Kärlek, språk och Karin Boye | Fria Tidningen
  • Elisabeth Hjorth är verksam som forskare och lärare i litterär gestaltning på Konstfack. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen “Kärnfamiljen”.
Fria Tidningen

Kärlek, språk och Karin Boye

I nyutkomna Nattens regn och dagens möda följer författaren Elisabeth Hjorth med i Karin Boyes brevväxling tillsammans med rektorshustrun Ruth Kjellén Björkquist. Fria träffade Hjort för ett samtal om kärlek, sorg och språkets makt med avstamp i en av Sveriges mest legendariska poeter.

Få poeter i svensk kontext är lika mytomspunna som Karin Boye. De allra flesta känner till ”visst gör det ont när knoppar brister” och att hon begick självmord. Att hon var lesbisk. Bilden av den lidande, svårmodiga och olyckliga poeten och kvinnan är både romantiskt vördnadsfull och exotifierande. Denna myt och hennes samtid har författaren Elisabeth Hjorth tagit sig an att gestalta inifrån i boken Nattens regn och dagens möda. Romanen följer Boye och rektorshustrun Ruth Kjellén Björkquist under några skälvande år kring andra världskrigets utbrott. De är två mycket olika kvinnor som kämpar med sina relationer till dem de älskar medan nazismens fasa kryper allt närmare i Karins intellektuella, kosmopolitiska värld och hemmafrun Ruths betydligt mindre. Som av en slump börjar de två brevväxla.

I början har poeten Karin och hemmafrun Ruth svårt att hitta ett gemensamt språk. De irriterar sig på varandra snarare än att ha utbyte av varandras tankar. I ett av breven skriver Boye: ”Att skriva om existensen nu, när vissas existens raderas ut som skrift i luft, hur är det möjligt?”. Efter Förintelsen ställdes frågan om det går att skriva efter Auschwitz, men Boye ställer den redan i upptakten. Går det att skriva när vissa människor steg för steg håller på att göras till icke-människor och kanonerna börjar mullra?

– Karin Boye var en person som hade en plats att tala ifrån. Hon var en intellektuell som hamnade i en förgiftad tid där hennes kärlek och politiska övertygelse föraktades och hatades. Om någon visste vad som stod på spel när avhumaniseringen drog igång så var det hon. Antifascismen var inget tidsfördriv för henne. Ruth Kjellén Björkquist å andra sidan tilldelades en plats utanför tänkandet och skrivandet, hon fick syssla med det praktiska. Men hon var kanske avundsjuk på Karin? Kan det uppstå vänskap mellan kvinnor trots ett system som bygger på konkurrens? Till sist skrev Ruth faktiskt en bok om sin märkliga far Rudolf Kjellén. Han som förmodligen myntade ordet ”nationalsocialism” och som ibland anförs som inspirationskälla av Sverigedemokrater. Är inte det två oemotståndliga personer att skriva om? Säger Elisabeth Hjorth.

Hjorth menar att parallellerna mellan Boye och Kjelléns tid och nutiden är många, då som nu tycks högerextremismen blomma ut alltmer i det öppna samhället.

– Tittar en i arkiven är det knappast någon tvekan, vissa saker är sig så obegåvat lika. Hur kan hatet tillåtas återkomma och ges så mycket utrymme? Kanske för att begäret efter det normala, att allt ska vara som vanligt, är starkare än troheten till frasen ”aldrig mer”? En våldsam föreställning att vi kommit längre och blivit bättre, som vi inte kan hantera när den visar sig vara falsk. Sigtuna i romanen är för mig som ett Sverige i miniatyr, hysteriskt upptaget med att fortsätta business as ususal, vad som än händer.

Men det är inte bara tiden som står och väger vid avgrunden. De båda Karin älskar lever i dödens närhet: Margot i och med sin psykiska ohälsa och Anita på grund av cancern som äter upp henne. Och Karins eget slut finns hela tiden som en vetskap hos läsaren. Enligt Hjorth är döden ett centralt tema i boken.

– Jag har stora problem med döden. Jag är 42 år och har aldrig haft så många att förlora som nu. Det oerhörda i att en människa aldrig går att ersätta. Krigets fasor pågår och jag förstår inte bristen på sorg över dem som dör. Vi stänger gränserna igen och deporterar människor som anförtrott oss sina framtidsdrömmar. Döden är den yttersta orättvisan. Sedan finns det här stråket av skörhet som flera av personerna delar, den förintande upplevelsen av att livet kanske är överskattat ändå. Det är så många som bär det, av och till. Jag ville kännas vid det i boken, sätta ord på det.

I efterordet skriver Hjorth om hur Ruths tystnader och Karins extrema synlighet, både i språket och i det offentliga, varit viktiga för tillkomsten av texten. Men samtidigt som Boye var en framstående poet redan på sin tid så var hennes kärlek en sådan som vid tiden måste döljas, osynliggöras. Enligt Hjort upptog frågan om vem som tystas och varför en stor del av hennes tankar under bokens uppkomst.

– Vad gör tystandet av Karins kärlek med henne? Vad gör förvisningen ur språket med Ruth? Att tysta någon är en våldsam handling, att låta någon tala bara för att bekräfta maktens ordning likaså. Vad en författare kan göra är att erbjuda sitt seende som en fråga: ser du det här, eller något annat?

Rekommenderade artiklar

Lina Wolff har tilltro till läsaren

Lina Wolff från Hörby hämtar inspiration till sitt vindlande berättande i den latinamerikanska litteraturen. Hon är aktuell med romanen De polyglotta älskarna.

© 2017 Fria Tidningen