• Annika Erikssons videoverk Wir sind wieder da utspelar sig på en urban icke-plats någonstans i Berlin. En grupp punkare umgås i mörkret.
Fria Tidningen

Stadens tysta förflyttningar

En rundvandring i Annika Erikssons utställning på Moderna museet i Malmö får Frias Gustav Haggren att ringa in frågor rörande om staden och vilka som får rum där.

Jag tänker på cirklar när jag besöker The Social – en separatutställning med konstnären Annika Eriksson. Jag tänker på den framgångsrika inre cirkeln. Vad som anses vara oattraktivt och farligt i ett samhälle förflyttas till yttre cirklar tills de är så långt bort att vi varken kan se eller höra dem. Som avlägsna månar roterar de runt vårt centrum innan de brinner upp i tystnad.

Annika Eriksson riktar in synen och problematiserar de offentliga rummen och vem som har tillgång till dem. Ett av de verk som omtalats är repliken av Axel Nordells Äpplet som stått i Pildammsparken i Malmö sedan 1972. Skulpturen i parken är konst som bjuder in till lek. Konstnären har förstorat den och gjort den omöjlig att leka i. Tillträde nekat.

Vem bär på en gyllene biljett till chokladfabriken, till samhällets inre offentliga rum?

En guide berättar för en grupp besökare att Annika Eriksson inte ser sin utställning som nostalgisk trots att den berör svunna tidsåldrar. Konstnären rör sig bakåt och framåt i tiden och blottar tidsfickor i sina rörelser. Annika Eriksson för också fram djurens talan och ger dem själ.

Verket I am the dog that was always here (loop) visar filmklipp av hundflockar som rör sig i övergivna landskap utanför Istanbul. De har förts långt utanför staden och lämnats att svälta ihjäl. Genom en berättande röst intar en hund rollen som protagonist. Hunden som alltid varit där kan berätta hur tidens tänder slagit ner hårt i den utsvultna kroppen: ”Hunger is the purest sin”, säger rösten.

Hunden fortsätter berätta för mig vad som händer när städer städas upp. Den säger: ”Like the city I survive by renewing myself, knowing that refusing change is to be forever altered, to decay.”

Förändra dig eller dö ut.

En stad ska vara attraktiv och locka turister. George Monbiot skriver i The Guardian om städer som har städats upp i samband med de olympiska spelen. Han utgår från en studie från Centre on Housing Rights and Evictions och tar upp sommar-OS i Barcelona 1992 som ett exempel: ”The council produced a plan to ’clean the streets of beggars, prostitutes, street sellers and swindlers’ and ’annoying passers-by’. Some 400 poor and homeless people were subjected to ’control and supervision’”, skriver Monbiot.

Stadens satsning på ny infrastruktur gjorde den attraktiv och sedan dess har den blomstrat i sin turism. Enligt resebolaget Ticket ligger Barcelona på fjärde plats av de mest bokade storstäderna av svenskar 2017, före både Paris och Rom.

Författaren Johannes Anyuru intervjuas i Dagens Nyheter angående sin nya bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Han berättar om sin pappa som inte ville åka in till centrala Göteborg från Hisingen eftersom det var för dyrt att vara där. Han citerar fadern: ”Varför ska jag det, man kan inte ens sitta någonstans om man inte har pengar”.

Det går inte att sitta någonstans utan pengar: en överdrift i någon mån förstås – men kanske inte så väldigt överdriven. Det är i varje fall svårt att sitta varmt om du inte har en krona på fickan. Och även om du får sitta ner i ett varmt och offentligt rum kanske du ändå måste ha en femkrona på dig för att kunna gå på toaletten.

Glädjande nog har femkronorsautomaterna på Malmö stadsbibliotek försvunnit och på konsthallen ges tillträde med pollett från kassan. Tidigare fanns en outtalad strategi inne på stadsbiblioteket där handtaget lyftes upp efter varje besök så att nästa person kunde gå in utan att betala. Den första som betalade måste alltså ha gett fri passage till nästa person utan att själv få någonting tillbaka.

Annika Eriksson föddes i Malmö och bor i Berlin. Gentrifieringen sker i båda städerna. Hon säger till Sydsvenskan: ”Det är klart städer ska förändras, men just nu går det mest efter helt kommersiella sätt att göra det på. Då blir det massvis av människor som inte är välkomna längre, och då blir det enormt tråkiga städer. Nu är inte Malmö där än”.

När jag flyttade till Malmö från Helsingborg 2005 fanns tivolit fortfarande kvar i Folkets park. Många i min närhet klagade på det och verkade glada när det försvann i september 2009. Kanske var jag också glad – men bara en stund.

Snart insåg jag att det nya Folkets park främst verkade vara tänkt att tilltala människor med högre inkomst och ägare av nyköpta bostadsrätter.

Tivolit som funnits där tidigare hade lockat människor från kranskommuner och större cirklar utanför Malmö. En blandning av människor som hade det gemensamt att mjukglass och radiobilar var ett utmärkt sätt att spendera en lördag. Karusellerna var relativt billiga och mjukglassen likaså.

Snart öppnar ett streetfood-torg i Folkets park och allsången försvinner.

Erikssons videoverk In Preparation for a Psychodrama visar en grupp människor som besöker ett övergivet Folkets hus i tätorten Grängesberg i Dalarna. Grängesberg hade en gång en blomstrande gruvindustri men förutsättningarna förändrades radikalt när järnmalmsgruvorna lades ner 1989.

Sex personer rör sig runt i lokalerna. De tycks vilja förstå vad miljön en gång var tänkt att representera. En stor byggnad med flera rum, trästolar är staplade från väggarna i oändlighet och den gamla scenen står över en meter från golvet. Det råder osäkerhet och misstänksamhet besökarna emellan. Var har de hamnat?

Har denna plats verkligen funnits? Hur ska de agera inför varandra?

Plötsligt bryter det ut till dans, ett udda försök till den kasedans som en gång dansats innanför väggarna. Dansen får gruppen att bryta sig loss från sin misstänksamhet och de lyckas nå varandra en stund, även om de aldrig ska komma underfund med vad ett Folkets hus var tänkt att vara.

Utställningen fokuserar på vad Annika Eriksson har arbetat med under de senaste åren. Verken som behandlar djuren och deras position i förhållande till människan väcker flest tankar. Så som vi behandlar våra djur är samtidigt en synande blick på oss själva. Om någonting ska stötas bort betyder det att vi samtidigt vill föra fram någonting i oss själva, komma ifrån det faktum att vi själva är djur.

Nyligen förklarade en jägare för mig varför han tycker det är viktigt att skjuta av kråkor. De stjäl andra fåglars ägg och hotar på så vis andra fågelarter som vi tycker om att lyssna till när våren kommer.

Människan vill ha världen ordnad på ett visst sätt. Vi kanske inte tycker om hur det sköts, men skulle bofinkar och rödhakar försvinna för att ersättas av kråkor skulle kanske jägare inte fått ta emot någon kritik.

Så vi städar vidare. Det finns mycket som vi inte vill ta i, men vi vill ha det städat.

Folkets park i Malmö stad har förnyat sig. Jag är förvisso inte född i Malmö, men likt Annika Eriksson känner jag ingen nostalgi inför det som har varit. Jag saknar inte tivolit, även om pariserhjulet var vackert att passera förbi under de ljusa sommarnätterna. Jag är däremot glad att en viss bänk finns kvar. Den bänken kostar ingenting. Det är en typisk bra Malmöplats för läsning i solen.

Men jag tänker ofta på mannen jag pratade med sommaren 2013 strax innan tivolit skulle läggas ner. Han berättade att han hade jobbat med att sköta pariserhjulet i många år. Jag glömmer aldrig hans fråga innan han försvann bort bland för honom välbekanta mekaniska ljud: ”Vart ska jag nu ta vägen?”

Fakta: 

Utställningen The Social av Annika Eriksson pågår till 4 juni.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Elin Wägner pissar in sitt revir

Skulpturen Pissed Elin är en tolkning av Elin Wägners bok Väckarklocka, ”oroande relevant för vår samtid” enligt konstnär Sara Möller.

Landets Fria

”Det jag gör i ateljén är politiskt”

Konstnär, psykolog och engagerad i flera frivilligorganisationer. Anna Olsson är en mångsidig textilkonstnär som väver in politik i sin konst och sin konst i politiken.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu