Upptrappat våld mot MR-aktivister i fredens Colombia | Fria Tidningen

Fördjupning


Isabel Lind
  • Colombias ökända paramilitära styrkor – här gruppen AUC år 2005 – ska officiellt vara avmobiliserade. Men mycket tyder på att paramilitärer nu används för att slå ner på människorättsaktivister.
  • Kvinnorna i teatergruppen Mujeres Elefantes är alla ifrån regionen Santander där många tvångsfördrivits från och där rätten till marken nu är en omtvistad fråga.
  • Ursprungsfolkledaren Alicia Lopez Guisao ihjäl i en mataffär i början av mars.
  • Emilisen Manyoma mördades efter att länge ha kritiserat hur företag inom gruvnäring ägnar sig åt illegala aktiviteter i Colombias rurala områden.
  • President Juan Manuel Santos skakar hand med Farc-ledaren Rodrigo Londono när fredsavtalet undertecknades den 24 november 2016.
  • Människorättsjuristen Nancy Fiallo och Maria Guerra från Kristna fredsrörelsen är mycket oroade över utvecklingen i Colombia.
Fria Tidningen

Upptrappat våld mot MR-aktivister i fredens Colombia

”De håller på att mörda oss!” utropar den colombianska människorättsjuristen Nancy Fiallo på Twitter. Hon vill vända världens blickar mot Colombia där det i skuggan av fredsavtalet pågår en mordvåg på människorättsaktivister.

Det är tidig kväll, strålkastarna tänds och ett tiotal kvinnor ur teatergruppen Mujeres Elefantes (elefantkvinnorna), ifrån den konfliktdrabbade regionen Santander i Colombia, kliver in på scenen. ”Jag trodde det var en lek”, säger en yngre kvinna. ”Jag förlorade min son!”, utropar en äldre. Kvinnorna vill berätta sin historia, en historia om att tvingas lämna sina hem på grund av krig och leva på flykt i sitt eget land.

Men att höja sin röst, framför allt vad gäller jordfrågor och rätten att som flykting kunna återvända, blir bara mer och mer riskabelt. För trots att den colombianska staten och Farc-gerillan i november 2016 slutligen skrev på det fredsavtal som ska vara början på slutet på det mer än 50 år långa inbördeskrig som präglat landet, lever många aktivister i landet allt farligare.

– Jag känner mig inte trygg, konfliktintensiteten har sänkts men de selektiva morden på ledare inom civilsamhället fortsätter att öka, berättar Nancy Fiallo.

Vårsolen står högt på himlen och en kvinna joggar förbi med sin hund, här i Colombias huvudstad Bogota känns våldet långt bort. Men Nancy Fiallo, som under flera år levt med hot om våld på grund av sitt arbete med kvinnorättsfrågor och upprättelsen för offer till konflikten, vet vad hon pratar om.

Enligt den senaste rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter mördades så många som 127 människorättsaktivister under 2016 och mordvågen har fortsatt i år: enligt dagstidningen El Espectador mördades 19 aktivister i januari och Marcha Patriotica – en vänsterrörelse som ideologiskt står nära Farc – hävdar att ytterligare 24 aktivister mördats i februari.

Det finns ingen officiell statistik på hur många som har mördats och det exakta antalet varierar mellan olika källor. Men trenden är tydlig: från ett tiotal mord per år i början av 00-talet till i snitt minst ett mord i veckan under de senaste fem åren. Enligt den välrenommerade organisationen Somos Defendsores har minst 558 aktivister mördats sedan 2002.

De flesta av de mord som nu rapporteras sker i områden som tidigare ockuperats av Farc, och de som utsätts för attentat är ledare inom civilsamhället men även den organiserade vänstern, fackliga ledare och universitetslärare.

Den senaste månaden har även fler och nya attentat uppmärksammats, bland annat sköts ursprungsfolkledaren Alicia Lopez Guisao ihjäl i en mataffär i början av mars. Alicia, som själv tvångsfördrivits med sin familj under slutet av 1990-talet, hade under fler år arbetat för att organisera ursprungsfolk och afrocolombianer kring deras rättigheter.

Ett annat uppmärksammat fall är mordet på Emilisen Manyoma och hennes partner Javier Rodallega. Manyoma hade länge uttalat sig kritiskt om hur företag inom gruvnäring ägnar sig åt illegala aktiviteter i Colombias rurala områden.

Maria Guerra, koordinator för svenska Kristna fredsrörelsen (KRF) som sedan 2004 jobbar med preventiv närvaro som innebär att vara på plats för att skydda människorättsaktivister, är mycket oroad över utvecklingen i landet.

– Jag ser en väldigt stor fara med att det som sker nu går i samma riktning som det som skedde på 1980-talet, säger hon och syftar till den våg av våldsdåd som riktades mot vänsteralliansen Union Patriotica där omkring 3 000 människor försvann och mördades.

För Maria Guerra har det ökade våldet i dag att göra med en ovilja att implementera freden i praktiken.

– Tyvärr finns det många som fortfarande tror sig ha mer att vinna på krig och ett sätt att förstöra förrättsprocessen eller implementeringen av fredsavtalet är att döda människor som kämpar för sina rättigheter, framför allt de som engagerar sig i jordfrågor.

Den utdragna konflikten i Colombia har nämligen medfört att över sex miljoner människor drivits på flykt och omkring åtta miljoner hektar land olagligt beslagtagits. Colombia bär på otroliga naturresurser och många av de områden som drabbats hårdast av konflikten har också exploaterats för sina naturtillgångar, framför allt i form av gruvnäring, palmolja och kokain.

År 2011 kom lag 1448 som avser att återlämna mark till de människor som tvingats fly, men det är en lag som inte verkar ha haft någon större genomslagskraft.

– De som tagit marken i anspråk vill inte ge den tillbaka, förklarar Maria och påpekar samtidigt att mycket tyder på att det är landets mäktiga godsägare, men även politiker och multinationella företag, som nu begår grova människorättsövergrepp för att komma över stora landområden.

Att som tvångsfördriven få rätt i en juridisk process gällande jordfrågor har dessutom visat sig vara näst intill omöjligt, detta då de flesta saknar legala band till marken de tidigare brukat.

Det är alltså framför allt den kontroversiella jordfrågan i de områden som nu avmobiliseras som står i centrum för de ökade hoten och våldet mot aktivister i Colombia.

– Allt handlar om ekonomiska intressen, ungefär 2 200 000 peso (motsvarande 7 000 kronor, reds. anm.) kostar det att undanröja en person. Det är inget för den som kan och vill betala för den tystnaden, säger Nancy Fiallo.

Dessutom är både Nancy Fiallo och Maria Guerra överens om att det är paramilitära grupper som återigen används för att bruka våldet, något som om möjligt gör det hela än mer problematiskt. Paramilitärer är nämligen några som officiellt ska vara avmobiliserade i Colombia, detta efter att den förre presidenten Álvaro Uribe Vélez gjorde stor sak av att han 2006 lyckats få paramilitärernas paraplyorganisation AUC att lägga ner sina vapen. Men enligt Maria Guerra är så alltså inte fallet.

– Det finns mycket som tyder på att de inte är avmobiliserade, säger hon och fortsätter:

– Det har också bevisats på både nationell och internationell nivå att det finns starka kopplingar mellan olika politiker och paramilitära grupper, men då staten inte vill ta något politiskt ansvar så pratar man istället om kriminella band eller mörka krafter.

Maria Guerra är inte heller ensam om att peka mot sådana kopplingar. Amnesty International och Human Rights Watch har sedan flera år och i olika rapporter dragit liknande slutsatser.

Nancy Fiallo, som själv medverkade i rättegångar mot paramilitära ledare under mitten på 00-talet, uttrycker även en oro för att de som nu begår brott mot aktivister inte kommer att ställas inför rätta.

– I dag finns en politisk vilja att berätta om de brott som begåtts av Farc, men inte av andra grupper, så som paramilitärerna. Så även om staten erkänner det våld som riktas mot aktivister kan det bli svårt med en rättsprocess, säger hon.

Den senaste tiden har det dock tagits några steg i rätt riktning. I februari skapades ”Comisión Nacional de Garantías de Seguridad”, en kommission vars syfte är att se över den organiserade brottslighet som attackerar aktivister och hotar implementeringen av fredsavtalet. Men en kommission i sig kommer inte att räcka för att få stopp på en allt mer ökande våldsspiral och enligt Maria Guerra gäller det att ta det som nu sker på största allvar.

– Det har länge funnits ett internt hot i form av gerillan, och okej, nu finns ett fredsavtal med Farc, men vi har också ELN-gerillan så det finns en stor fara med att inte gå vidare, säger hon och fortsätter:

– Det viktigaste nu är att skapa tillit, det colombianska civilsamhället måste kunna se att det finns möjlighet till försoning, men det är svårt i den väldigt polariserade kontext som vi har.

Att det colombianska civilsamhället har en förmåga att organisera sig och trots allt tro på att fred är möjlig märks tydligt. Tillbaka på scen avslutar elefantkvinnorna med att kasta en ballong till varandra samtidigt som de ropar ”kompromiss”, ”förlåtelse”, ”demokrati” och ”fred”.

Fakta: 

Inbördeskriget i Colombia

Konflikten mellan Farc och den colombianska staten kan spåras tillbaka till ”La Violencia”, det inbördeskrig som utspelade sig mellan 1948 till 1958, och där så många som 300 000 människor miste livet. Efter La Violencia delades makten mellan landets konservativa och liberala elit, och missnöjet hos delar av befolkningen växte sig allt starkare.

Det var ur detta missnöje som vänsterorienterade gerillagrupper så som Farc, med starkt fäste på landsbygden, men även ELN, med ursprung i radikala studentkretsar, föddes i början av 1960-talet. Målet var att avsätta regimen och införa sociala reformer, speciellt inom jordbrukssektorn.

Men mäktiga godsägare såg sina intressen hotade och ansåg att staten inte kunde hantera gerillagruppernas framfart, således anlitades paramilitära styrkor för att bättre skydda godsägarnas mark och bekämpa gerillagrupperna.

Det colombianska inbördeskriget har krävt omkring 450 000 människoliv och 13 procent av befolkningen har tvångsfördrivits.

Fredsförhandlingar

Olika fredsförhandlingar för att få stopp på konflikten har pågått sedan början av 1980-talet, men det är alltså först 2012 som ihållande fredssamtal mellan den största gerillagruppen Farc och staten har tagit fart.

En folkomröstning om ett fredsavtal med Farc ägde rum i oktober 2016 men till världens stora förvåning vann nej-sidan, om än marginellt med 50,23 procent. Anledning till detta tros vara kyrkans starka motstånd mot ett sådant fredsavtal, uppbackat av landets starka högerkrafter. Ironiskt nog tillkännagavs den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos ungefär samtidigt som vinnare av Nobels fredspris.

Nya fredsförhandlingar tog dock fart omgående och redan i november 2016 röstade den colombianska kongressen igenom ett nytt fredsavtal med Farc, denna gång utan att genomgå ytterligare en folkomröstning.

FN har i dagsläget satt upp så kallade demobiliseringläger för gerillasoldaternas avväpning och återintegration i samhället. Amnesti ska beviljas för lindrigare brott, men inte för massakrer, våldtäkt och tortyr. Farc kommer även att bilda politiskt parti och tilldelas utan val ett fåtal platser i kongressen.

Fredssamtal mellan staten och den mindre gerillagruppen ELN pågår fortfarande.

Annons

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Bakom Tiranas färgglada fasader

Fasaderna i Albaniens huvudstad Tirana är målade i världens alla färger. Men inför söndagens val vittnar stadsborna om en annan utveckling än den väggarna skulle symbolisera.

© 2017 Fria Tidningen