MP behöver belysa ideologiska rötter | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Miljöpartiet

  • För att inte riskera att bli ett ständigt kompromissande lagom-parti bör Miljöpartiet återgå till sina ideologiska och systemkritiska rötter, skriver Birger Schlaug.
Fria Tidningen

MP behöver belysa ideologiska rötter

För att rädda Miljöpartiet från att bli ett ljummet
lagom-parti bör man återvända till sina systemkritiska, ideologiska rötter, skriver Birger Schlaug inför partikongressen.

Inför helgens kongress är det många som ger råd åt Miljöpartiet. Mer eller mindre genomtänkta. Från olika plattformar och med olika avsikter.

Aftonbladet ger rådet att partiet bör bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Det vore förstås mumma för socialdemokraterna att få dominera än mer i regeringen. Som om miljöpartisterna skulle tiga om Nato-anpassning, CETA-avtal och den förlamande tron på evig ekonomisk tillväxt. Javisst ja, det tiger redan språkrören om.

Dagens Industri meddelar att MP är en undervärderad aktie. När systemkritiken försvinner så vinner man nya vänner eftersom de ser en trevlig, lagom harmlös, blomma i sin nyliberala rabatt.

I Dagens Nyheter skriver Viktor Barth-Kron att det nog är bättre om MP ägnar sig åt fontänpragmatismen än att ”yla om något gammalt kol som ingen utanför partiet minns”.

Råden bygger alla på att MP ska bli det Miljöparti det aldrig varit. En del råd, från skribenter som inte har en susning om partiets historia i annan form än genom egna fördomar och föreställningar.

De har ingen aning om att partiets initiativtagare Per Gahrton var ytterst noga med, när han formulerade tankarna för ett nytt parti, att MP inte skulle bli ett enfrågeparti utan forma en politik som hängde ihop över hela fältet.

De har ingen aning om att det var reell systemkritik som tog in partiet i riksdagen 1988 – med frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning, ökat frihetsrum för individen och kritik av avarterna i den tidens globalisering.

De har ingen aning om att det var det ekonomiska debatten – sänkt arbetstid och tygla marknaden – som tog tillbaka MP till riksdagen 1994.

De har ingen aning om att partiet först hette bara Miljöpartiet för att några år efter bildandet lägga till De gröna. För att markera att partiet bars på en sammanhållen ideologi.

Men det är förstås inte bara i medierna det tycks och tänks om vad MP borde vara. Miljöpartister och sympatisörer tycker allt möjligt. En del stöder partiledningen, andra är djupt kritiska till det någon kallat ideologisk kastrering.

Många som identifierar sig som gröna tycker det är märkligt att det är under en regering där MP ingår, som en av Europas störst vindkraftparker stoppas för att militären vill öva i området. Att den kärnkraftsskatt som MP var med att införa nu tas bort och att gröna statsråd misstycker när medlemmar i partiet kräver att regeringen skall stoppa vapenexport till diktaturer.

För att inte tala om det helt hysteriska: regeringen med gröna statsråd bjuder in tusen amerikanska soldater – bland annat ur Marinkåren – att öva på och kring Gotland. Och som sur grädde på moset att som enda gröna parti i Europa applådera CETA-avtalet.

Allt sådant lägger klimatkliv, klimatlag, laddstolpar och pengar till biologisk mångfald i skugga. Så trots att MP onekligen är det starkaste partiet när det gäller miljö och klimat så tappar man i förtroende. Otacksamt? Ja. Men många blir besvikna eftersom man haft så stora förväntningar. Det är väl det som brukar kallas förväntningarnas förbannelse.

Nu inför kongressen tycks Miljöpartiets ledning ändå bestämt sig. Man ska lämna fokuseringen på skola och flyktingpolitik – som man gick in med i regeringen – för att satsa mer på klimatfrågan. Man kanske tänker sig att gå tillbaka till en punkt där partiet aldrig varit: en mer ensidigt miljöparti.

Ett sådant kanske behövs. Efter nästa års val kommer då frågan att ställas: ska partiet i intern sämja klyvas till två? Miljö- och klimatpartiet och De gröna.

Det förstnämnda ett parti som alla tycker lagom mycket om. Medan det sistnämnda får ansvar för det som Per Gahrton tog initiativ till: en systemkritisk politik som arbetar för militär nedrustning, medborgarlön, kritisk analys av globalisering och som vägrar skilja barn och föräldrar som flytt för sina liv.

Det kan nog bli bra. För båda parter.

Annons

© 2017 Fria Tidningen