Recension


Litteratur
Här är jag Författare: Jonathan Safran Foer Övers: Annika Ruth Persson Förlag: Norstedts

  • Jontahan Safran Foer.
Fria Tidningen

Familj i kris

Brett upplagd roman som blir till tröttsam uppvisning i formuleringskonst, skriver Anna Remmets om Safran Foers Här är jag.

När Gud i gamla testamentet kallar Abraham till sig för att kräva att han offrar sin son svarar Abraham tydligen ”Här är jag” på kallelsen. Detta tolkar tonåringen Sam i Jonathan Safran Foers nya roman som ett uttryck för absolut närvaro och tjänstvillighet, och det är kring det citat som Safran Foer spinner bokens frågeställningar: vad innebär det att vara närvarande, öppen och sårbar inför andra människor och deras sår i rollen som förälder, maka, make och medborgare?

Liksom Abrahams tro på Gud, ställs några medelklassamerikaners tro på familjen och nationen här på sin spets. Författaren Jacob och arkitekten Julia lever ett bekvämt liv med sina tre barn varav det äldsta, Sam, just ska genomgå sin bar mitsva. Men så hittar Julia en telefon där Jacob skrivit att han vill slicka sperma ur en annan kvinnas analöppning. Mitt i allt detta sker en fruktansvärd naturkatastrof i Israel där familjen har släktingar, vilket förstärker den befintliga krisen på ett sätt som hotar att helt utplåna Israel som nation.

Och mot bakgrund av de släktingar som de facto utplånades av antisemitismens framfart i Europa på 1900-talet finner sig plötsligt den liberala, icke-nationalistiska Jacob i färd med att åka till Israel för att slåss för nationens överlevnad. Fram till den stora katastrofen (och även delvis efter) är dock Här är jag en ganska typisk berättelse om vantrivsel i villaförortens och kärnfamiljens sköte. Safran Foer tycks medveten om det konventionella i upplägget när han i en parafras på Tolstoj skriver att inte bara alla lyckliga, utan även de flesta olyckliga människor, liknar varandra.

Den tegelstenstjocka romanens uppbyggnad där relationerna till barn, äkta hälft, nation och de sammanbrott som hotar båda speglar varandra är överlag övertydlig om än elegant. Om den vore ett hus likt de Julia ritar, skulle det ha alltför blanka ytor, självmedvetet genialiska planlösningar och ett överskott av speglar. Till självmedvetenheten hör alla samtidsreferenser, från Rihanna-låtar till sociala medier, som författaren strösslar på ett sätt som inte känns helt naturligt. På samma sätt blir den rappa prosan och de klipska repliker som kommer ur alla karaktärers munnar oavsett ålder snart en tröttsam uppvisning i formuleringskonst.

Sedan kommer så den dramatiska vändningen med jordbävningen. Denna abrupta förändring är säkerligen lika väl utstuderad som allt annat i romanen och tänkt att fungera just som stark kontrast till villaförortens monotona om än högst verkliga otrohetsaffärer och skilsmässor. Men hade det verkligen krävts en apokalyptisk dystopi för att illustrera de lojalitets- och identitetskonflikter Safran Foer vill åt?

Betydligt bättre är han när han skildrar det vemodiga och även tragiska i vardagens vedermödor. Som när två människor står och borstar tänder bredvid varandra efter att den ena nyss fått veta att den andra skrivit sex-sms till en kollega. Då åstadkommer han riktigt fin prosa med sann tragik.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu