• "Första gången jag hörde Girls av Beatrice Eli kände jag mig som en tonåring igen", skriver Maria Ramnehill om hur smak kan förändras i förhållande till tid och queerhet.
Fria Tidningen

Queer tid ger ny smak

Kan smak förändras av queerhet? Eller är det främst åldern som avgör vad man uppskattar i kulturväg? Maria Ramnehill undersöker förhållandet mellan queer tid och kultursmak.

Första gången jag hörde Girls av Beatrice Eli kände jag mig som en tonåring igen. Enligt alla uträkningar och normer borde min musiksmak de senaste åren ha stagnerat, hamnat i det läge som Larry Wallace nyligen beskrev i en essä i nätmagasinet Aeon. ”De flesta av oss slutar svara på ny musik för att vi vet bättre” eller åtminstone att vi känner till minst lika bra musik. ”Vi vet tillräckligt för att förstå att det har gjorts förut, vad det än är vi lyssnar på”.

Hans tes är att, eftersom musik främst fungerar via känslor, så har vi svårare att relatera till musik som gjordes av någon som är yngre än vi var när vi hörde den första gången. Jag tror att det gäller all kultur, men att det får mycket större genomslag inom just musik, för att det är en konstart som kommunicerar mer med känslorna, än till exempel litteratur och film.

Kultursmak fungerar lite likadant som smak för mat. Det handlar väldigt mycket om vana. Jag kommer ihåg första gången jag tyckte om oliver, på en bar på Magasinsgatan i Göteborg när min vän Alex köpte in en skål gröna stora oliver. Jag smakade, motvilligt, och blev förvånad att jag tyckte att det var så fantastiskt gott.

Men smak är inte bara vana, den definieras av sökandet efter kulturupplevelser som, samtidigt som de påminner om dem vi redan haft, ändå erbjuder något nytt och överraskande. Kultur handlar om att förstå vår plats i världen, att förstå erfarenheter vi har och haft utanför kulturen. Och med nya erfarenheter förstår man kultur på ett nytt sätt.

Jag var inte beredd på hur mycket min smak skulle förändras av min transition. Inom akademin finns begreppet queer temporalitet, eller queer tid. Jack Halberstam beskriver queer tid som att vända sig bort från narrativet att ungdom leder till ung vuxen, äktenskap, reproduktion, barn, pension och till sist död. Av antingen fri vilja eller nödvändighet kan perioder som ungdom och vuxenhet avlösa varandra.

Transitionen är lite som att hamna i puberteten. Det är en identitetskris. Rent kroppsligt skapar hormonbehandlingen en faktiskt pubertet, med allt vad det innebär. Man tvingas ta reda på vem man är nu – en förändrad plats i världen förändrar också hur en relaterar till musik, litteratur, film, mode. Jag fick en ny törst efter kulturupplevelser och samtidigt nya ögon för kultur jag för länge sedan glömt bort eller aldrig slutat att älska.

När jag för första gången hörde Girls av Beatrice Eli var jag inte bara någon strax över trettio som lyssnat på musik i hela sitt liv och hade många exempel att välja på för att säga ”jag har hört bättre”. Jag var också på väg att komma ut som lesbisk och för första gången gå på flatklubb. Girls och Beatrice Eli var en upplevelse lika stark som när jag i tonåren för första gången hörde Kent eller Manic Street Preachers.

Queer tid ger mig nya sätt att förstå Manics, Sara Stridsberg och Buffy the Vampire Slayer, och låter samtidigt mig knockas av nya upplevelser som Angels in America, Beatrice Eli, Sleater-Kinney och Nina Bouraoui. Det är som om jag var strax efter tonåring igen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Årets bästa kultur

Vad gjorde 2017 till ett bra kulturår? Landets Fria listar sina favoriter bland musik, böcker och filmer.

Landets Fria

Kritik av normkritiken

Normkritik har kommit att sluta handla om varken norm eller kritik i vissa fall, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu