Jag är optimistiskt nu förtiden, annars hade den här nya skivan inte blivit av, säger Sookee med ett självsäkert leende. Mycket har hänt jämfört med för några år sedan. Det märks bland annat i det breda medieintresset inför den nya releasen, förklarar hon.

Jag är långt ifrån den enda journalisten som vill träffa Sookee dessa dagar. Ett filmcrew från tyska public service packar precis ihop sina grejer när jag stiger in i den hippa kontorslokalen i Kreuzberg där vårt samtal äger rum. Det är dock inte bara hur många som är intresserade av henne, utan även hur hon mottas som har ändrat sig.

– Innan brukade jag få frågor om hur det fungerade att vara kvinnlig rappare. De har jag inte hört på länge. Nu hör de etablerade musiktidskrifterna av sig för att helt enkelt prata om den nya skivan.

I början av hennes karriär var det långt ifrån självklart för Sookee att bli bemött på det viset. När hon började med musiken, i början av 2000-talet, var den tyska hiphopscenen mansdominerad och präglades av machoideal. Bög var ett skällsord och hora en synonym för kvinna. I tidigare intervjuer har en skamsen Sookee berättat hur hon i början av sin karriär genomgick en period där hon försökte få respekt genom att använda sig av samma retorik. Men snart insåg hon att hon istället föredrog att ta fajten mot de rådande normerna – och gjorde sedan det med all sin kraft.

Under några mycket produktiva år mellan 2006 och 2014 släppte Sookee ett halvt dussin skivor, de flesta genom det feministiska skivbolaget Springstoff, som hon själv var med och byggde upp.

Med tiden lyckades hon samla ett lojalt följe som i hennes kombination av vass poesi och grymt sound fann det som mainstreamrapen inte kunde leverera: feministiska beats hårda som ett knytnävsslag, heta kärleksballader bortom heteronormen och svettiga dansgolsvhits där ingen förnedras till sexobjekt. Ofta samarbetade hon med andra politiska rappare, bland annat genom att årligen arrangera så kallade ”röding-rap-galor”. I en låt på sitt album Bitches, Butches, Dykes and Divas, från 2011, beskriver hon sitt uppdrag som ett försök att ge hiphopen fler nyanser av lila.

– Purpleization går ut på att göra kvinnliga identiteter till en självklarhet, förklarar Sookee, klädd – som alltid – i lila, hennes favoritfärg eftersom den symboliskt överskrider den könsmaktsordning som vill inordna folk i en blå och en rosa kategori. Det är tack vare hennes breda engagemang för ett förändrat hiphoplandskap som Sookee så småningom blev känd som ”the Quing of Berlin”.

Men det slutade aldrig vara en kamp mot strömmen. Medan stora delar av rapscenen fortsatte att ignorera henne fick hon från vänstern kritik för att hennes intellektuella texter övergav förortsungdomar. Kring 2013 blev det för mycket för mångsysslaren som vid sidan av sin musikkarriär dessutom tidvis bedrivit forskning inom genus, socialt arbete med ungdomar och politisk aktivism. I en sista verbal frontalattack mot machorapparna som dominerar scenen deklarerar hon på albumet Lila Samt från 2014 sin kapitulation. Därefter blir spelningarna alltmer sällsynta.

Men nu har Sookee hittat ny energi och lanserar sitt projekt på nytt.

– Jag fick otroligt mycket support från folk efter att jag dragit mig tillbaka, det gav mig mycket motivation.

Samtidigt insåg Sookee under sin timeout att lilafieringsprojektets framgång inte avgörs av huruvida machorapparna skärper sig eller ej.

– Om man bara orienterar sig vid efter de gör blir man aldrig lycklig. Jag är färdig med att gnälla, och egentligen inte alls intresserad av att censurera någon.

Det är snarare breddningen av rapscenen som ligger till grund för hennes nyfunna optimism.

– Mycket har hänt under de senaste fyra åren. Om du frågar gemene hiphopfan på gatan efter kvinnliga artister kommer den inte längre kunna räkna dem på bara en hand. Samtidigt jobbar kvinnorna som tar över scenen i en massa olika stilar och berättar en massa olika berättelser, säger hon stolt.

Med tanke på denna utveckling känner Sookee att de separatistiska tendenserna som hennes projekt ibland har kritiserats för har haft sin legitimitet.

– I samband med min nya skiva bestämde jag mig för att öppna mig åt nya håll. Men det har tagit så lång tid för att jag velat visa för mina egna att hiphop kan vara för dem med. Nu orkar jag bemöta andra rappare och föra ett samtal.

I en av låtarna på nya albumet samarbetar Sookee med grim104, som till skillnad från de flesta andra hon tidigare jobbat med inte är känd som en framför allt politisk artist.

– Jag vill att folk ska känna att mötet mellan oss som bekämpar homofobi och någon som känner sig kritiserad som homofob inte måste sluta så illa. Jag lyckas ganska bra med sådana dialoger just nu, utan att behöva bli mindre radikal.

Ett rörande vittnesmål för hur långt Sookee har kommit sedan sina första, för henne så skamsna försök att etablera sig som rappare, finns på en låt från nya skivan. Där gör hon sig kvitt männen hon då förgäves försökte bevisa sitt värde för. ”I dag skiter jag så fullständigt i dem, jag minns inte ens deras jävla namn, deras röster tystnar, deras ansikten bleknar, nu skrattar jag åt dem.”