Kincaid bjuder på fantastisk läsupplevelse | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
På flodens botten Författare: Jamaica Kincaid Övers: Madeleine Reinholdsson Förlag: Tranan

Fria Tidningen

Kincaid bjuder på fantastisk läsupplevelse

Jamaica Kincaids På flodens botten är en oerhört stark debutroman, skriver Lukas de Veen.

Min första möte med Jamaica Kincaid var The Autobiography of My Mother. Jag fann den obegriplig: Det påträngande språket gick för nära inpå huden och romanen kändes för personlig för ett yngre jag. När jag nu läser På flodens botten ­– som var Kincaids första skönlitterära verk – finner jag istället att det är just språket som gör novellsamlingen till en oerhörd läsning och en ofattbart stark debut.

Den som läst andra verk av författaren kan häri se kopplingar till Se Nu Då, Annie John eller Lucy. Kincaids unika stil och språk, som här alltså framträder för första gången, utkristalliseras i novellerna till att bli en egen stilart, på en gång unik och slående. Gång på gång överraskas jag av hur Kincaid lyckas snärja mig vid hennes fantastiska uttryck och metaforer.

Det är också här som Kincaid för första gången beskriver det återkommande temat i relationen mellan mor och dotter. Novellen Min mor skulle lika gärna kunna vara en längre prosalyrisk dikt, där Kincaid i kortare passager skildrar det såriga, kvävande förhållandet med modern: ”Mellan mig och min mor fanns nu bara de tårar jag gråtit och jag samlade ihop stenar och packade dem så att de bildade en liten damm”.

Novellen Svarthet utgår istället ifrån ett slags fenomenologisk tolkning av erfarenheten av att vara svart. I skönlitterär tappning är novellen ett mästerligt exempel på hur Kincaid förvandlar romankonsten till politik – ytterligare ett återkommande tema som kanske är som mest frappant i essäboken En liten plats.

Här finns en svärta som tar sig uttryck genom ångest och grubblerier om förgängligheten, men som inte för den skull är obehagliga att läsa. Tvärt emot har Kincaid i dessa noveller ett nästintill ångestbefriande mjukt sätt att utan svårmod ta i ämnen som är svåra att greppa.

Samtidigt är många av novellerna betydligt mer svårgenomträngliga än de romaner som hon senare kommit att publicera. Först i Se Nu Då (2013), hennes första roman på elva år, är hon på allvar tillbaka i samma språkligt sparsmakade habitat. Novellen som format ger Kincaid möjligheten till ett friare språk men är på samma gång ett svårt medel. Den kräver nämligen både finess och känsla, vilket Kincaid bevisligen besitter.

Jamaica Kincaid skulle kunna betraktas som en författarnas författare, inte minst efter författarparet Mats Kempe och Kristina Sandbergs vurmande förord till Annie John och Min mors självbiografi. I mina ögon är det dock en alltför lättsinnigt sätt att förstå Kincaid som fenomen. Kincaid är fantastisk som läsupplevelse, en författare som alla borde läsa. Så varför inte börja med en novell?

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria Tidningen