Bakom Tiranas färgglada fasader | Fria Tidningen

Fördjupning


Sanna Svanström & Maxime Persdotter Wallström
  • Edi Ramas första projekt som Tiranas borgmästare i början av 2000-talet var att sätta färg på stadens fasader: ut med det gamla och gråa, in med det nya och färgglada.
  • Edi Ramas första projekt som Tiranas borgmästare i början av 00-talet var att sätta färg på stadens fasader: ut med det gamla och gråa, in med det nya och färgglada.
  • Tiranas mest berömda byggnad Pyramiden, som uppfördes som en hyllning till diktatorn Enver Hoxha, har blivit en omstridd symbol för landets kommunistiska arv.
  • Premiärminister Edi Rama har en brokig karriär som konstnär och basketspelare bakom sig innan han gav sig in på politiken.
  • Högeroppositionen har bojkottat parlementet sedan i februari och flertalet stora oppositionella demonstrationer har genomförts under våren.
  • ­ Fasadmålningarna blev en signal till folk att vår gråa stad kan förändras, säger Sotir Dhamo, professor i arkitektur på Universiteti Polis i Tirana.
  • ­ Hur kan man bygga en stabil demokrati om partierna är odemokratiska? säger Conny Abel, Transparency Internationals koordinator för Sydöstra Europa.
Fria Tidningen

Bakom Tiranas färgglada fasader

Turkost, rostrött och koboltblått. Fasaderna i Albaniens huvudstad Tirana är målade i världens alla färger. Men inför valet den 25 juni vittnar stadsborna om en annan utveckling än den väggarna skulle symbolisera.

När Tiranaborna går hem om kvällarna är det mörkt. Gatubelysningen är sporadisk och rötter från tallar och fikonträd har pressat upp asfalten till hinder för fotgängare och cyklister. Men på dagtid är staden muntrare.

När nuvarande premiärminister Edi Rama blev Tiranas borgmästare år 2000 var hans första projekt att måla stadens fasader i otaliga färger och mönster. Det gråa förflutna skulle bort, ett nytt färgglatt Tirana skulle leda invånarna mot en ljus framtid.

– Fasadmålningarna kom vid rätt tidpunkt. Det blev en signal till folk att vår gråa stad kan förändras, säger Sotir Dhamo, professor i arkitektur på Universiteti Polis i Tirana.

Men vad som skulle bli en symbolisk start för Albaniens förvandling till en stabil demokrati och EU-medlem verkar i dag ha avstannat.

Sedan kommunistregimens fall har regeringsmakten pendlat mellan koalitioner ledda av socialdemokratiska Partia Socialiste och konservativa Partia Demokratike. Relationen mellan de två största partierna har präglats mer av personliga attacker och gnabb än av ideologiska diskussioner.

På Dëshmorët e Kombit Boulevard utanför parlamentet stod under våren ett stort tält – sätet för oppositionspartiernas bojkott av parlamentet och valet. Tältet slogs upp i februari som en protest mot Edi Ramas administration. Oppositionen krävde att en teknokratregering skulle ersätta Edi Rama och att valet skulle genomföras med elektroniska valmaskiner för att förhindra valfusk. Kritiker menar att fusk var lika förekommande under oppositionens tid vid makten: men då var det tyst.

Det är lätt att bli konspiratorisk i det albanska politiska klimatet. Det osäkra politiska läget och det historiska förtrycket har lämnat spår hos människorna här. Många vill inte ställa upp med sina riktiga namn, vill inte spelas in. Rinor är en av dem. Han arbetar på en statlig myndighet och är en stor supporter till Edi Rama. Han berättar att de som stod i tältet var arbetslösa som betalades för att vara där:

– Jag tror inte att det är så, jag vet. Jag har mina källor.

Det var länge oklart om valet skulle bli av. Men efter stöd av medlare från USA och EU godkändes i maj en kompromiss: valet sköts upp en vecka och oppositionen deltar i valet i utbyte mot tillfälliga ministerposter.

Rinor ser ljust på framtiden, han tror på förändring.

– Jag hoppas att folk kommer att rösta. Vi måste ju försöka: hur kommer vi någonsin att bli en demokrati om vi inte försöker?

Korruptionen är utbredd i Albanien. Enligt Transparency International, som arbetar globalt mot korruption, uppgav 2016 en tredjedel av albanerna att någon i deras hushåll hade betalat mutor för samhällsservice.

– Mycket har gjorts i lagstiftning och struktur för att korruptionen i Balkan ska minska, bland annat har oberoende tillsynsinstitutioner inrättats. Problemet är att de flesta av dem inte verkar oberoende alls då de utsätts för stort politiskt tryck och ingripanden, säger Conny Abel, Transparency Internationals koordinator för Sydöstra Europa.

År 2014 blev Albanien kandidatland till EU, men stora reformer krävs för att nå verkligt medlemskap. Conny Abel menar att mycket av den positiva förändring som skett i Albanien är tack vare påtryckningar från EU: men det går för långsamt. Albanerna skämtar nu om att de kommer att bli medlem när EU inte finns längre – “när alla andra går ur, då kommer de att vilja ha oss!”.

Korruption finns även i valsystem och i partier: valfusk och röstköp är stora problem. I utbyte mot en röst kan en väljare få ett jobb eller några säckar mjöl. Uppgifterna om vad en röst kostar i hårdvaluta varierar men 30-50 euro är siffror som återkommer. Och nästintill ingen döms för korruption – politikerna har i princip straffrihet, menar Conny Abel.

– Inom partierna röstar alla i samma linje som partiledaren, om du inte gör det är du antagligen inte kvar länge. Hur kan man bygga en stabil demokrati om partierna är odemokratiska?

Hos landets unga verkar tilliten till politikerna liten och längtan efter alternativ stor.

– Ingen av de som sitter vid makten i dag förtjänar att vara där. Ingen litar på dem men de kan göra vad de vill, säger Tiranabon Eduart.

Suela, som läser företagsekonomi på Tiranas universitet, håller med:

– Det känns som ett monopol, det har varit samma människor däri så många år. Jag önskar att det skulle finnas någon ny ung kandidat, som inte har varit med i något av partierna innan. Någon man kan lita på.

Tiranas mest berömda byggnad är Piramida, Pyramiden, som uppfördes som en hyllning till Enver Hoxha: Albaniens diktator i över 40 år. Att monumentet är föremål för debatt är svårt att tänka sig när våghalsiga ungdomar åker kana ner för de branta väggarna.

Demokratiska partiet ville under sin senaste period vid makten riva Pyramiden och bygga ett nytt parlament på dess plats, men planen hindrades av protester och ett förlorat val. I dag används Pyramiden sporadiskt som kulturscen och har förlorat mycket av sin forna glans. Men frågan kvarstår: Ska kommunistiska kvarlevor bevaras – minnen av en tid de flesta vill glömma? Eller ska de rivas för att ge plats åt det nya Albanien?

– Byggnaderna är byggda av folket här. Hur kan man göra så mot sitt folk, förstöra det som de har byggt? säger Suela.

Hon menar att byggnaderna lockar turister och är ett sätt att förstå landets historia. I projektet BUNK'ART görs detta genom utställningar i stadens bunkrar. Där kan man beskåda föremål från den långa isoleringen: allt från gasmasker till institutionaliserade hushållsapparater.

Tiranas gator är fulla av liv. I varje gathörn står försäljare som erbjuder allt man kan behöva. sneakers, grönsaker, hårtorkar. Kaffedrickandet verkar aldrig avta, stolar ställs ut på gatan för ett parti backgammon.

– Gatulivet här är fantastiskt! säger Sotir Dhamo. Tirana är en komplex plats, unik och svår att förstå, men som därför också inspirerar.

Den snabba utvecklingen de senaste 25 åren har satt sina spår: hopp och hopplöshet samsas, ofta i samma mening. Som svar på frågan om de kommer att rösta rycker Eduart och Suela på axlarna.” Jo, jag tror kanske att jag kommer att rösta, eventuellt.”

Trots att de känner sig förpliktigade att gå till valurnorna tror de inte att valet kommer att göra någon skillnad. Livet och vardagen går vidare, trots politisk oro och bristande gatubelysning.

– Det är inte så farligt som det ser ut. Oroa er inte för oss, vi är okej, säger Eduart.

Fotnot: Suela, Eduart och Rinor heter egentligen något annat.

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria Tidningen