andra menar att automatiseringsvågen kräver stora reformer för länder som vill hänga med i utvecklingen. I en rapport med titeln ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år” från 2014 skriver den statliga Stiftelsen för strategiska studier att det inte längre kommer att vara möjligt att finansiera välfärden med höga skatter på arbete, när efterfrågan på mänsklig arbetskraft minskar. Lägre skatter på arbete, mindre regleringar för företagen och mindre omfördelning pekas ut som lösningar. Att reformerna låter som en önskelista från kapitalet är kanske inte så konstigt, med tanke på att rapportens författare är Stefan Fölster, tidigare chefsekonom på Svenskt Näringsliv och sedan 2013 chef för den marknadsliberala och näringslivsfinansierade tankesmedjan Reforminstitutet.

I en intervju i Dagens Industri i februari i år föreslår Stefan Fölster även stimulans av arbetsintensiva tjänstebranscher genom utvidgade rot- och rut-avdrag som svar på automatiseringsvågen.

Stefan Fölsters rapport och påståendet att vartannat jobb kommer att automatiseras inom tjugo år har citerats flitigt i den svenska debatten de senaste åren. Men hur kom man egentligen fram till att över 2,5 miljoner jobb kommer att utföras av datorer och robotar år 2034?

Beräkningarna bygger i själva verket helt och hållet på en uppmärksammad studie av Carl Frey och Michel Osborne från Oxford University. År 2013 uppskattade de att 47 procent av jobben i USA skulle försvinna inom 10 till 20 år. Freys och Osbornes studie var långtifrån den första på temat. Det nya var att man använt sig av en omfattande databas över olika yrkens arbetsmoment, som ursprungligen upprättades för att avgöra vilka som kan utföras av människor med olika funktionshinder. Man lät också en grupp experter på datorisering bedöma vilka arbetsuppgifter som datorer kan ta över inom ett par decennier och vilken typ av uppgifter som datorer och robotar fortfarande kommer att ha svårt att utföra.

Resultatet blev en uppskattning av hur sannolikt det är att en person inom ett visst yrke kommer att bli ersatt av en maskin inom ett par årtionden. För en telefonförsäljare var sannolikheten 99 procent, för en skådespelare var sannolikheten 37 procent och för en koreograf var den 0,4 procent.

Freys och Osbornes studie har fått stor uppmärksamhet och följts upp av liknande studier i en lång rad länder, inklusive Stefan Fölsters svenska rapport. Men kritiken mot studien har inte fått lika mycket uppmärksamhet.

En invändning gäller själva metoden, som ger stor tyngd åt tekniska experters subjektiva bedömning av vilka uppgifter maskiner kommer att klara av inom en snar framtid. Risken för att deras bedömningar färgas av en teknikoptimism som följer med själva yrkesrollen är därmed uppenbar.

En annan mer grundläggande invändning är att teknisk potential är en nödvändig men långt ifrån tillräcklig förutsättning för att en viss uppgift ska tas över av maskiner. Det måste också vara lönsamt, och företag och offentliga institutioner måste vara villiga och kapabla att göra de investeringar som krävs.

Kanske är just detta automatiseringsteorins akilleshäl. Det räcker att ställa sig frågan: vilka jobb borde kunna utföras av maskiner redan i dag, och varför gör de inte det?

Ta lokförare till exempel. Enligt Stiftelsen för strategisk forskning löper de 89,6 procents risk att ersättas av datorer inom 20 år. Med tanke på att förarlösa tåg redan finns på många ställen i världen låter det kanske rimligt. Men det faktum att den nödvändiga tekniken funnits länge borde snarare vara ett skäl till eftertanke. Det första helautomatiska tåget sattes i drift i New York redan 1961, och år 2013 fanns det helautomatiska tunnelbanesystem i ett trettiotal länder i världen.

Men den absoluta merparten av alla tåg och tunnelbanor i världen körs fortfarande av människor, och några konkreta planer på att införa självkörande tåg i större skala i Sverige finns inte. Varför?

Ett viktigt svar är de stora omställningskostnaderna. När Stockholms läns landsting för några år sedan beslutade om en omfattande uppgradering av den röda tunnelbanelinjen togs också ett beslut om att införa förarlös drift som ett sätt att spara in på kostnader och möjliggöra fler avgångar. Till en början hette det att de första förarlösa tågen skulle börja rulla år 2020, vilket senare ändrades till 2025.

I våras rapporterade Stockholm Direkt att satsningen på förarlös drift – som skulle kosta 1,6 miljarder kronor – troligen kommer att strykas ur budgeten för att landstinget måste snåla på utgifterna.

Stockholms tunnelbaneförare behöver alltså inte oroa sig för att bli ersatta i första taget. Men hur ser framtidsutsikterna för lokförare ut? Ganska goda, visar det sig. I våras rapporterade SVT att det råder akut brist på lokförare. Många bolag skriker efter ny personal och färdigutbildade lokförare får i regel jobb direkt. Till hösten startar MTR och Protrain därför nya lokförarutbildningar på flera platser i landet, med stöd från Myndigheten för Yrkeshögskolan, MYH.

Så varför löser man inte bristen med förarlösa tåg istället? Kostnaderna är så klart en anledning. Det räcker inte att köpa nya lok – det krävs också stora investeringar i nya säkerhetssystem på stationer och längs rälsen. En annan anledning är att besparingen som görs genom att ersätta lokföraren med en dator är relativt liten när en person kan köra ett tåg med hundratals passagerare. Räknat per biljett blir det ganska små summor som går till lokförarens lön.

Lokförare och tunnelbaneförare kanske ändå är undantagen som bekräftar regeln? Låt oss titta på butikskassapersonal och försäljare inom detaljhandeln, som båda är yrkesgrupper med över 90 procents risk att ersättas av datorer inom 20 år. Trots att mycket redan hänt de senaste åren – som introduktion av självscanning, automatiska kassor och växande e-handel – har antalet sysselsatta i detaljhandeln ökat snabbare än befolkningen sedan millenieskiftet, från ungefär 200 000 personer år 2000 till 250 000 år 2014. Om många jobb har försvunnit på grund av automatiseringen så har de uppenbarligen ersatts av minst lika många nya.

Förutom kostnadsskäl kan det finnas andra skäl för företag att förlita sig på mänskliga arbetare även när de skulle kunna ersättas av maskiner. Sociala normer och psykologiska faktorer kan också spela in. Även om en dator i dag kan utfärda lika träffsäkra diagnoser som en läkare så har den mänskliga kontakten ett värde för många patienter.

Flexibilitet kan vara ett annat skäl. Maskiner binder kapital och kostar pengar även när de inte används, medan mänsklig arbetskraft kan sägas upp och nyanställas i takt med konjunkturens svängningar.

Att ny arbetsbesparande teknik väcker både farhågor och förhoppningar är så klart inget nytt. År 1412 försökte de styrande i staden Köln förbjuda spinnrocken, eftersom en arbetare med en sådan kunde väva lika mycket garn som 200 arbetare tidigare gjort för hand. Följden om sådan teknik introducerades skulle naturligtvis bli massiv arbetslöshet, menade man. Den brittiska ekonomen John Maynard Keynes – mest känd för sin teori om att regeringar med hjälp av finanspolitik kan motverka konjunktursvängningar – förutspådde på 1930-talet att hans egna barnbarn tack vare teknikens utveckling skulle kunna försörja sig med tre timmars arbete om dagen.

Att den tekniska utvecklingen vare sig skapat massarbetslöshet eller gett oss obegränsad fritid har många förklaringar. Ny teknik eliminerar inte bara jobb, utan skapar också nya. På Keynes tid fanns varken it-tekniker, tv-hallåor eller ljudboksinläsare. I avancerade industriländer har den mer arbetsintensiva tjänstesektorn växt i takt med att den varuproduktion som inte redan flyttat till låglöneländer blir allt mer kapitalintensiv. Ökad produktivitet och växande inkomster har hittills lett till ökad konsumtion, snarare än massarbetslöshet eller kortare arbetstid.

Med tanke på automatiseringsteorins svagheter kan man fråga sig varför den blivit så populär. Som Frey och Osborne själva skriver i sin berömda studie har debatten om automatiseringens betydelse för sysselsättningen intensifierats på grund av ekonomiska förändringar som ägt rum i USA och de flesta andra industriländer de senaste decennierna. Arbetsmarknaden har blivit mer polariserad, med fler lågbetalda och okvalificerade jobb sida vid sida med fler högavlönade jobb – och en krympande medelklass däremellan. De ekonomiska klyftorna har ökat och den ekonomiska tillväxten tycks inte skapa nya jobb lika snabbt som förut. Under den långsamma återhämtningen efter finanskrisen 2008 aktualiserades begreppet ”jobless growth” – tillväxt utan jobb – som ett sätt att beskriva ekonomins nya normaltillstånd.

Marknadsliberala reformer som sänkta skatter, minskade offentliga investeringar och försvagade fackföreningar har av många ekonomer pekats ut som bidragande orsaker till den här utvecklingen. Efter den stora finanskrisen vann kritiken av nyliberalismen också mark, av naturliga skäl. Och kanske är det mot den bakgrunden som automatiseringsteorins uppsving ska förstås: den erbjuder en alternativ förklaring där neutrala tekniska framsteg står i centrum för utvecklingen snarare än aktiva politiska beslut eller förändrade styrkerelationer mellan arbetare och kapital.

Det finns ingen anledning att misstänka att forskare som Frey och Osborne har en politisk agenda. Samtidigt är det uppenbart att deras budskap fångats upp och förstärkts av aktörer som har just en sådan.

Därmed finns också skäl att ta de mest dramatiska förutsägelserna om en stundande robotrevolution med en stor nypa salt, i synnerhet när de används som argument för utökat rut-avdrag snarare än som utgångspunkt för en diskussion om vilket samhälle vi egentligen vill ha.

De senaste hundra åren har ny teknik förändrat mänsklighetens tillvaro och materiella förutsättningar på sätt som ingen kunde föreställa sig. Det råder inget tvivel om att dagens unga också kommer att få uppleva lika otroliga framsteg. Nya yrken och specialiseringar kommer att uppstå och utbildningssystem och andra institutioner kommer att behöva förändras, som de alltid har gjort. Nya fantastiska möjligheter kommer också att öppnas.

Men vare sig vi drömmer om medborgarlön eller arbetstidsförkortning ska vi inte inbilla oss att den tekniska utvecklingen i sig kommer att erbjuda en enkel utväg ur löneslaveriet. Att skapa vårt drömsamhälle är trots allt ett jobb som är för viktigt för att lämnas åt robotar.