Klyschor tröttar ut läsaren | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Gingarderoben
Författare: Leslie Jamison
Översättning: Sofia Nordin Fischer
Förlag: Weyler

  • Leslie Jamison är författare och kolumnist i NY Times. Gingarderoben är hennes debutroman.
Fria Tidningen

Klyschor tröttar ut läsaren

Romanbygge som kantrar, skriver Anna Remmets om Leslie Jamiesons debut Gingarderoben.

”Alkoholism. Anorexi. Arbetslöshet. Abort.” rabblar karaktären Jessica i Lukas Moodyssons numera klassiska film Fucking Åmål när hon ska varna sin lillasyster Elin för vad som händer den som kliver på en olycksbringande a-brunn. Ingen av dessa erfarenheter är särskilt komiska, tvärt om, men när en författare öser på med extra allt av dylikt elände för effektens skull kan resultatet bli ofrivilligt lustigt.

Detta känner jag halvvägs in i Leslie Jamisons roman Gingarderoben. Den börjar lovande i en lågmäld, svart humoristisk ton som visserligen använts i många skildringar av alienerade 25–30-åringar i storstäder men ändå fungerar bra. Stella, som lever i New York och har ett ganska prestigefyllt jobb som assistent hos en arbetsgivare som hon visserligen avskyr, hittar en dag sin mormor liggande på golvet där hon fallit. Under mormoderns sjukdomstid som leder fram till hennes död börjar hon, vilket också är ett välbeprövat grepp i fiktion, tala om en dotter som hon aldrig nämnt förut. Stella har alltså en okänd moster som hennes mamma aldrig berättat om.

Inte helt överraskande visar det sig att denna moster, Matilda, är mammans motsats. Me-dan den sistnämnda blivit framgångsrik advokat lever Matilda som alkoholist och före detta sexarbetare. Inte desto mindre tar Stella kontakt trots moderns protester. Och det är här Jamison börjar ösa på ordentligt med klyschorna. Givetvis ställs de två systrarna mot varandra, och Matilda visar sig trots sin trasighet vara den mest ”genuina” av de två.

I hennes sällskap dissekerar Stella sitt glamourösa men tomma liv i New York, sina ätstörningar, och sin längtan efter kärlek. Att det inuti varje karriärkvinna i storstaden gömmer sig en rädd, självhatande flicka som i själva verkat mest av allt längtar efter (heterosexuell) tvåsamhet är en oändligt populär, och oändligt tröttsam, trop i litteratur och film.

När Jamison ska skildra Matildas, eller Tillys, rehabilitering tar sig dock historien igen. Det är befriande att hennes tillfrisknande, i motsats till vad romanens upplägg och ton tidigare gjort att läsaren förväntar sig, varken är linjärt eller ens särskilt framgångsrikt. Stycket om Tillys kamp för att hålla sig nykter samt få och behålla ett jobb som alla i hennes närvaro, inklusive hennes son och Stella, tycker är ett skitjobb har en psykologisk trovärdighet och en litterär stilkänsla som visar att Jamison har potential som författare.

Tyvärr kantrar romanen på slutet återigen över i pekoral, och eftersom karaktärerna inte längre intresserar mig kommer jag istället på mig själv med att fundera på vilka skådespelare som kommer att castas i en kommande Hollywoodversion av boken, som antagligen skulle marknadsföras som en ”lagom mörk men varm” film.

Annons

Rekommenderade artiklar

Med läsaren i ett fast grepp

Recension

”Som skarpast är boken när den riktar sin udd mot den del av samtiden som, precis som Luxemburgs tid, utgörs av ökande nationalistiska strömningar”, skriver Anna Remmets om Nina Björks Drömmen om det röda.

© 2017 Fria Tidningen