Kusliga noveller om utanförskap | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Det vi förlorade i elden Författare: Mariana Enriquez Övers: Hanna Axén Förlag: Norstedts

  • Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen i Mariana Enriquez noveller.
Fria Tidningen

Kusliga noveller om utanförskap

Skräcknoveller som urartar i skrämseleffekter, skriver Anna Remmets om novellsamlingen Det vi förlorade i elden.

Den argentinska författaren Mariana Enriquez har jämförts med bland andra Edgar Allan Poe och Margaret Atwood. Stilistiskt är hon inte särskilt lik någon av dem, men hon delar det intresse för det kusliga och ibland groteska som är Poes kännetecken men även dyker upp hos Atwood.

I de ganska korta novellerna möter vi barn som försvinner i övergivna hus och aldrig hittas, gatubarn som mördas bestialiskt och kvinnor som tänder eld på sig själva. Skräcklitteratur och gotik sägs ofta hemsökas av olika kollektiva trauman: kolonialismens våld i Europa och slaveriets i Nordamerika.

I Enriquez berättelser härstammar på ett liknande sätt fasorna från fattigdom och politiskt förtryck. De flesta av protagonisterna, vars perspektiv läsaren delar, är kvinnor i relativt privilegierade positioner som av olika anledningar tvingas till att konfronteras med en fasansväckande misär som tränger sig på från utkanten av deras välordnade liv, som kvinnan som brukar gå förbi en utslagen, missbrukande kvinna och hennes lilla son och därför blir indragen i dennes försvinnande. Eller den före detta socialarbetaren som en dag ser en bunden, fruktansvärt smutsig pojke i grannens trädgård.

Dessa extremt utsatta men också kusliga barn väcker hos huvudpersonerna både medlidande och skräck, till och med äckel, på ett sätt som grundläggande skakar om deras tillvaro. Att på detta vis använda social misär för att generera fasa i skräckbetonade berättelser kan tjäna till att visa på det faktum att det mest skrämmande inte är spöken och monster utan de villkor som många av världens människor, inte minst barn, tvingas leva under.

Men det finns också en risk att dylika skildringar hemfaller åt exotifiering av fattigdom, smuts och funktionsvariationer, vilket tyvärr stundtals händer i Enriquez framställningar av fattiga barn som antyds vara något annat än fullt mänskliga. Detsamma sker i novellen om den enarmade flickan som försvinner spårlöst när hon och hennes kamrater är på upptäcktsfärd i ett mystiskt, övergivet hus. Det faktum att hon bara har en arm framställs som något som redan från början placerar henne i den andra värld som sedan eventuellt helt slukar upp henne.

Just denna novell behåller annars sin nerv av kuslighet ända till slutet, men annars är ett genomgående problem hos Enriquez att hon skickligt bygger upp stämningar men låter historierna urarta i ganska sökta skrämseleffekter som underminerar den mer krypande känsla av obehag som hon skapat hos läsaren.

Betydligt bättre är hon när hon avhåller sig från effekterna som i Grön röd orange där huvudpersonen bevittnar hur hennes vän glider djupare in i depression och isolering. Till slut sitter han instängd på sitt rum i sin mammas hus dygnet runt och kommunicerar bara genom chatten. Där berättar han om olika märkliga och skrämmande företeelser han sett på internet, och beskrivningarna av dessa kombinerat med skildringen av den framskridande depressionen skapar en obehaglig stämning som är svår att skaka av sig.

Om Mariana Enriquez framöver håller lite hårdare i sina berättelsers tyglar och avstår från effektsökeri så ska hennes författarskap bli intressant att följa föra alla som uppskattar litteratur som rör sig kring det mystiska och kusliga.

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

© 2019 Fria Tidningen