• Känslan av att man räddar planeten genom återvinning överskuggas av den rikare klassens fossilivrande, skriver Kalle Karlsson.
Fria Tidningen

Klassamhällets ekologi

Är klimathotet hela mänsklighetens fel eller har somliga större skuld än andra i att planeten håller på att gå åt skogen? Kalle Karlsson reder ut i det ekologiska klasshatet.

Har du någon gång stått i ottan i ett beckmörkt, snorkallt och illaluktande soprum? Barnen ska lämnas på pedagogiska institutioner och du är stressad som en iller. Havremjölksresterna rinner mellan dina fingrar och i ögonvrån ser du noggrant sorterade plastförpackningarsingla ner i fel binge, när barnen försöker hjälpa till. Du föser ut planetens arvtagare för att själv rätta till och hör direkt hur de börjar bråka med varandra på andra sidan dörren. Har du då känt en brutal meningslöshet och tänkt tanken att det omöjligt kan vara just den där handlingen som är avgörande för planetens fortlevnad? Har det bubblat av ilska i magen, och kan vi diagnosticera den känslan som ekologiskt klasshat?

Självklart är det vettigt att ständigt försöka minimera sin egen del av överutnyttjandet av jordens resurser men det kanske också är dags att vi börjar diskutera rimligheten i att det är hela mänskligheten som utgör problemet? Vi människor har, för att uttrycka det milt, olika potential att höja värmen på den här planeten. Vissa av oss kan sopsortera oss till döds, samtidigt som andra fortsätter att driva igenom fossiltörstande beslut och piska planeten ytterligare några steg mot ohållbarhet. Det är här det blir intressant att kritiskt skärskåda ett narrativ som Antropocen. För hur ska vi kunna tala om att hela mänskligheten är roten till det onda, när vi samtidigt vet att det är den globala eliten som står för majoriteten av koldioxidutsläppen? Det är en tanke som inte tar hänsyn till vare sig ekologiskt fotavtryck eller maktanalyser.

Mycket lite har förändrats sedan ångborgarna i 1800-talets Manchester började släppa ut koldioxid i stor skala, förpesta innerstaden och bosätta sig på den idylliska landsbygden. Även i dag är det de som mest aktivt driver på den destruktiva processen som tjänar mest på den, samt slipper dess mest påtagliga negativa effekter. Det scenariot kan ju få den mest fullfjädrade kärleksguru att tugga fradga av ilska. Så ja, det känns legitimt att känna ett ekologiskt klasshat. Det enda jag undrar är vad vi ska göra med den känslan. För även om hat kan vara ett lika mäktigt bränsle som någonsin bensin, har det aldrig gett vare sig mitt hjärta eller själ en fontänorgasm.

Jag tror att vi bör ta ett djupt andetag, dyka ner till botten i havet av hat, men komma upp till ytan med en solpanel av varmhjärtade kollektiva lösningar. Fossilknarkande beslutsfattare som individer är fullkomligt ointressanta – det är strukturerna vi vill åt. Låt oss försöka skippa individualistisk helighet och askes och istället föra en gemensam kamp för nedmonterande av de ojämlika strukturer som dominerar vår värld.

Kampen kan vara hur hård som helst, men inte utan humor och kärlek. Hur det ska manifesteras är inte upp till mig att bestämma, men om ni vill ha förslag, så varför inte ockupera bilfabrikerna och ställa om dem till cirkulär produktion av sol- och vindkraft? Eller experimentera med komplementära valutor som är räntefria samt dedikerade till lokal och ekologisk produktion? Kanske till och med dela ut den här valutan som en medborgarlön? Det skulle ge oss tid att skölja ur det där hipstermjölkpaketet ordentligt innan vi låter barnen sortera i lugn och ro. Ilska är en gåva, hatet äter upp oss.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kärlek, klass och jordgubbar

I Sommarens enda svenska biofilm förenas ung kärlek över klassgränserna med bland det svenskaste vi har, jordgubbar.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu