• Fascismen är aktuell än idag, därför är det viktigt att ständigt återerövra vunna rättigheter från den, skriver Maria Ramnehill.
Fria Tidningen

Upprepningarnas tidevarv

Historien återupprepas ständigt, fascism och nazism är inte ett minne ifrån början av 1900-talet utan vinner än idag framgångar. Därför är det viktigt att också ständigt slå vakt om vunna rättigheter, skriver Maria
Ramnehill.

Det är lätt att tro att historien rör sig i en riktning: framåt. Utvecklingsoptimism är grunden i vårt samhälles självbild. Det ständiga slagordet ”det är ju 2017!” dyker alltid upp som kommentar till att lesbiska föräldrar i Sverige måste adoptera sina barn, till och med när en av dem är mamman som fött barnet, att transpersoner inte får gå på den offentliga toalett där de hör hemma i amerikanska stater eller att samkönade par inte får gifta sig i majoriteten av världens länder.

Efter Trumps seger i det amerikanska valet var det många som sökte svaret på vad som gått fel. Varför har populister så stora framgångar just nu? En del av vänsterrörelsen har hittat sin syndabock: man skyller på identitetspolitiken. Det är feminismens, hbtq-vänsterns och rasifieringsvänsterns fel att vita straighta män röstar på fascister, går argumentet. Men det är inget nytt argument.

1910- och -20-talen beskrivs ofta som en frihetlig tid i Europa. Tyskland hade sedan slutet av 1800-talet haft en stark hbtq-rörelse, som så småningom fått med sig både liberaler och vänstern. 1929 röstade främst socialdemokrater och kommunister i den tyska riksdagens straffrättsutskott för att avskaffa den paragraf 175 som förbjöd sex mellan män. Förslaget blev dock aldrig verklighet.

Redan från starten hade nazistpartiet angripit vänsterns hbtq-vänliga politik, och så småningom gjorde både socialdemokrater och kommunister helt om. Det började med att antifascister försökte peka ut nazistpartiets hyckleri, för att de lät homosexuella Ernst Röhm ha kvar sin maktposition i partiet. I Homosexualitet i Tredje riket beskriver Fredrik Silverstolpe hur vänstern de sista 18 månaderna innan nazisterna slutligen fick makten 1933 helt ändrade ståndpunkt om paragraf 175. Den antifascistiska homofobin skulle finnas kvar långt efter att andra världskriget tagit slut.

Hur kunde den tyska vänstern vända så lätt? Är allt tillåtet i kampen mot fascismen? Det kanske det är, men det dröjde till 1979 innan homosexualitet avkriminaliserades i Tyskland – ganska långt efter Hitlers död.

Historiens enkelriktade rörelse är en illusion. Vunna rättigheter måste ständigt vinnas igen. Det blir tydligt när aborträtten hotas i det land, Polen, dit svenska kvinnor för fyrtio år sedan åkte för att göra ingreppet som då var förbjudet här.

Det tyska svaret på nazisternas homofobi blev att försöka vara nästan lika homofoba själva. Samma normaliseringsprocess har vi i Sverige kunnat följa när det gäller rasism och invandringsmotstånd. ”Främlingsfientlig” har sedan valet 2010 blivit ”invandringskritisk” som väl snart har blivit ”svenskvänlig”. Nästa steg är hbtq-rättigheter.

Sverigedemokraterna har försökt tona ner och gömma sin homofobiska politik. Det finns inget som säger att de kommer att fortsätta göra det. Ju längre tid ”politiskt korrekt” är ett skällsord, desto närmare kommer vi tidpunkten när homofobi inte längre anses vara något att skämmas för. Hur stark är den svenska liberalismens och vänsterns övertygelser när det vänder?

Oavsett om det handlar om rasism eller homofobi, så visar historien att man inte vinner något på att appropriera populisternas och fascisternas hjärtefrågor. Det fungerade inte i mellankrigstidens Tyskland, det har inte fungerat i Danmark eller Finland, och det kommer varken att fungera i USA eller i Sverige. Historien har bara en riktning. Den enda vägen är framåt, men det är upp till oss att bestämma mer exakt vart detta ”framåt” bär.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Filmens blinda fläck är queer

Queera på film är ofta hårt mallade, inför Göteborgs filmfestival är Maria Ramnehill på spaning efter queerhet som bara får vara.

Fria Tidningen

Kritik av normkritiken

Normkritik har kommit att sluta handla om varken norm eller kritik i vissa fall, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

Den queera takeovern

”Queer takeover är ett sätt att visa att vi också finns här och att vi också är en del av samhället”, säger Simon Poulsgaard från Gothenburg Guerilla Queer Bar.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu