De billiga klädernas smutsiga baksida | Fria Tidningen

Fördjupning


Ivar Andersen
  • Sokny Say från textilfacket FTU visar upp de blodiga spåren av attacken på en av fackföreningens förhandlare.
  • Therng Eoun, 33 år, Phen Sameoun, 37 år, och Phen Chanthou, 33 år, lämnade hemprovinsen Takéo för att sy kläder åt H&M.
  • Stadsdelen Candiya i centrala Phnom Penh bebos uteslutande av textilarbetare och deras familjer. Ofta äger fabrikerna även lägenheterna så en stor del av arbetarnas lön kommer tillbaka i form av hyresintäkter.
  • De flesta textilarbetarna i Candiya är unga kvinnor som migrerat från landsbygden i jakt på jobb. Ett fåtal har bildat familj i Phnom Penh. Barnen lämnas oftast att sköta sig själva medan föräldrarna arbetar i fabrikerna.
  • H&M lyfter gärna fram sin ”globala strategi för rättvisa levnadslöner” men vill inte ställa upp på intervjuer eller släppa in journalister i textilfabrikerna i Phnom Penh.
  • Arbetsdagen är slut. Tusentals textilarbetare strömmar samtidigt ut ur Candiyas dussintals fabriker och fyller gatorna.
  • Sex arbetare sköts ihjäl när polis och demonstranter drabbade samman under strejkvågen vid årsskiftet 2013/2014.
Fria Tidningen

De billiga klädernas smutsiga baksida

Textilindustrin är motorn som får Kambodjas ekonomiska hjul att snurra. Men de kläder som säljs billigt av företag som H&M och Levi’s i väst har en mänsklig kostnad. I huvudstaden Phnom Penh vittnar sömmerskor om eländiga arbetsvillkor och löner som inte går att leva på.

Sokny Say, ordförande för kambodjanska Free Trade Union, håller upp en blodig skjorta och kavaj. Kläderna tillhörde en av fackföreningens förtroendevalda. Han hade haft ett möte med ledningen för ett textilföretag. När han lämnade fabriken väntade män med järnrör.

– Det här var några år sedan, säger hon. För närvarande utsätts vi inte för den här typen av fysiska attacker. Istället använder företagen domstolsväsendet för att attackera oss.

Textilindustrin är Kambodjas viktigaste industi. Sektorn sysselsätter omkring 700 000 personer, nästan uteslutande kvinnor, och står för 70–80 procent av landets exportintäkter.

Köparna är storföretag – som Adidas, Calvin Klein, H&M och Levi’s – som inte själva äger fabrikerna där deras kläder tillverkas. Beställarna lockas av låga produktionskostnader, men i Kambodja har hårda och stundtals blodiga konflikter brutit ut när arbetskraften krävt högre lön.

Free Trade Unions dåvarande ordförande Chea Vichea sköts till döds en januarimorgon 2004. Ytterligare två tongivande medlemmar mötte samma öde under de närmaste åren. Samtidigt har de massiva strejker som flera gånger stängt ner stora delar av textilindustrin mötts av hård repression. Den senaste, runt årsskiftet 2013/2014, avslutades först sedan sex arbetare dödades när polisen öppnade eld under en sammandrabbning. Human Rights Watch har kallat polisens skjutande ”urskillningslöst”.

Våldet fick Kambodjas styre att reagera. För att skapa stabilitet i den för ekonomin så viktiga sektorn inrättades en förhandlingsmekanism där regeringen, arbetsköpare och fackförbund möts för gemensamma lönesamtal. Förhandlingarna har lett till att minimilönen nyligen höjdes från 140 till 153 US-dollar i månaden.

– Vi är missnöjda, vi krävde minst 180 US-dollar, säger Sokny Say.

– Arbetsgivarna säger alltid att lönen inte behöver täcka de pengar som arbetarna skickar hem, men de kommer hit från landsbygden för att föda sina familjer. Annars skulle det inte finnas några som arbetade i fabrikerna.

På en skräpig bakgata i centrala Phnom Penh delar Phen Chanthou ett rum med två av vännerna från fabriken. De har sökt sig till huvudstaden från hemprovinsen Takéo och försörjer sig nu på att sy kläder åt svenska klädjätten H&M.

Utan övertid tjänar Phen Chanthou 140 US-dollar varje månad. En knapp femtedel av det går till hyran av det nedgångna rummet. När alla utgifter är betalda har hon 80 US-dollar kvar att skicka hem till sina två barn.

– Jag saknar dem väldigt mycket, säger hon. Men jag kan inte hälsa på så ofta för resan är dyr och jag behöver kunna skicka dem pengar.

Phen Chanthou har varit borta från familjen i fyra år. Arbetet försörjer barnen – men till priset av kontakten med deras mor.

Människorättsorganisationer har dokumenterat en lång rad övergrepp inom Kambodjas textilindustri. Däribland våld från chefer och arbetsledare, obetald arbetstid och anställda som får sparken om de blir gravida.

– Arbetsförhållandena är inte bra, säger Phen Chanthou. Cheferna stressar oss jämt att jobba fortare och är ofta otrevliga. Men vi får gå på toaletten när vi vill.

H&M har lagt stor kraft på att marknadsföra sig som socialt ansvarstagande, men så sent som i september 2016 fick företaget hård kritik i en rapport från den ideella organisationen Clean Clothes Campaign som verkar för rättvisa villkor i textilsektorn. Fusk med anställningskontrakt, anställda som måste be om lov för att gå på toaletten och diskriminering av fackligt aktiva var missförhållanden som upptäcktes på fabriker H&M framhållit som föredömen.

Free Trade Union instämmer i kritiken men menar att grundproblemet för dess medlemmar är att klädjätten trots sina fagra ord inte betalar en lön som räcker för ett anständigt uppehälle.

– H&M är den största beställaren i Kambodja och andra företag anpassar sina villkor efter dem. Företaget påstår att de vill ge levnadslön till arbetarna men ingenting händer. Vi lever med hungriga magar när vi tillverkar globala märken, säger Sokny Say.

H&M bekräftar att de beställer från fabriken där Phen Chanthou arbetar men nekar till att ställa upp på en intervju. ”H&M lanserade som första modeföretag en global strategi för rättvisa levnadslöner i slutet av 2013. Även om löneutvecklingen i överlag går framåt i de länder vi producerar vill vi gärna att det ska gå snabbare”, skriver företaget istället i ett mejlsvar.

Räknat i procent har lönerna stigit snabbt i Kambodjas textilsektor. Problemet är bara att priserna stiger minst lika snabbt.

– Lönen är för låg för att bo i Phnom Penh. Kostnaderna blir högre hela tiden, säger Phen Chanthou.

Hur går då den omöjliga ekvationen ihop? Phen Chanthou beskriver en tillvaro där allt utom livets absoluta nödtorft måste prioriteras bort.

– Vi lever väldigt billigt. Många av oss får ris hemifrån, annars skulle vi inte ha råd att äta.

Fakta: 

Kambodjas textilindustri

Textilsektorn sysselsätter omkring 700 000 kambodjaner. Nästan alla är kvinnor.

Branschen står för 16 procent av landets BNP och 70–80 procent av exporten.

Den lagstadgade minimilönen ligger på 153 US-dollar. Samtidigt har den så kallade levnadslönen – alltså den inkomst som krävs för en dräglig levnadsstandard – beräknats till 283 US-dollar i månaden.

Kambodjas befolkning är en av världens fattigaste. Landets ekonomi har vuxit kraftigt under det senaste decenniet men välfärden är koncentrerad hos en liten elit och 20 procent av invånarna lever fortfarande under fattigdomsgränsen.

Källor: Human Rights Watch, Clean Clothes Campaign, Världsbanken

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria Tidningen