Vad är det att vara kristen på riktigt? Frågan har varit aktuell i nära två tusen år. Nu har Migrationsverket försökt hitta svar genom delvis omöjliga och inadekvata frågor till konvertiter.

När blir man en Jesu lärjunge? När kan man säga att man är kristen ”på riktigt”? Man kan fundera på om det hänger samman med att vara snäll. En annan fundering är om det finns någon koppling till att vara svensk medborgare eller medlem i Svenska kyrkan.

Frågan kan också utformas så att det gäller att veta hur många sakrament som finns i de olika kyrkorna och vad det är för skillnad mellan den protestantiska (vilken?) och ortodoxa kyrkan (vilken?). Eller också måste man kunna berätta om innehållet i Paulus brev till församlingen i Rom eller tala om hur många böcker Nya testamentet består av. De senare exemplen är sådant som ingår i migrationsverkets uppsättning av frågor till asylsökande som blivit kristna.

Men vem bestämmer egentligen när någon är kristen på allvar och inte bara fejkar? Räcker det med att någon är döpt och säger sig vara en kristen, och att en pastor eller präst kan intyga att vederbörande är kristen?

I kyrkans sammanhang har vi ingen trosdomstol som fastställer vem som är kristen genom ett utslag efter förhör. Jo, vi har i Svenska kyrkans sammanhang haft husförhör där människor antecknades i förhörslängder utifrån kunskap i bland annat Lilla katekesen. Men det var ett kunskapstest, och inte ett ifrågasättande av om de förhörda var kristna eller inte.

Men, det finns faktiskt en som avgör huruvida man är kristen eller inte och det är Gud – inte Migrationsverket, inte någon kyrka. Endast Gud kan avgöra en människas tro och Gudsförhållande. Att vara kristen är att ha en Gudsrelation med Jesus Kristus själv i centrum.

Självklart är dopet grundläggande viktigt för en kristen. Martin Luther säger till och med att ”Varje kristen har fullt upp under hela sitt liv med att förstå dopet och att nöta in den kunskapen. Han måste ständigt lägga ner möda på att tro det som dopet lovar och erbjuder.”

Tron är alltså det centrala i en kristen människas liv enligt den lutherska trosförståelsen. Vi får tro på Gud treenig. Det är en tro som handlar om relation och som har Jesus Kristus, den korsfäste, uppståndne och närvarande, som brännpunkt. Men vem kan mäta detta?

Paulus säger: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”. Nog är det just denna bekännelse som de som flyr för sitt liv på grund av att de är kristna håller fast vid. Varför flyr de annars och offrar så ofattbart mycket? Nog är det just detta som de som döps, och därmed konverterar från annan religion till den kristna tron, bekänner inför migrationsverket.

Den utfrågning som handläggare genomför gällande den kristna tron skulle troligen många döpta, konfirmerade och kyrkligt aktiva etniska svenskar misslyckas med. Jag undrar också hur de ”rätta svaren” ser ut.

När nu allt detta är sagt vill jag också säga att en dopprocess inte får gå snabbt. Vi biskopar manar till noggrannhet när det gäller att döpa. När det rör sig om vuxen-dop ska en ordentlig undervisning föregå dopet liksom gärna en längre tids deltagande i gudstjänster och andra engagemang i den lokala församlingen.

Om dopkandidaten dessutom konverterar från annan religion till den kristna tron måste vederbörande informeras noggrant om vad det innebär, särskilt om hen kommer från ett annat land där det är livsfarligt att vara kristen.

Nej, kristen tro handlar inte om att svara rätt på omöjliga frågor. Kristen tro handlar om att i sitt liv vilja följa Jesus och ge Honom äran.